Tygfrossa
Jag har gått all-in med det här nu. Har man väl fått igång ideérna i huvudet är det väldigt svårt att sluta! Det bara måste ut. Det måste göras. Skapas.
Så nu har jag suttit och dreglat över det ena fina tyger efter det andra. Drömt mig bort med alla saker som skulle kunna sys av dem. Det är en viss känsla att handla tyg i butik, men på internet får man en bättre överblick. Jag har sållat hårt och valt de jag absolut måste ha just nu. Till att börja med. Ja. Det blir lätt så. För det är inte bara så att jag vill ha hundra olika tyger att jobba med. Jag behöver ha det. Måste, liksom.
Nu väntar jag bara på att de ska komma hem till mig och sprida lite glädje med alla sina färger! Under tiden kommer jag rita fler mönster och försöka få till olika storlekar.
BF
Nu är dagen här. Den som jag så länge räknat ner till. BF. Beräknad förlossning. Men än så länge ser jag inga tecken på att bebisen är på väg och tvivlar på att det ska hinnas med innan dagens slut.
Jag hade av någon anledning inte trott att jag skulle gå över tiden. Det kändes inte så. Därför är jag lite snopen. Framför allt när förlossningen gjorde ett par tjuvstarter början av veckan. Det kändes så nära då. Nu känns det i stället extremt långt bort. Lite som att det inte blev någon bebis? Nä. Det blev ingenting. Ingenting alls. Nu kommer barnet tillbakabildas och jag har väntat i onödan. Tyvärr.
Jag och Johan försöker säga till varandra att vi faktiskt aldrig varit så nära att få träffa bebisen som vi är just nu, men trots det känns det otroligt. Jag trodde han redan skulle vara hos oss vid det här laget. Ja, det är väl bara gilla läget och fortsätta denna väntan med det jag gjorde innan. Städa, vattna blommor, sy lite grann och ligga på soffan och svettas.
Sy egna barnkläder
Bodys har blivit mitt startprojekt. Hittills har jag gjort tre stycken varav den första inte är värd att visa. Men här är de två andra - en blå med blommor och en mörkblå med prickar. Det enda som fattas på dem nu är tryckknappar.
Mönstret har jag ritat själv och fått göra om efter varje body eftersom jag kommit underfund med bättre lösningar under tiden plagget växt fram. Då lär man sig också i vilken ordning det är bäst att sy i hop sömmarna för att få det snyggaste resultatet. Med min overlock går det som en dans att få ihop de olika tygdelarna, men kantbandet är ett gissel. Riktigt svårt och pilligt. Men det som är svårast är också det som är roligast! Jag har bestämt mig för att bli grym på det så det är bara till att öva, öva, öva...
Detta är vad jag och Johan fördriver kvällarna med när barnen gått och lagt sig. Äter godis, pratar och syr. Och väntar på bebisen. Det är ju lite trist att sy kläder men inte ha någon modell att pröva det på. Så du är alltså varmt välkommen ut nu bebis! Vi väntar på dig ♥
När inspirationen slår till
En gammal klassiker - Bernette 334Ds
Ett av min gamla intressen har vaknat till liv - sömnad! Det var flera år sedan jag sydde på löpande band, men nu har jag börjat igen. Tanken hos mig väcktes när jag såg en annan tjej sy sina egna barnkläder. Det såg inte så svårt ut, däremot otroligt roligt!
Jag började surfa runt på olika tygbutiker på internet och snart var hela mitt huvud fullt av ideér. Johan hakade på och tillsammans kom vi fram till att komplettera vår gamla symaskin från 60-talet med en overlock. Att ha en overlockmaskin (som syr raksöm, sicksackar och klipper spilltyget på samma gång) är som en dröm om man ska hålla på. Dagen efter fyndade vi en på Blocket. Även om det är en äldre modell så är den i sin funktion alldeles exemplarisk. Den har allt man vill ha och är (även om det inte ser ut så...) enkel är förstå sig på.
Efter att Johan lagt ner en hel kväll på att laga och serva vår gamla vanlig maskin är den nu också som ny. Min händiga karl. Han kan allt om allt och kan han det inte så lär han sig. Så detta har blivit vår nya hobby. Hela kvällar sitter jag och ritar mönster och skapar medans Johan sköter mekaniken och lära sig allt som trådspänningar och sömmar. Nu har han också valt tyg och ritat mönster till en egen t-shirt. Det ska bli kul att se vad det blir av den!
Egna namnlappar är beställda och jag låter fantasin få fritt spelrum i tygbutiker på nätet. Åh. Detta är så kul!
En shot av livet
Det känns som jag står inför någonting stort. Som om jag ibland slås av verkligheten och det går upp för mig vad som faktiskt kommer hända oss snart. En förlossning. Tänk att vi ska göra det igen. Snart. Kanske i natt? Eller i morgon? Gud vet när den lille vill komma ut.
