1 månad

I dag är det 1 månad sedan jag gjorde aborten.  Samtidigt som jag minns det som om det vore i går, känns det som en evighet sen jag var gravid och hade den lilla pojken hos mig. Konstigt hur fort hjärnan ställer om sig och livet går vidare. Överlevnadsstrategi kanske? Tiden läker väl alla sår, som man säger...

För jag är inte speciellt ledsen längre. Jag minns knappt de veckor då jag faktiskt var gravid. I stället lever en känsla av besvikelse kvar, precis lika stark som dagen vi fick beskedet. "Jävla skit att det skulle behöva bli så här!". Men jag har inga samvetskval, jag ångrar ingenting. Framför allt är jag inte bitter. Hade trott att gravida kvinnor skulle sticka i ögonen på mig efter det här, men det känns precis tvärtom! När jag ser gravidmagar och små barnvagnar på stan blir jag otroligt lycklig, att de blivande mammorna slipper gå igenom det jag gjort, att det föds friska små barn och att det i de flesta fall faktiskt går riktigt bra. Det ger mig hopp!

Att skriva, prata och berätta om allt som hänt tror jag har hjälpt mig en bra bit på vägen. För varje person jag berättar för, för varje känsla som jag skriver ner så lättar det jag bär på litegran i taget. Med tiden får man distans till det som hänt och jag känner idag mest en stor tacksamhet. Tacksamhet över att vi faktiskt fick möjligheten att fatta ett beslut, avsluta allting och få chansen att börja om på nytt!  

Sist med inte minst vill jag skriva några rader om vår läkare. Hon gav oss sånt stort stöd i den här situationen, någonting som hjälpt mig väldigt mycket. Hon förklarade allting som hände sakligt men ändå med en stor portion medlidande och omtanke, det var hon som gjorde den grundliga ultraljudsundersökningen och var med oss när pojkens hjärta skulle undersökas. Hon ringde till mig dagarna efter beskedet och frågade hur jag mådde, hon var med mig när jag fick mina abortpiller, erbjöd kurator och hon kom upp till oss på sjukhuset dagen då jag skulle gå igenom aborten.

Hon gav mig styrka och trygghet att våga gå igenom detta, och våga gå vidare. Tack Eva! Jag önskar att det fanns fler som du. 

Det här kommer jag alltid få bära med mig i ryggsäcken, men den blir lättare och lättare för varje vecka som går. Jag tänkte fokusera framåt nu, snart är det ett nytt år med nya bravader och erövringar. Hoppas det bär något gott med sig!


M

Vad skönt att höra att du mår bra! Jag tönker på dig även om jag inte har en aning om hur det är att gå igenom det du gjort. Massa kramar till dig.

2009-12-10 @ 13:16:44
URL: http://malinlolita.blogg.se/
Malin, Alice & Lowes mamma!

Du har blivit tilldelad 2009 års Nobelpris inom ämnet Mammakunskap!



Lär mera här

http://alicesmamma.blogg.se/2009/december/2009-ars-nobelpris-inom-amnet-mammakunskap.html#comment



Kram :)

2009-12-11 @ 09:23:03
URL: http://alicesmamma.blogg.se/
mallis in real life

Jag blir uppriktigt sagt imponerad av ditt inlägg. Det är starkt och framför allt moget att komma till insikt med en sådan sak.



Grymt!



Känns kanske lite klyschigt, men ibland händer saker av en anledning. Man prövas rätt så hårt i livet och när man ser tillbaka på saker och ting känns det relativt till den man är på något sätt. Man liksom präglas av sina erfarenheter, man kanske till och med förstår bättre.



Jag önskar dig allt gott i framtiden. Kram

2009-12-15 @ 09:51:57
URL: http://mzmalliz.blogspot.com
anne

hur går julförbredelserna??? Har ni det mysigt oavsett allt som vart o så? Kanske du kan lägga upp bilder om du inte orkar skriva?



Har ni köpt alla julklapparna?

2009-12-19 @ 16:46:18
URL: http://lyckligmamma85.blogspot.com


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: