Huset ligger som i ett hörn utav villaområdet och skogen omsluter baksidan. Ingen insyn och inget behov utav omkringliggande lekparker. Barnen mer eller mindre bor ute i vår skogstäppa! De plockar det de hittar och rör ihop till trollmat och lägger utanför Trollgrottan - en klippa lite längre upp i skogen. Där har tjejerna tydligen sätt troll gömma sig och försöker visa sin vänlighet genom att bre barkbitar med mosade blåbär och lägga utanför deras dörr. Då kanske de vill komma fram igen. Trollspaning alltså.

 

Det är sånt här man älskar. Att öppna dörren och ha naturen utanför. Skogen! Att på baksidan plocka blåbär i sin egna blåärsskog. Att gå barfota i mossan. Att liksom... leva. På riktigt.

Mitt i flytten fyllde ju Knut 1 år. Det är inte så länge sedan, ändå känns det som en hel evighet. Så mycket som hänt... Men här kommer nu lite bilder i från hans kalas i trädgården!

 

Min lilla Knut. Snart 14 månader har han blivit. Han springer omkring, plockar med sina små grejer och busar. Han är en väldigt kärvänlig liten person som gärna kommer upp i knät och bara lutar sitt huvud mot ens axel en liten stund, för att sedan fortsätta med det han höll på med. Hämta potatisar ur skafferiet och fylla våra skor med eller klättra upp på fönsterbrädorna. Han är överallt. Klättrar, springer, äter jord och sten och skrattar. Charmar alla med sitt leende. Själv går jag efter och... torkar.  Typ.

 

Men Knuten är en liten knippe dunderkärlek! Det kan ingen säga något om ♥

 

 

Oj så mycket som hänt sedan bloggens senaste inlägg skrevs, en månad tillbaka. Vi är på plats i vårat hus med allt vad det innebär. Signe har inskolats på sin nya förskola och Estrid har börjat första klass(!). Jag njuter av mina sista dagar på denna föräldraledighet som snart går över till Johan. En ny tid i livet har börjat. Jag försöker stanna upp och insupa allt runt omkring. Tänk att vi kom hit, tillslut. Så många år utav längtan och drömmar blev helt plötsligt verklighet. Det blev en vardag. Det känns stort. 

 

Både jag och Johan är uppvuxna i i små byggder där barnen kunde gå tillsammans till skolan, springa mellan husen och den omslutande skogen var bästa lekplatsen. Vi har så många gånger pratat om att vi velat hitta ett sånt ställe, där våra barn nu kan växa upp på samma sätt. Nu har vi gjort det! Barnen har fått många nya kompisar i villaområdet där vi bor, trivs bra på både förskolan och skolan och våra grannar är fantastiska. Dessutom äger vi världens finaste hus. Ingen överdrift! Detta hus är gjort för oss. Det stod där och väntade på vår familj, så är det bara. Ni vet när man på riktigt har hittat hem? Den känslan. Den finns här ♥

 

Kanske blir detta ett kletigt inlägg. Kanske har ni inte kunnat undgå mycket jag älskar mitt hus. Men ändå. Vi är hemma. Och jag är så lycklig över det!

 

 

 

Nu är det bara EN dag kvar. EN ynka liten dag tills vi får nycklarna till huset och kan flytta in. Så i morgon vid den där tiden har vi tillträde. Själv jobbar jag så Johan sköter mötet med säljaren och mäklaren själv. Sen börjar någotning nytt. Det kanske låter tungmodigt att påstå att en ny tid i våra liv börjar i och med detta, men sån är känslan. Vi tar vår familj och startar upp vårat liv på riktigt. Slår rot där vi verkligen vill växa. 