Jag tänker att oavsett hur det slutar, så är alltid ens barns förlossningar uppmärkta som små bojar på livets hav. Man kan se tillbaka över det enorma havet som breder ut sig och tycka år och händelser flyter i hop. Men mitt i allt guppar en liten boj. Ett riktmärke. Man kommer alltid minnas den dagen, för resten av livet. Det blir ett före och ett efter. Och en själv blir aldrig vad man varit.
En ny människa ser dagens ljus samtidigt som en ny sida av en själv gör det samma. På så vis känns det andaktsfullt att den här tiden före snart går över i något annat. Något stort och ovisst. Skrämmande och efterlängtat på samma gång. Huvudet kan knappt ta in vad som händer så jag litar på att hjärtat bär.
Som att ta en koncentrerad shot av livet själv, och nästan sätta i halsen.
Två dagar kvar
... till beräknad bebis. Sommarens varmaste dag. Jag står och hänger tvätt vid torkvindan, när Johan sticker ut huvudet genom badrumsfönstret och utbrister ett glädjerop över ett par gråa hårstrån som han hittat på bröstet. Vi väntar på vårat tredje barn som dimper ner vilken dag som helst. Men det är lugna dagar som passerar här hemma. Vi umgås och tar det lugnt. Räknar ner. Varje morgon tänker jag att "Jaha. En ny dag. Undra om vi fått barn innan denna dagen blir till en ny?". Men hittills ingenting.
Jo, i onsdags morse vaknade jag med kraftiga förvärkar igen. Klockade dem till 16 st under en timme, men sen försvann dem igen. Så jag väntar. Under tiden masar mig runt i huset och svettas. Förflyttar mig mellan olika former av sittande eller liggande ställningar. Köksoffan. En stol. Bänken i hallen. Utemöblerna. En uppblåsbar madress på gräsmatten. Försöker vara effektiv och minimera antalet gånger jag behöver gå i tappan, för efter det är jag helt slut. Jag är en val. Magen är tung. Jag tänker att jag aldrig mer ska vara höggravid denna tid på året.
Överhängande är känslan av dåligt samvete mot barnen, att vi bara är hemma. Men när jag frågar vad de vill hitta på sträcker Signe ut sina armar, kramar husfasaden och utbrister "Jag vill vara hemma! Åh, jag älskar mitt hem!". Ja, dåså. Så jag lägger mig tillrätta på soffan igen. Försöker vila mig utan skuldkänslor.
För barnen har det bra. Jag tror aldrig de lekt ihop så mycket som de gör nu. När Signe vaknar på morgonen klättrar hon upp till Estrids säng i våningen över, sen börjar leken. Det är rollekar där den ena är storasyster och den andra lillasyster (vilket nytänk!), eller apunge och apskötare, tigerunge och tigermamma, doktor och sjukling eller något annat. De bygger kojor, äter upp alla omogna krusbär på busken och serverar varandra hamburgare genom fönstret på lekstugan.
De är så fina ihop och jag är så glad att de har varandra! Jag tittar på dem och blir rörd till tårar över deras existens. Och min egen, mitt i det fantastiska livet med dem runt omkring. Jag är så glad att vi snart, alldeles strax, vilken timme eller dag som helst har ytterligare en sån där underbar liten varelse att berika våra liv med. Helt ofattbart ♥
När minstingen blir storasyster
Min minsta. Min lilla Signe. Min lilla bebis som blivit så stor. Snart ska du också bli en storasyster?! Jag minns fortfarande vad konstigt det kändes att Estrid skulle bli den stora. Hon som alltid varit så liten...
Nu är det samma sak igen. Estrid har ju redan småsyskon och vet hur det går till, men för Signe blir situationen helt ny. Hon kommer inte vara minst längre. Hon som alltid varit min lilla bebis! Det känns lite vemodigt när jag tänker efter. Det är ju i och för sig allting som påminner föräldrar om att deras små barn växer upp...
Men ni vet vad jag menar. Den där känslan av att stå inför en stor förändring. Det är ju inte bara jag och Johan som får ett barn till. Tjejerna kommer få ett syskon till som kommer påverka deras liv. Jag tänker att jag ska göra mitt bästa för att övergången ska bli så mjuk som möjligt för dem. Inte dela på kärleken, utan ge dem mer. Inte ha för stor förväntningar, utan vara ödmjuk inför omställningen. Jag hoppas det blir bra.
Älggräsdricka
Mina första flaskor hemkokad dryck - älggräsdricka. Min syster bjöd mig på det när jag vad där, något som jag aldrig hört talas om förut. Smaken var väldigt speciell. Både sommrig, läskande, blommig och lite... gräsig. Ja, lukta på blommorna så vet ni ju ungefär hur den kommer smaka. Väldigt svår att beskriva, men också väldigt god! Jag bestämde mig för att prova själv.
