En dag i taget
Det är sant att man aldrig kan försteställa sig denna känsla, innan man själv är där. Jag antar att det är en tanke bakom det också... Dagarna går upp och ner. Toppar och dalar. Ena stunden är jag stark, ser på det som hänt med realistiska ögon och blickar framåt. I nästa stund sköljer besvikelsen och sorgen över mig och jag kan knappt andas..
Jag tänkte berätta lite om vad som gjorde att min till synes friska och fina graviditet en dag slocknade. För även om vi alla vet att livet och döden går oförskämt nära och ibland håller varandra i handen, är det inget vi tänker på eller räknar med. Man lever i nuet och drömmer om framtiden. Det gjorde även vi.
Jag mådde bra, magen växte och barnet sparkade. Men efter en rad avvikelser på rutinultraljudet gick det ganska snart upp för oss att vi kunde förbereda oss på det värsta. Efter vidare undersökningar, långa ultraljud och fostervattensprov skulle vi sen få diagnosen. En fruktansvärt dåligt sådan.
Pojken i min mage hade en svår form av kromosomfel. Det drabbar en av 50.000 och leder oftast till tidiga missfall. Men i vissa extremt ovanliga fall forsätter graviditeten att utvecklas. Troligtvis hade kroppen avslutat detta själv innan jag hunnit gå 30 fulla veckor, och han hade aldrig kunnat leva utanför magen. Orsaken är att barnet fått dubbel uppsättning av kromosmer från den ena föräldern. Normalt har man 23 kromosomer från varje förälder, men vår pojke hade 23 från den ena och 46 från den andra. Det kan bero på att antingen ägget bar på dubbel genuppsättning eller att två spermier befruktade ägget exakt samtidigt. Det är inte ärftligt och ingenting vi kunnat påverka. Slumpen eller ödet? Välj själv.
Det fanns helt enkelt ingenting vi kunde göra och valde därför att avsluta graviditeten. Just det valet var inte svårt att fatta, vi hade ingen annan utväg. I stället är det är alla känslor runt omkring. Att svälja tabletterna som man vet stannar av allting, samtidigt som ett litet hjärta fortfarande slår där inne och man känner sparkarna. Att gå igenom en förlossning med så mycket sorg och smärta i stället för glädje och förväntan. Att hålla sin son som precis rymms i handflatan och önska så innerligt att vårat första möte inte skulle behöva bli det sista...
Vi tar en dag i taget. Med tiden kommer topparna bli längre och dalarna inte lika djupa. Men vi kommer alltid få leva med det som hänt. Även om han inte var född ännu så har han levt i våra tankar och givit oss otroligt mycket glädje och kärlek, även om det var för en kort tid.
Jag vill tacka er alla fina och omtänksamma människor där ute som lämnar varma ord efter er. Och till er som jag vissa dagar inte orkar svara när ni ringer, så vet jag att ni hör av er och det värmer. Tack!
Just nu tar vi en dag i taget...
Ni gjorde rätt val. Synd bara att de rätta valen inte alltid är de lättaste att gå igenom.
Man får försöka tänka positivt och glädjas åt den tiden ni fick med eran lilla ängeln.
Du är en stark tjej och har alltid varit så länge jag har känt dig, så detta kommer du klara.
Ha det så jättebra nu och jag beklagar verkligen det ni behövt gå igenom.
Många kramar Susanne
Det borde inte få drabba någon.. Men jag antar att det är sådana situationer som lär oss människor hur skört livet verkligen är...Är säker på att er pojk kommer få återfödas hos er en vacker dag i en frisk kropp. Tänker på er och hoppas att smärtan tynar bort lite varje dag. Ta hand om varandra.
Hej Pauline! Kan tänka mig att det är fruktansvärt jobbigt det som hänt er. Min kompis endast 21 år kan aldrig få barn, hon fick cancer på äggstockarna i sommras. Man kan alltid se att det finns alltid de som har det värre än en sj. Även om det är jävligt som det är. Allt ordnar sig tillslut. Önskar er all lycka. I motgångar utvecklas man alltid, även om man inte vill ha motgångar, men ibland kan man inte välja.
Kramar
Fia
Vi har varit med om nästan samma situation. Fick avsluta vår graviditet vecka 20. Ni kommer klara det här, men som du sa.. det tar lite tid, en dag i taget är det bästa!! Jag beklagar verkligen..
Sänder 1000 styrke kramar till er !
KRAM
så fruktansvärt orättvist.. jag tänker på dig och din fina lilla familj!
Det är verkligen det värsta som kan hända en.. jag skulle inte änns önska min värsta fiende det. Vi "förlorade" Theo den 3 januari 2007 pga av en kromosom avikelse.. Så det är väl nästan på samma spår.. Vi tänker på er allihopa !!
Kramar
Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för er just nu. Jag vet inte vad jag ska säga heller, bara att jag tänker på er och är hemskt ledsen för eran skull. KRAM!
Jag beklagar verkligen sorgen. Att förlora ett barn går inte ens att tänka på utan att det svider i hjärtat, och jag har inte ens något. Jag blev moster till en liten änglabebis för ca. två år sen och allt det fick oss alla att känna hur orättvist livet kan vara. Men när man har lärt sig leva med sorgen och orättvisan, kommer man ut starkare än någonsin. Kom ihåg att det finns ett ljus i tunneln, för det finns det. Hur mörkt det än känns. Varma kramar.
www.spadbarnsfonden.se
Jag tänkte på er och lilla familjen bara för några dagar sedan. Lycka. Kärlek. Värme.
Nu när jag läser detta gråter jag bara. Jag blir så ledsen, livet är så orättvist!
Jag sänder alla mina tankar till er..
Ta hand om er! <3
KRAMAR!!
Jag är så ledsen för er skull Pauline.
/Malin (LF)
<3
Några ord till en liten kille som inte fick vara med. Du låg i din mammas varma mage i 20 veckor. Alla i din närhet väntade på det ögonblick som skulle komma när du ville komma ut. Men nu ville naturen något annat och vi kan bara önska dig all kärlek där du är i din barnhimmel, puss och kram från farmor.
Mina tårar rinner, jag blir så ledsen över hur orättvist livet är ibland... Jag förstår att det är svårt att läka, det gör man väl kanske heller aldrig, men jag blir varm i hjärtat av att kunna läsa här hur du kämpar vidare. Du är så stark P. Du skriver så vackert och ÄR så vacker... du är en sån fin person. Vi saknar dig...
Jag har inte varit inne och läst bloggar på jättelänge och har därför inte skrivit tidigare. Mitt hjärta brister när jag läser. Men jag är så stolt över er! Ni är så starka! Jag tänker på er. Massa kramar.
