Knut har haft ont i magen på kvällarna. Kolik kanske. Han har vridit sig av smärta, magen har varit stenhård som en boll och han har gråtit sig blå i ansiktet. Inget har hjälpt. Tillslut känner man sig så maktlös så man bara vill gråta själv. Att dessutom ha två barn till som ska nattas samtidigt gör det inte enklare. Det har varit lite kaos. Barnen har fått gå och lägga sig utan saga. Jag har klappat honom en miljon gånger på rumpan och hållit honom på alla sätt som man tänka ut att hålla en bebis på.
Knut har blivit bönhörd. Äntligen fattade vi vad som var felet och kunde hjälpa honom! Jag känner mig dessutom alldeles lyrisk över det här med nappen. Ingen annan av barnen har velat ha napp, men han gillar den. Vilken grej! Nu behöver jag inte springa med tuttarna framme och trösta barn i tid och otid. Jag behöver inte kasta mig av motorvägen för att bebisen vill ha tutten i munnen. Nu kan vi ge honom napp!

 

Vilken lycka. Jag hoppas hoppas hoppas att dett inte var en engångsgrej utan att vi har lokaliserat problemet och kan hjälpa denna lilla gasboll att lätta på trycket. Han sväljer ju väldigt mycket luft när han äter, så det är väl inte så konstigt... Jag läste också att ämnen i komjölk går över till barnet via bröstmjölken och kan ge dem rejält ont i magen om de är överkänsliga eller allergiska. Eftersom jag själv dricker minst 1 liter mjölk om dagen kan det vara värt att sluta och se om det gör någon skillnad. Tur att jag älskar sojadrycker också :)

 

 

Jaha. Då var jag och Knut själva hemma. Estrid är lämnad vid bussen (herregud vilken stor tjej hon blivit!) och Signe på dagis. Bebisen sover. Så vad ska jag göra nu?

 

Det är alltså nu jag ska göra en massa nyttiga saker. Flämnga omkring. Plocka disk, tvätt och kanske hinna ta en dusch. Men jag har en förmåga att bli som paralyserad av min lediga tid och istället göra... Ingenting. Blogga lite kanske. Som nu. Tänker att det är viktigare att unna sig något roligt när bebisen sover, än att städa. Tvätten går nog ingenstans.

 

Men det är väldigt skönt att göra just ingenting, så det tänker jag fortsätta med idag. Det regnar ute. Då får man sitta inne och sy lite grann och surfa på datorn. Jag håller nämligen på att starta upp ett litet syprojekt som ni kommer få se mer utav när det börjar ta form på riktigt. Det känns så roligt! Det ska jag nog pyssla med idag. Japp. Bäst att sätta igång, men vet aldrig hur länge Korven sover.

 

Nu är allvaret här. Johan har börjat jobba och jag är själv med barnen. Alla tre. Ju närmre denna vecka vi kommit desto mer panik har jag fått. I söndags snackar vi alltså söndagsångest deluxe. Sista dagen tillsammans. Sista dagen jag har avlastning... 

 

Så kom måndagen och Johan åkte. Kvar låg jag i sängen och vågade knappt stiga upp. Hur ska jag klara av detta? Tänk om allting går åt helvete? Tänk om det bli en vecka av enbart gråt och skrik? Att jag inte klarar av att ta hand om mina egna barn! Tanken är ju ändå att vi själva ska ta hand om de barnen vi satt till världen, därför känns det hemskt om jag skulle behöva be om hjälp. Även om jag vet att många skulle ställa upp.

 

Så jag har försökt tänka positivt. Tittat på lilla Knut där han ligger och sover timme ut och timme in och tänkt att han gör väl ingen större skillnad. Egentligen. Hur svårt kan det vara? Eller mer rätt - hur stressigt kan det vara? Ja. Precis så stressigt som det blir i de situationer då Signe behöver torkas på toaletten samtidigt som jag sitter med spädbarnet klistrad vid tutten. Eller då Knut kissat, bajsat och spytt allihop på en och samma gång på skötbordet när två hungriga barn väntar på korven som bränns vid på spisen. Eller då man står med bebisen i famnen inne på ICA Maxi med en full kundvagn och den ena ungen håller på att kissa på sig. Då får jag hög puls, men tänker - Så ja. Det tar den tid det tar. Ingen kommer dö. Det hjälper faktiskt.