Min dricka smakar precis som hennes och jag är jättenöjd. Enkelt var det också. Serverar man den väl kyld med ett par isbitar, några skivor lime och en knivsudd kanel så har man en riktigt god drink!
- Plocka 50 st blomklasar av älggräs. Skölj dem noga för att få bort småkryp och lägg sedan i en stor bunke.
- Koka upp 3 liter vatten tillsammans med 2 kg socker tills sockret löst sig.
- Rör i en påse citronsyra (mot mögel) och häll sedan de heta vattnet över älggräset.
- Skiva en citron och ett par lime som du kramar ur och låter ligga i.
- Vill du kan du krydda med en kanelstång, annars går det bra att krydda i efterhand också.
- Täck med lock och låt stå i 3 dygn, men rör om då och då.
- Sila av och häll upp på flaskor.
- Saften spädes 1 / 4 med vatten och serveras väl kyld. Klart!
Älggräset växer på fuktiga ställen i skogskanter och diken. Det sägs att saft av älggräs är febersänkande och inflammationshämmande. Både gott och hälsosamt alltså!
Låt den aldrig ta slut
Här är lite fler bilder i från Kräftbadet.
Detta är sånt man ska leva på hela vintern sen... Alltså sommaren. Låt den aldrig ta slut! ♥
En liten förvarning
Sammandragningarna klockar jag med appen "Värkar - en värktimer"
Med en smula besvikelse i kroppen vaknar jag i morse. Allt är som vanligt. Inga känningar. Jag har sovit som en stock, hela natten.
Igår kväll trodde jag nämligen att något var på gång. På eftermiddagen kom förvärkarna oftare, så jag började klocka dem. Det var 8 min mellan och höll i sig i 45 sekunder. Ganska svaga. Defusa. Mot kvällen tilltog dem och kom både tätare och starkare. 6 min mellan och uppemot 2 min långa. En vassare känsla. Intensivare.
Vi blev ganska uppspelat båda två och säkra på att det nu börjat. Under de andra graviditeterna så har alltid detta varit ett tecken på att förlossningen kommit i gång. Så vi ringer och förvarnar barnvakten och jag går och lägger mig. Tänker att jag behöver ladda energi. Jag är glad och förväntansfull.
Då stannar allting av. Jag sover som en liten gris hela natten och värkarna lyser idag med sin frånvaro. Jaha. Vad nu då? Jag vet inte om kroppen håller på att värma upp på något vis, men lite frustrerande är det. Man får inte luras sådär... Jag som tidigare kännt att jag kunnat vänta både en och två veckor till, vaknar nu helt plötsligt upp och drabbas av en känsla att vilja få detta gjort. Jag vill att bebisen ska komma nu! ♥ Kanske var det de som var meningen? En liten förvarning. Vi får helt enkelt vänta och se. Spännande dagar följer!
Bästa badet
Här är också ett ganska härlgt ställe att fördriva dagarna. Det finns en badplats nära oss som har uppvärmda pooler utomohus. Barnen behöver inte bada sig blå om läpparna utan kan slappna av och leka på ett annat sätt när vattnet är varmare. En bonus är att även mamman kan hasa sig ner i vattnet. Det händer aldrig annars.
Estrid har blivit jätteduktig att simma själv, även om hon har sina flytpuffar på armarna. Hon försöker utan också men har svårt att få upp rumpan och göra bentagen. Det blir lätt ett storts hundsim i stället. Men det kommer nog. I höst när hon börjar förskoleklass har de simskola en gång i veckan. Det blir bra!
Signe gillar mest att flyta runt som en kork i vattnet och bli jagad. Helst ska vi andra vara vargar eller monster som äter henne underifrån. Läskigt ska det vara. Så där så att hon skriker och skrattar av glädje och panik, på samma gång.
Om bebisen fortsätter att stanna i magen borde vi åka hit igen. Kanske i morgon. Ja, ungarna älskar det!
Vecka 40
Bilder tagna i vecka 39+0
Här kan ni läsa om Signe och Estrid i vecka 40Nu är vi inne på graviditetens sista vecka. Snart är den här resan över och en helt ny börjar! När jag ser tillbaka på de nio månaderna som passerat så har tiden gått väldigt fort. Är det inte märkligt hur snabbt en ny människa kan byggas? Från ingenting till detta, liksom. Livet är häftigt.
I veckan var vi på det sista besöket på MVC innan beräknad förlossning. Hjärtljuden låg på 155 slag/min, magen följer kurvan och barnets huvud har de senaste veckorna lagt sig längre och längre ner i bäckenet tills det nu blivit så gott som fixerat. Det känns skönt. Bebisen vet vart utgången är.