 

Jag försöker samtidigt hålla förväntningarna realistiska. Det finns en tendes annars att satsa för mycket och bli besviken. Att tro nu ska allting bli bättre! När vi bor i huset då ska jag minsann börja äta nyttigare, sopsortera nogrannare, bli bättre på att hänga kläderna i garderoben på galgar och jag ska alltid slänga tomma schampoflaskor så att de inte står och tar plats i duchen. Allt jag vill förändra ska förändras nu. Kanske en naiv tanke som jag redan nu vet att jag inte kommer efterleva. Men flytten är en naturlig omstart och den drivkraften vill jag ta tillvara, även på den personliga planet. Någon utav er som lästboken The Golden Year av Hannah Widell och Amanda Schulman förresten? Jag lyssnar på Fredagspodden och vad jag förstått det som är det just det här tänket som deras bok bygger på. Det kanske får bli steg nummer ett - köpa deras bok. Slänga schmpoflaskor och hänga kläder på galgar kanske jag börja med ändå, men boken står på tur.

 

Tänk att om ett dygn bor vi där. Märkligt alltså. Hela släkten är involverad i flytten och var och en hjälper till med det som just dem kan bistå med. Bära möbler, köra släpkärror, laga mat eller passa barn. Jag tror och hoppas att det kommer gå smidigt eftersom vi är så många som hjälps åt. Vad skulle vi gjort utan alla dessa människor runt omkring oss? ♥ 

 

Denna dag för ett år sedan vaknade vi upp, utan att veta att detta skulle bli din födelsedag. Men efter många, långa, dagar utav väntan var det äntligen dags för dig att födas. Att komma till jorden som ny och färsk liten individ. Här kan ni läsa om kvällen när Knut föddes.

 

Idag har det gått ett år. Du har gått från att vara en hjälplös liten sparv till en liten kille som går runt, skrattar, busar och är full utav humor och glädje! Det är ju makalöst. Ny kategori också: Knut 1 år - 2 år. Du kom ju nyss... Vad hände liksom?

 

 

 

Det här med att fotografera är något Estrid verkligen tycker om. Jag har visat henne hur min Canon fungerar i stora drag och hon förstår hur det mesta hänger ihop. Jag ställer in grundinställningarna med autofokus och sedan sköter hon resten. 

 

 

Förra helgen tog vi kameran och gick bort till ängen en bit i från vårt hus. Solen höll precis på att gå ner på andra sidan ängen och Estrid fick ta några bilder på mig i motljuset. Vi pratade om bildkomposition och att hon kunde vrida kameran för att flytta motivet och ändra känslan i bilden. Hon snappade upp det direkt! Det är så kul att göra sånna här saker ihop med henne. Intressen som jag känner att vi delar.

 

En av bilderna fick bli headern till min nya design och det är Estrid väldigt stolt över! ♥

Bara nio dagar kvar till flytten nu. Sen får vi nycklarna till vårat alldeles egna hus! Det är svårt att beskriva hur häftigt det här känns. Att få bo på ett ställe som är vårat. Där det är vi som bestämmer hur vi vill ha det. Framför allt, där vi vet att vi kan stanna!

Jag har lite svårt att ta mig i kragen och packa. Känns som jag behöver ha det mesta framme. Så i stället för att packa ner köksgrejer eller det som är i förrådet så ligger jag i trädgården och fotograferar en humla som surrar i våran levendel. Kan man ta med den när vi flyttar förresten? Vår lilla örtaträdgård i pallkrage alltså. Där växer ju vår fantastiska citrontimjan och andra goda örter jag vill ha i nya trädgården. Nåja. Det är väl inte det som skriker värst, som sagt. 

Som tur är har vi kvar vår hyresrätt hela september också så egentligen är det väl intensiv stress. Förutom det att vi så gärna vill komma på plats i det nya huset! Herregud vad jag längtar!

I två månader till ska jag vara föräldraledig. Jag har älskat att vara hemma med barnen samtidigt som det varit jobbigt. Skitjobbigt, många gånger. Det är väl förbannelsen över småbarnslivet - omöjligheten i att kunna njuta av det som pågår medans vardagen rullar på i hög intensitet. Men jag försöker. Jag påminner mig själv. Ändå är det så mycket lättare att irritera sig på att behöva torka kladd fem miljoner gånger om dagen, än att se härligheten i det liv som faktiskt pågår. Det som jag är mitt uppe i.