 

Sen har jag infört några punkter som jag försöker hålla mig till, för att underlätta vardagen:

 

1. Äta bra mat. Det spelar ingen roll om jag lagar bra mat till barnen men själv kastar i mig några chokladbollar till lunch. Då blir energi och tålamod i botten. Arg mamma = arga barn. 
2. Ha fasta tider. Att ha rutiner och ett visst flow varje dag gör livet enklare för alla.
3. Vara ute i god tid, då slipper jag stressa. Slipper jag stressa så slipper jag också jaga på ungarna och bli irriterad. Att ha gott om tid på sig gör allting mycket trevligare dessutom.
4. Städförbud. Springa runt och plocka grejer överallt på dagarna är ett evighetsprojekt. Därför ger jag mig själv städförbud när barnen är vakna. Plocka undan gör jag när de gått och lagt sig. Då får jag mer tid med dem och behöver inte (för jag får ju inte) känna mig stressad över att en massa andra saker behöver göras.

 

Den här sommaren har präglats utav väntan, väntan, väntan och i samma stund som Knut kom så känns det som sommaren drog sitt sista andetag. Nu är den på väg ett ge upp. Det är någonting tungt och lite vemodigt som ligger i luften. Detta betyder också skolstart. För kolla in skoltjejen! Eller egentligen är det ju förskoleklass hon börjar i, men ändå. Hon är så stolt över att få börja gå på skolan i stället för på dagis. Tänk vad fort tiden gått. Skolan liksom! Det är en stor dag för oss båda.

 

Hon har fått en egen loggbok som alltid ska ligga i ryggsäcken. Den läser fröken varje dag och så kan skriva meddelanden. Hon har också fått ett eget busskort och lånekort till biblioteket. Och en badmössa, för en dag i veckan är det simskola. Det här blir bra för Estrid! Det känns som hon behöver det här. Lite stimulans. Lite utmaningar. Det glittat i ögonen på henne när vi pratar om förskoleklassen så jag hoppas hon ska trivas. Mitt hjärta! ♥

Det är ju sjukt hur snabbt man kan återhämta sig efter en graviditet och förlossning. När man tänker på vilken enorm förändring och påfrestning som kroppen går igenom när man bär och föder ett barn, är det otroligt att man någonsin ska bli sig lik igen. Min mage är fortfarande degig, men jag är på god väg mot den kropp jag hade.

 

 

Två veckor gammal är han nu. Det går bra för oss här hemma. Det går bra att vara en trebarnsfamilj. Allting ter sig väldigt självklart och han känns som han alltid har hört hemma med oss.

 

Som den lilla nyfödding han är så sover han väldigt mycket, men bara den senaste veckan märks det att han fått längre vakenperioder dagtid. Oftast på förmiddagen, vid lunch och på kvällen. Därimellan sover han. Och ammar, ammar, ammar... Ibland känns det som jag inte gör annat. Signe ifrågasätter om han verkligen kan vara mer hungrig, så mycket som han ätit. Det kan han. Men amningen går jättebra och jag har inte haft några beskymmer alls. Knappt något sår eller spricka, ingen mjölkstockning. Tack och lov!

 

Ett litet beskymmer däremot är hans onda mage. Han är full med luft och har svårt att komma till ro på kvällarna. Så han skriker och vrider sig. Vi har köpt Miniform som vi hoppas ska hjälpa. Annars finns också magdroppar från Semper också. Vi får se hur det går. Än så länge känns det som för lite tid att basera någonting på, han är trots allt bara två veckor och hans magsystem har ju precis börjat jobba. Kanske inte så konstigt om det trasslar i början? Jag vill inte måla fan på väggen, men ska han får kolik nu och jag ska vara själv med alla tre barnen veckovis så har vi ett problem. Men som sagt. Nu tar vi inte ut något i förskott. 

 

Förutom denna skriktimme på kvällarna innan han somnar, så sover han väldigt bra på natten! Han vaknar och äter men eftersom han ligger bredvid mig i sängen somnar jag snabbt om. Det känns skönt att han trots mycket sömn på dagen har hittat rätt dygnsrythm och inte har någon vakenperiod nattetid. Hoppas det fortsätter så!