De här sista dagarna går i och för sig ganska långsamt, men det gör inget. Jag fyller dem med viktiga saker. Vila. Mental uppladdning. God mat. Där i mellan vankar jag omkring och försöker fixa det sista innan bebisen kommer. Boken jag läste av Susanna Heli gjorde stort intryck på mig och jag känner mig förberedd inför forlossningen på ett helt annat sätt nu. Jag känner mig lugn. Bebisen kan komma när den vill ♥
Mår: Jag fortsätter må väldigt bra! Förvärkarna är kraftigare nu och kommer spontant, alltså utan att jag rört mig eller tryckt på magen. Men jag sover som en prinsessa och är inte speciellt trött. Däremot har vardagen fått ett annat tempo. Jag tar saker i min takt och spar på krafterna. För vem vet när kroppen kommer behöva dem som mest?
Vikt: + 14 kg
Dagar kvar till förlossning: 7 st
Kusiner i magen
Jag, Anna och de små kusinerna i magarna!
I dag var min bror Martin och hans Anna hos oss. De väntar deras första barn i höst. Det ska bli så roligt att det bara blir 3 1/2 mån mellan kusinerna! Nu känns det som skillnaden på bebisarna i v.39 och v.24 är ganska stor, men när de blir äldre kommer de vara precis jämngamla. Kul!
Själv blir jag faster. Det låter riktigt hårt och elakt, men jag lovar att jag redan är den stoltaste fastern man kan tänka sig!
När kommer bebisen?
Det är ingen som jag träffat under graviditen som trott att jag kommer gå över tiden. Undra varför? I stället har många gissat på alltifrån ett par veckor innan till det beräknade datumet. Aldrig senare. Estrid föddes tre dagar efter BF (förlossningen började två dagar efter) och Signe på morgonen efter BF. Spännande. Vi får väl se!
Så här ser gissningarna ut hittills:
- 13/7 Mia
- 21/7 Johans mamma, Johan
- 24/7 Min mamma
- 25/7 Andrea, Mickan, Lena
- 26/7 Min pappa, Andrea W
- 27/7 (BF enligt KUB)
- 28/7 Pauline (BF enligt senaste mens och ultraljud)
- 29/7 Terese, Fru Högstadius
- 30/7 Martin,
- 31/7 Erika, Ullis
- 1/8 CharlieForsell
- 5/8 Emma
Så vad tror ni? Vore kul om ni också ville er på en gissning!
Ett bad, en filt och en underbar semester
Bilden är tagen med min iPhone 4S. Funderar på att börja blogga mer från mobilen, så det vore roligt om jag kunde använda bilder som inte enbart är tagna med min Canon.
Här var vi idag - Kräftbadet. Det kanske inte låter så badvänligt, men det är det. Det är Johan som döpt det, efter att han simmat ut med snorkel och cyklop och sätt kräftor på botten. Vatten är klart och vråldjupt så risken att få dem i tårna är ganska liten.
De höga klippkanterna som störtar ner i djupet är inte heller så barnvänliga, men där vi satt gick det att gå i från land. Så där låg jag i skuggan av en björk och tittade på när barnen och pappan badade. I mellan den totala lyckan över tillvaron i livet så svor jag lite över svårigheten i att vara höggravid och sitta på en filt samtidigt. Hur svårt ska det vara? Ja. Hur jag än sitter eller ligger så domnar någon kroppsdel bort eller ligger i kläm. Så jag lägger jag mig på rygg med en handduk uppallrad under svanken. Tills halsbrännan tvingar mig upp igen. Då sätter jag mig skäddare. Tills foglossningen gör mig orörlig och jag önskar att jag aldrig satte mig upp från första början...
Ungefär så. En helt vanlig pall borde jag ha. En pall där man inte kan göra annat än att sitta bredbent och rak i ryggen. Skulle se riktigt avkopplande ut på stranden bredvid de andras brassestolar...
Men. Nu är det bara dagar kvar och jag njuter av att åka på små utflykter med familjen om dagarna. Det behövs inte så mycket mer än lite bad, och en filt, för att semestern ska vara fulländad! ♥
Mer redo än såhär blir man inte
Bullbak är ett bra tidfördriv. Dessutom får man fikabrödet fixat för ett tag framöver.
Jag börjar känna mig klar inför bebisens nedkomst nu. Det finns alltid saker man hade velat fixa innan. Som att sätta upp nya tavlor i vardagsrummet. Sy gardiner. Framkalla foton. Ja, ni vet sånt där. Men jag vill hellre lägga de här sista dagarna på att fokusera innåt snarare än på vad som finns runt omkring.
Jag har också bakat en dubbel sats bullängder, som jag länge tänkt. Nu ligger de i frysen och väntar på att vi ska få något att fira. Nio dagar kvar till beräknad förlossning och jag känner mig ganska klar. Faktiskt.
Du kan komma när du vill bebis, jag tror inte man bli mer redo än såhär.