 

När jag jobbat ett tag kommer det säkert den där dagen då jag saknar att få torka en kladdig unge vid lunchbordet. Det är så jag tänker, "det här kommer jag en dag längta efter!", och jag tror det hjälper. Det händer också att jag på kvällen när barnen somnat hamnar i soffan med mobilen i handen. Kollar på bilder från dagen som gått och saknar dem, fast jag nyss hade dem. Det är först när karusellen stannat som man kan fokusera på omgivningen. Se den tydligt.

 

Det har inte heller varit ultimat för någon utav oss att Johan jobbat borta en vecka i stöten. För även om han varit hemma en vecka i sträck efteråt så väger det inte upp. Det väger in närmelsevis upp alla hämtningar och lämningar på dagis, alla lagade måltider, varje läggning och varje tvätt- och städning som jag tagit själv när han varit borta. I stället är min uppfattning att det skapat två olika sätt för oss att leva - ett mammaliv och ett familjeliv. Det har varit svårt att pendla mellan dessa två. Kanske mest för oss vuxna. Men jag ska inte framställa mig själv som den som dragit kortaste strået - tvärtom. Jag har fått möjligheten att vara med barnen och följa dem i deras världar och för det är jag alltid en vinnare. 

 

Vi behöver bättre balans. Därför tror jag att ett föräldraledigt halvår för Johan kommer vara bra för hela familjen. Jag får zooma ut och Johan zooma in. Då tror jag skärpan blir perfekt. 

 

Nu sover barnen. Den där lilla högen skitungar som jag älskar så mycket. Jag ska gå in och viska det till dem. Estrid brukar uppfatta det, fast hon sover tungt. En långsam nickning i sömnen.

Bara en flicka som just uppnått den magiska längden 120 cm kan beskriva lyckan i att få gå på Gröna Lund. En helt ny värld öppnar sig! Kvasten, Twister och massa andra karuseller blir helt plötsligt åkbara. Det var egentligen på håret, men spikrak i ryggen och med en sandal på foten blev hon godkänd. Stor lycka.

 

Det var Estrids morbror och tillika fadder Martin som tog med henne till Grönan här om dagen för att fira hennes namngivningsdag. Så himla fint initiativ! Trots att det drog i en storm över Stockholm just denna dag var Estrid mycket nöjd ♥

När jag var liten spenderade vi väldigt många fina sommardagar här, på Källarberget. Vackra klipphällar som fått sin form efter inlandsisen. Jag känner varenda klippskreva, varje vattengrop i berget. Fotsulan formar sig efter den mjuka formen på hällarna. Här brukade vi ha sjögräskrig och fångade småspigg med håv som vi samlade i burkar. När jag nu går på stenarna ut i vattnet är det som om kroppen minns hur den ska parera och placera fötterna på rätt stenar. Vilka som är vickiga och vilka som är säkra. Känslan kommer tillbaka. Det är härligt. Ännu härligare är att komma tillbaka till Källarberget och se mina barn kliva från sten till sten och exalterat leta småfisk mellan skrevorna. Jag önskar de kommer minnas den här platsen som jag. 

Min mamma var med och vi picknickade tillsammans. Mackor och kalla korvar, eftersom engångsgrillen precis som befarat inte gick att få fart på. Varför är de alltid så opålitliga? Tur att ungar ändå föredrar en kall korv i handen. 

Nästa gång vi åker dit ska jag rista in mitt namn och årtal i berget. Det är många andras inristningar där och det är roligt att gå och kolla på. Kanske mina barnbarn någon gång kommer gå där och peka ut till sina barn vart gamla Pauline en gång skrev sitt namn!