 

Vår lilla pojke. Den finaste jag någonsin sätt ♥ Han är hela familjens lilla glädjespridare! I morgon ska vi till BVC och se om han växer något. Av hans matvanor att döma (...och kläderna i strl. 50 som börjar spänna över magen!) så ska det bli spännande att se hur mycket han gått upp.

Knut fick post här om dagen. En present i från Rebecka, tjejen bakom Farlinii Barnkläder. Hon är himla duktig och inspirerar mig i mitt lilla projekt att själv börja sy barnkläder. Det är så roligt att hitta andra som är intresserade av samma sak och se vad de skapar! När det gäller sömnad så finns det liksom inga gränser när det gäller färg och form. Tycke och smak och en stor dos fantasi på det. Det är jätteroligt!

Stort tack Rebecka! Knut passar jättebra i sin mössa. Till och med storasystrarna blev lite avundsjuka!

 

En bild som jag la upp på Instagram för ett tag sen. Det är så märkligt att han verkligen har varit där inne. Att det var han hela tiden! Det var mindre än två veckor sedan jag bar omkring på den där stora magen, ändå känns det redan som en evighet sedan.

 

Det är alltid mysigt att ha en gravidmage, men jag måste få nämna den fantastiska känslan av befrielse som det är att bara ha sig själv! Min kropp är bara min. Jag känner mig så lätt, snabb och smidig. Här om dagen när vi var ute och gick en promenad var jag tvungen att göra ett litet skutt, bara för att jag kunde. Jag kan ta två trappsteg i taget och med enkelhet plocka upp ungarna saker i från golvet. Så härligt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi har väskorna med oss. Tanken är att göra denna kontroll och fortsätta hem till min pappa som är barnvakt. Där ska vi stanna tills förlossningen verkligen börjar. Det görs ett ultraljud på bebisen och en CTG-kurva. Efter det träffar vi en läkare som undersöker mig. Det visar sig att bebisen mår fint och att jag är öppen 3 cm. Sen får vi en oväntad fråga av läkaren - "Ja, hur känner ni? Vill ni föda idag eller vill ni vänta?". Vi blir alltså erbjudna att starta förlossningen genom att ta hål på fosterhinnona. Jag och Johan tittar på varandra, lika ställda båda två. Kan man föda barn på det här viset? Ringa och boka tid? Ja. Så får det bli. Vi är utvilade, har barnen hos barnvakten och packningen med oss. Mer förberedda än så blir vi ju inte. Vi äter lunch i cafeterian, hämtar väskorna i bilen och checkar in på Förlossningsavdelning.

 

Klockan är 16:00 när vi kommer till rummet. Det är lugnt och stilla men inom mig bubblar jag över. Jag vill fnittra och gråta på samma gång! Det är en sak att kastas ner för stupet, men en helt annat att stå på kanten och själv våga ta det sista steget ut. Är jag verkligen beredd? På sängen ligger Landstingets vita shorta, en nättrosa samt en jättebinda och väntar på mig. Jag klär på mig. Klär ut mig. Vi skrattar åt det. Pratar om roliga scener ur Family Guy och Johan dricker kaffe. Jag ligger på sängen och tittar på de nakna väggarna runt omkring. Försöker samla mig. Ladda upp. Det är nu det ska ske och ingen annan kommer göra jobbet åt mig.

 

Vi väntar länge. Det känns som en evighet. Men jag har hunnit landa i känslan och samlat mig mentalt. Bestämt mig för att våga hoppa. Jag ligger i sängen och känner det varma fostervattnet sippra ut under mig. De har tagit hål på hinnorna. Klockan är 19:20. Nu börjar det. Med en CTG-kurva kopplad runt magen får jag ligga på sängen den närmsta timmen för att se om värkarna kommer igång av sig själv. Det gör dem. Det är 8 minuter mellan. I mitt inre ser jag mig själv dyka. När värken kommer tar jag ett djupt andetag och sjunker ner i vattnet. Simmar mot botten. För varje simtag, varje andetag, blir jag tyngre i kroppen. Vattnet blir kallare och mörkare ju längre ner jag kommer. Värken är intensiv. Den pressar min kropp som vattenmassan över mig. När värken lättar vänder jag uppåt. Slappnar av och känner hur jag flyter upp mot ytan. Solens strålar välkomnar mig. Glittrar. Ytvattnet värmer. Jag är framme. En värk är förbi. Jag tar kraft inför nästa.