Ett minne från förr
Ni som inte följer mig på Instagram har missat detta. Den antika gamla vagn som min mamma och pappa byggde när de väntade min storebror. Efter det fick jag också ligga i vagnen när jag var liten. Nu, 25 år senare, ska min bebis få ligga däri! ♥
Vagnen har vi tänkt att använda som en portabel vagga både inom- och utomhus. Vi har tvättat av den, bytt lite skruvar och lagat suffletten. Annars är allting precis så som mamma och pappa byggde den. De hittade stommen till vagnen på en auktion, men bytte hjul och sydde nytt tyg till korgen och sufletten. Jag älskar tyget i sufletten! Den har pappa sytt själv.
Ska bli så roligt att få ge nytt liv till denna vagn. Har ingen aningen om från vilket årtionde den härstammar, men den ger en härligt genuin känsla som jag älskar. Dessutom så har det gamla chassit ett riktigt skönt gung som jag tror kommer uppskattas.
Så nu står den där i vårat kök. Bara väntar på att någon liten vill komma och sova ♥
Bästa vänner
"Vet du vad jag och Elton är? Bästa vänner!"
Om Estrid fick bestämma skulle vi ha Noaks Ark här hemma. Vi hade länge pratat om att åka och hälsa på barnens mormor, men när det gick upp för Estrid att vi också skulle få träffa mormors hund Elton blev hon väldigt angelägen om att åka. Väl där spenderade hon timmar åt att träna honom till olika konster. Elton själv klagade inte. För lite torkade blodpudding och falukorv gör man det mesta. Bilden längst ner ska jag skicka till mamma. Kanske inramad till och med. En riktig kompisbild på "bästa vännerna".
Vad Signe gjorde under tiden Estrid lekte med Elton? Ja. Det kan ni nästan gissa själva vid det här laget. Hon satt uttråkad i soffan och målade sig med läppglans tills det rann ner efter hakan. Fullkomligt upptagen av sin egen spegelbild, som hon ler mot och säger "Åh. Jag är sååå supervacker!".
Ja. De här döttrarna jag fått har många vackra sidor. Både innuti och utanpå! ♥
Filtprojektet fortsätter...
Färgerna är något missvisande på bildern. Filten går mer i turkos/rosa än blå/röd som det ser ut nu.
Filten börjar ta form. Även om det är mitt största virkprojekt någonsin så tycker jag det går ganska fort. En färgrand tar 40 min att virka. Ni kan ju själv räkna ränderna och se att jag lagt ner ganska många timmar på denna filt, men det är ett enkelt mönster och jag kan på frihand låta händerna jobba när jag ser på TV om kvällarna. Nu behöver jag bara göra den något längre, men inte värre än att jag kan se ett slut på det hela.
Kul är det också. Tack och lov för färgbyten! Det är det jag jobbar efter och sätter upp små delmål där jag ser fram emot att få byta färg nästa gång. Som kant funderar jag på en enkel, rak variant i vitt med fastmaskor. Mönstret i sig kräver inte mer än så. Men vi får se. Handarbeten är alltid levande projekt till den sista fästa tråden.
Inför förlossningen
Jag har tänkt mycket på den kommande förlossningen. I bagaget har jag två helt olika förlossningsupplevelser av Estrid och Signe, men också ett sent avbrytande under medicinsk påverkan. Barnmorskan säger att jag inte behöver förbereda mig, i stället har jag mina erfarenheter att luta mig mot och som jag i stunden kommer plocka fram och använda mig av. Jag har inte kännt mig nöjd med det. När jag läser mitt förlossningsbrev som jag skrev innan Signe skulle födas, ser jag redan där en sökan efter något annat. En önskan om ett annat sätt att föda. En känsla som vuxit sig starkare men som jag inte kunnat sätta fingret på.
På MVC pratas det om vilka smärtlindingsmetoder som finns. EDA, sterila kvaddlar, akupunktur, lustgas och annat. Jag informeras. Ges brochyrer. Uppmanas att vara påläst. Men jag känner att något fattas, ändå. Hemma googlar jag profylaxandning och läser kurslitteraturen vi fick när vi väntade Estrid. Men det känns för komplicerat. För svårt för att kunna hålla fokuset i ett dygn, om det skulle behövas.
Så av en slump ser jag ett boktips - "Föda utan rädsla" av Susanna Heli. Morgonen efter lånar jag boken på biblioteket och sträckläser den från pärm till pärm. Vilken känsla! Det är exakt det här jag letat efter. Hon sätter orden på det jag tänkt. Hon skapar verktyg som jag letat efter. Hon visar mig kartan som visste fanns där, innut i mig själv. Och jag är mållös.
Helt plötsligt, över en dag, känner jag hur den osäkerhet jag kännt inför förlossningen försvinner. Nu är jag trygg. Vi kan aldrig styra över det som händer under förlossningen, men med hennes ord kan jag påverka min inställning till det. Styra mina tankar och på så vis hjälpa kroppen att gör det den är gjord för - föda fram ett barn.
För att ni ska förstår hur jag menar så citrerar jag några delar ur boken som är direkt spot on det jag tänkt, men inte själv kunnat uttrycka.
För att ni ska förstår hur jag menar så citrerar jag några delar ur boken som är direkt spot on det jag tänkt, men inte själv kunnat uttrycka.
"De flesta inom förlossningsvården är överrens om att rädslan för att föda ökar och denna rädsla kan påverka förlossningen negativt. Den ökade rädslan har bland annat resulterat i att fler och fler kräver planerade kejsarsnitt och att fler är i behov av specialinsatser som samtal och terapi. Rädslan ökar alltså trots den medicinska säkerheten och trots att kvinnor i dag är mer förberedda, mer pålästa och ställer högre krav på vården än tidigare. Någonstans i bruset av högteknologi och löften om en smärtfri tillvaro har vi tappat bort något grundläggande. Trots den medicinska säkerheten, all teknik och information känner många kvinnor att det är något som saknas, en annan sorts kunskap, en kunskap som hjälper dem att tro på sin kropps förmåga och förbereda sig inför sin förlossning."
"Många kvinnor upplever att de saknar inre strategier och verktyg för att möta de utmaningar och känslor som en förlossning kan innebära och för många blir det en chock att upptäcka att detta är någonting som sjukvården inte alltid kan erbjuda. Men kanske är det inte meningen att sjukvården ska ge detta, utan vi kanske har kommit till en punkt där vi istället behöver blicka nåt för att finna det som vi tappat bort. Tänk om lösningen inte finns därute - utan inom dig? Tänk om du, om du bara vet hur, har all den tillit och kraft inom dig? Din kropp är skapt för att föda och den kan visa dig vägen om du bara hittar ett sätt att lyssna."
"Meningen med födandet är individuell och lika komplicerad somo varje enskilt liv. För en kvinna var det att efter ett dygns misslyckad igångsättning och trots läkarnas påtryckning säga stopp och kräva kejsarsnitt. Ur detta växte hon och upplevde sin förlossning som stärkande och positiv. För en annan kvinna handlade det om att med stödet från sin man inte ta någon bedövning alls. Ur detta hämtade hon kraft under flera år. För en annan handlade det om att våga föda överhuvudtaget med alla bedövningar hon kunde få. Efter det kunde hon möta andra skrämmande situationer i livet. Det gemensamma för dessa kvinnor är att de vågade möta sin rädsla och inte låta sig styras av den. Men också tron på att födandet har en mening - en mening som du har kraften att skapa själv."
"Kroppen kan föda - men om vi inte upplever kroppen som meningsfull och dess signaler och funktioner som meningsbärare blir kroppen främmande. När kroppen blir främmande kan det som händer i den upplevas som farligt och det skapar ett avstånd till den egna kroppen. Smärtan under förlossningen kan då upplevas som en yttre hotfull kraft som tagit över din kropp, vilket du kan känna dig mer eller mindre maktlös inför. Det som händer är att du reagerar på det som händer i din kropp som om det vore ett yttre hot och blir rädd, vilket sätter igång kamp- och flyktbeteendet. Rädslan säger åt din kropp att "Du får inte föda nu, det kan finnas en hotfull sitiuation" och kroppen bromsar förlossningen som då kan bli utdragen och ännu mer smärtsam. Du behöver då bygga upp din tillit till din kropp och skaffa dig nödvändnig kunskap för att underlätta förlossningen. Förstår du vad som sker och att de signaler som kroppen sänder ut är meningsfulla, känner du att kroppen är en del av dig och den blir mindre främmande. Din kropp och sinne blir ett, som arbetar mot ett gemensamt mål - nämligen att föda!"
Min inställning är: VÅGA - MENINGSFULLHET - ACCEPTERA - TILLIT
Mina kraftord är: "JA" - "NER" - "LUGN" - "TUNG"
Mina verktyg är: ANDNING - AVSLAPPNING - RÖSTEN - TANKENS KRAFT
Detta sätt att förhålla sig till förlossningen kan användas oavsett vad som händer. Har jag denna grundinställningen bäddar det mjukt för att vid eventuella komplikationer ändå få en positiv förlossningsupplevelse utan stress eller rädsla. Det känns fantastiskt. Jag har alltid sätt fram emot förlossningen och kännt mig nyfiken, men i botten har det funnits en oro över att inte kunna hantera situationen. Jag har inte vetat hur jag kan göra om jag tappar fokus. När jag läst boken och Susanna satt ord på mina tankar och känslor har jag något mer konkret att hålla mig i.
Mer än så behöver jag inte säga om mina tankar inför förlossningen. Jag känner mig stärkt. Jag känner tro på mig själv och min förmåga. Det vet jag kommer bära mig långt.