 

När klockan är 20:30 kommer en barnmorka kommer in och börjar rota i skåpen. Talar om att hon ska ge mig värkstimulerande dropp. Jag är skeptisk till detta sedan innan. Vill ge min kropp en chans att själv komma igång. Men här ges värkstimulerande av rutin, som hon säger. Jag är inte nöjd med svaret, men betämmer mig ändå för att lita på henne. En rutin skulle inte vara en rutin om den var dålig, tänker jag. Jag är nu öppen 5 cm och droppet kopplas in. Värkarna ökar markant, så jag ber om att få prova lustgasen. Den gör det så mycket lättare att slappna av! Värkarna blir otroligt intensiva och river tag i min kropp, men lustgasen hjälper mig att hålla fokus. Med den behöver jag behöver inte dyka lika djupt.

 

Inne i vårat rum har jag precis delat med mig till Johan av ett gäng riktigt goda och sköna andetag lustgas. Han är snurrig och fnittrig. Då öppnas dörren. Klockan är 22:00 och in kommer barnmorskorna som går på nattpasset. Jag andas i masken och hör i bakgrunden hur Johan presenterar sig. Försöker hålla sig för skratt samtidigt. Vilket utomordentligt dåligt tillfälle! Vid det här laget är jag i värkarnas våld. Jag är i dimman. Men jag är inte rädd. Min kropp krampar men jag accepterar det. Jag vågar. Min kropp vet vad den ska göra och jag tillåter den. Efter en underökning är jag fortfarande öppen 5 cm så den nya barnmorskan föreslår att jag kommer upp ur sängen. Får sätta mig på en liknande pilatesboll, lutandes över sängkanten. Jag gungar den fram och tillbaka. Om värkarna var starka innan så är det ingenting mot nu! De sköljer över min kropp. Den otroligt intensiva kraften är tung. Jag försöker sjunka ner i mitt djupa hav men smärtan är för stark. Värkvilan finns knappt. Det går fort nu - jag känner det. Värkarna river i min kropp. Till slut kan jag inte ens gunga fram och tillbka, utan jag sitter stilla. Fokuserar. Johan sitter bakom mig och masserar min svank. Jag kan inte prata längre för smärtan upptar hela mitt väsen. Vi kommunicerar med tecken. En tumme upp. En nickning. Lite högre upp. Johan trycker så hårt han kan och det hjälper. Hans massage och min andning. Det är vad jag har att hålla mig i. Vi gör det här tillsammans. Min kropp kan. Jag kan.

Nästa värk som kommer är annorlunda. Det känns som jag vill skjuta rygg och vråla. Värken efter det är likadan. Jag känner igen dem - krystvärkarna! Är dem redan här? Då förstår jag att det inte är långt kvar. Med en lättad känsla av att kunna skymta målet säger jag bara "Krystvärkar!" och kastar mig upp från bollen till sängen. Jag halvsitter och håller om knäväcken. Allting går så snabbt så jag hinner knappt med. Jag är någonstans utanför min egen kropp, samtidigt som jag är ett med den. Så fullständigt närvarande fast i min egen dimma. Jag är där. 

 

I bakgrunden hör jag att de måste se så att jag öppnat mig 10 cm innan jag får krysta. Det har jag. Från 5 cm till 10 cm på mindre än en timme. Det kändes! När nästa krystvärk dundrar över min kropp kan jag inte göra annat än att följa med. Trycka på. Jag har fortfarande lustgasmasken för ansiktet men märker att jag tappar kraft då, så jag läger bort den. Bestämmer mig för att jag klarar det här ändå. Det känns befriande! Smärtan är inte längre bara fängslande, utan jag kan jobba med värken och göra någonting av den. Efter den värken öppnar jag ögonen och tittar ner. Halvsittandes i sängen ser jag då ett huvud. Mellan mina ben ser jag ett huvud kladdigt av fosterfett och blod. Jag ser ett litet ansikte. Hans lilla ansikte! Skrynkligt och ihoptryckt. Det är en sån surrealistisk syn! Samtidigt förstår jag att huvudet, det värsta, redan är ute. Johan står bredvid mig, lika farscinerad och höpen över stunden. I väntan på nästa värk ber barnmorskan mig bara andas och slappna av. Så jag väntar. Flåsar. Det handlar om sekunder nu. Från någonstans innit min kropp hämtar jag en urkraft som inte går att beskriva med ord. Sen kommer värken. Jag ger allt. Ingen gång i livet ser man sån kraft hos sig själv som i denna stund. Jag kämpar för livet, bokstavligt talat. När jag öppnar ögonen ser samtidigt hur barnmorskan vrider bebisen något, så ena axeln kommer fram. Jag håller kvar i värken så länge jag kan. Världen stannar upp. Håller andan. Sen ser jag hur den kladdiga, vita lilla kroppen lämnar min. Han är ute! Den där sekunden - från att han inte finns tills att han finns. Magiskt. Klockan är 22:58 och en ny människa börjar sitt liv, precis just nu. I samma sekund förändras vårat för alltid.