Inge mera trehjuling!
Signe har hivat sin trehjuling och lärt sig cykla på en sån här i stället. Med stödhjul, såklart. Men det är häftigt att se lyckan i hennes blick när hon trampar fart och glider iväg, alldeles själv. Betydligt fortare och friare än att tragla på en trehjuling.
Det är ganska coolt att barnen har en sån inbyggd drivkraft att lära sig, klara sig själva och utvecklas. Min lilla tjej, börjar också bli stor! ♥
Estrid om fyra år?
Är det bara jag som tycker Estrid och hennes kusin Elba är otroligt lika varandra? Det skiljer fyra år mellan dem. Så ibland när jag tittar på Elba känns det nästan som att se på Estrid i framtiden. Sen att de är väldigt lika till personligheten också och delar sin konstnärliga ådra och intressen som djur och framförallt katter, gör att de påminner ännu mer om varandra.
När man ser barnen tillsammans ser Estrid och Elba mer ut som systrar, än Estrid och Signe. Lustigt det där...
Signe & Malcolm
För ett par helger sedan var vi hos en av mina systrar och hennes familj. Signe och ett år äldre kusinen Malcolm fann varandra, som ni ser. Vi träffas inte så ofta men mellan de här små sa det verkligen klick! ♥
Vi kom också på Signe med att ställa till med små "gnällscener" bara för att fånga hans uppmärksamhet. Vem har hon fått detta av? Eh. Jag har ingen aning...
Pausa livet, just här.
Foto: 2013-07-09
Estrid simmar själv i sina flytpuffar
Sommaren. Värmen. Livet är enkelt nu. Jag ålar mig i en strandklänning och barnen tar sina sandaler, sen är vi klara. Ofta spenderar vi eftermiddagarna just såhär. På stranden vid badplatsen 10 min från där vi bor. Där kan jag sitta på en brygga och svalka mina svullna fötter och hålla koll medans Estrid övar simning och Signe leker med sina favoriter - hinken och spaden.
Detta är sista vecka som Johan jobbar. Efter det ska vi vara ledig tillsammans länge! Vi ska laga god mat, åka i väg och bada och räkna ner dagar tills bebisen kommer. Kan vi inte bara pausa här en stund? Dra ut på det hela lite så jag hinner suga på karamellen. Hinner känna smaken. Livet är bra nu. Helt perfekt. Om ett par veckor ska det tydligen bli ännu bättre, då kommer lillebror. Jag vill aldrig att den här perioden av mitt liv ska ta slut...
Bebisprylar
Vi har inhandlat lite nya bebisgrejer. Det börjar kännas viktigt att ha allting klart nu när det bara är 2½ vecka kvar tills den lilla kommer. Tiden går fort. Sen är det ju ganska mysigt att gå och syssla med allt som hör bebisen till också, en mental förberedelse. Det är ju faktiskt inte långt kvar nu tills bebisen är här på riktigt. Overkligt ♥
Vi hade egentligen redan en babysitter, men eftersom vi bor i ett tvåvåningshus tänker jag mig att det är skönt att ha en på varje plan. Därför passar den här som vi fick efter barnens kusiner perfekt! Jag minns fortfarande när min syster köpte denna och la hennes son i. Tänk om jag vetat att jag tre år senare skulle lägga min lilla grabb i den samma ♥
Spädbarnsinläggtill vår bärsele från Ergobaby. Jag älskar selen och tror vi kommer få mycket nytta av den när bebisen kommer. Nu kan vi dessutom använda den från första stund.
Sängkläder och spjälskydd från Silly U. Här är jag ganska tacksam över att det faktiskt är det tredje barnet vi väntar. Vi vet vad vi behöver och vad som funkar bra samt mindre bra. Vi vet att det behövs många sängkläder att byta med när bebisen är liten och skiter utanför blöjan. Vi vet också hur omständigt det är att knyta loss och tvätta spjälskyddet ständigt. Därför har vi köpt ett som är vändbart och så stadigt i sig själv att det inte behöver knytas. För övrigt älskar jag Silly U´s design. Skulle kunna köpa hela sortimentet!
En myspöl där bebisen ligga och gosa tillsammans med sina systrar. Här kan man både ha myshörna, bebisen kan öva sig att sitta och med en flyttbar lekbåge över så har man även ett babygym också. Sen att jag fyndade den i nyskick på Facebooks köp- & säljsida för 150 kr precis innan jag skulle till och beställa en i butik (ord. 1199 kr) gör ju inte saken sämre.
Mitt första babynest
Jag använde en kombination av denna beskrivning och originalversionen.
Jag har sytt mitt första babynest. En portabel sovplats som bebisen kan ha mellan oss i sängen, på soffan eller för att mysa till det i vagnen. Egentligen letade jag på begagnatmarknaden efter ett att köpa, när jag av en slump ramlade över en beskrivning av hur man gör ett själv. Det verkade både enkelt och roligt så jag körde igång!
Jag ville ha nästet neutralt och softat, men väl inne på tygaffären fick jag mig en utskällning av butiksbiträdet i fråga om mitt tygval. Vi hade artighetspratat en stund när jag med tygrullarna på armen berättade vad jag tänkt sy till min ofödde son. Hon la ut en lång harang om att "pojkar har rätt att vara pojkar" och hur jag som mamma ens kunde tänka tanken att låta min son ligga i ett babynest med rosa blommor. Det var mitt fel som förälder om han i vuxen ålder skulle behöva skämmas över att se foton på sig själv ligga i detta tyg.
När det gällde val av kantband föreslog hon ett sidenband. "Om du ändå ska förstöra alltihop med det där tyget, kan du lika gärna använda sidenband också när du ändå håller på!". Det gjorde jag.
BB-väskan packad
Bebisens första kläder som följer med till BB ♥
Nu är bebisens nyföddkläder uppackade, tvättade och vikta i lådor. Jag har börjat boa, men andra ord. Varva ner. Göra klart. Invänta. Jag som trodde att vi inte hade någonting fick mig en påminnelse om alla bebisplagg jag samlat på min under graviditeten...
BB-väskan är också packad. Bebiskläder i både strl. 50 och 56 (i fall det blir en stor bebis). Det här med bebisens första kläder är väldigt speciellt för mig. Viktigt. Egentligen inte spciellt svårt eftersom vi kör samma grejer som till Estrid och Signe. Det är tradition. Men ändå. Det är något visst med att vika kläder till någon som inte finns ännu, men som snart kommer vara lika självklar i mitt liv som luften jag andas ♥
Utöver det finns praktiska saker till mig och Johan. CD-skivor med delfinljud och flaskor med massageolja hoppar jag över. I stället är en riktigt bra hårtoffs, sköna trosor och lypsyl obligatoriska. Nu står väskan i ett hörn av sovrummet och samlar damm. Väntar på att det ska bli dags. Vem vet när...
Vecka 8 - 38
På de här bilderna så ser det ju faktiskt ut som om magen skjunkit ganska långt ner nu, även om det inte blivit nå lättare att andas? Magen sluttar mer upptill än förut när den var rund.
Nåja. Visst är det ganska häftigt att se hur magen växer? Att en ny människa, en liten person och egen individ börjar sitt liv där inne. Från ingenting till en färdig bebis. Det känns nästa lite siencefiction när jag tänker på det. Sen någon gång i framtiden när jag får tid över ska jag sätt ihop alla dessa veckobilder till en film. Ett snabbt klipp där man ser magens jäsning från noll till bebis. Det kan bli coolt tror jag.
Nu ska jag ta min dunderkula och välta i säng. Jag sover så fantastiskt skönt om nätterna nu så jag längtar lite gran efter att få gå och lägga mig. Framåtstupa sdoläge med ett ben utanför täcket. Just det, en hand under kudden också. Sen är det godnatt tills morgonen därpå. Puss & sov så gott!
Vecka 38
Den här bebisen tar nu upp hela min mage. Den sparkar under mina revben, boxar långt ner i magen och trycker på min blåsa. Ibland blir det riktigt obehagligt och jag skulle vilja sträcka ut min överkropp så att den blev 20 cm längre för att få plats med allt. Det börjar hela enkelt kännas som om bebisen är klar där inne.
Besöket på MVC idag gick bra. Hjärtljuden låg på 140 slag/min (som alltid) och barnets huvud har borrat ner sig långt i bäckenet och var så gott som fixerat. Ofta när detta sker så sjunker också magen och det bli lättare att andas. Men inte här. I stället gissade barnmorskan på en lång bebis som fortfarande ta upp så mycket plats upptill i magen. Ja, det lär visa sig. Hellre en lång bebis än tjock, känner jag spontant. Det är ju ändå ut genom min kropp den lilla ska.
Vi har också börjat förberedelserna för bebisens nedkomst, på riktigt. Det känns nära nu. Kanske inte riktigt så nära som precis alla verkar tro, men ändå. Ju fler bebisgrejer som plcokas fram här hemma och ju fler gånger jag övar profylaxandning på förvärkarna så blir det lite mer verkligt att bebisen snart är här ♥
Mår: Jag mår bra men är betydligt mindre rörlig än förut. Böja sig efter skor, ta sig upp från sängen eller dra på sig ett par jeans är inget jag gör i onödan. Sträcka sig efter en godnattpuss i barnens sängar gör jag och håller andan samtidigt, för luft i lungorna får liksom inte plats då. Jag försöker ta mig tid att öva andning och avslappning inför förlossningen och det gör mig lugnare. Jag behöver den tiden.
Vikt: + 13 kg
Dagar kvar till förlossning: 18 st