 

Det är overkligt. Fantastiskt! De gnuggar honom lite innan han lyfts upp på mitt bröst. Han gråter. Jag gråter. Det gick så bra! Så lätt! Är det redan klart? Jag är förvånad och samtidigt stolt över mig själv. Jag gjorde det. Vi gjorde det! Han är kladdig och varm. Mjuk. Johan böjer sig fram och nosar på barnet och jag håller om dem, båda två. Tänk att jag klarade det. Han är ute och han är våran! All smärta är borta. Stormen har blåst förbi och kvar i rummet finns bara vi. Och han. Vår efterlängtade och alldeles perfekta lilla son.

 

Det är lugnt i rummet. Nersläckt och stilla. Johan klipper navelsträngen och jag lägger barnet till bröstet. Jag känner mig liten och ödmjuk inför livet. Men samtidigt stark. Barnet på min arm är den finaste lilla pojken jag sätt. Han är här nu! Och han har för alltid öppnat en ny dörr till mitt hjärta!

 

 

 

Behöver jag säga hur stolt Estrid är över sin lillebror? Ni kan nog föreställa er. Hon som väntat så länge och följt utvecklingen av den där bebisen i magen. Lyssnat på hans hjärtljud på MVC och skrattat åt honom när han sparkat på henne genom magen när vi läst bok på kvällarna. Hon är alldeles till sig över denna lilla människa som äntligen kommit ut och som är hennes alldeles egna lillebror ♥

 

Om hon fick skulle hon nog vilja ta hand om honom alldeles själv. Hon springer in i sovrummet och kastar sig upp på sängen bredvid honom så fort han gråter, hon vaggar honom i vagnen och väljer hans kläder. Vi låter henne vara delaktig, men det är svårt för henne att förstå hur mycket en nyfödd faktiskt sover och äter. Det är ju liksom det han gör. Jämt. Hon åandrasidan vill ha hon vaken i sin famn och det är inte många sånna stunder som går att tajma under en dag. Detta är vad alla våra diskusioner handlar om nu för tiden - när det är tillfälle och inte att hålla i Knut.

 

Mycket bli orättvist. Det är orättvist att jag får ha honom i sängen bredvid mig på natten, att jag får ha honom i bärselen och att jag får gå omkring och hålla i honom. Som ni ser så är det ingen svartsjuka om uppmärksamheten kring honom utan snarare vems bebis det faktiskt är. Men det kanske lägger sig? Hon kanske landar hon också i situationen och förstår att lillebror kommit för att stanna. Sen blir han också större och mer vaken om dagarna. Då kommer jag ha mycket hjälp av denna omtänksamma lill-mamma! ♥

 

Så Knut, förbered dig på att bli massivt älskad och omhändertagen av Estrid. Hon kan knappt hålla händerna i från dig!

♥ Den 2/8 kl. 22:58 föddes vår underbara son! Tjejernas efterlängtade lillebror! ♥

 

3890 gram & 50 cm

 

Allt har gått jättebra och han är helt perfekt! Vi åkte hem från Förlossningsavdelningen igår vid lunchtid, efter att han blivit undersökt av barnläkaren och hunnit bli 12h gammal. Nu håller vi på att anpassa oss allhopa efter livet som en familjen på... fem personer! Storasystrarna kan knappt hålla händerna i från honom och är så stolta.

 

Själv kan jag knappt tro att det är sant. Är han verkligen här nu? Min son? Mitt älskade lilla barn. Jag tittar på honom och hjärtat svämmar över av kärlek. Tänk att vi får uppleva det här igen. En gång till. Ett barn till. Jag måste vara världens lyckligaste.

 

Så välkommen till världen, älskade lilla vän. Om du bara visste hur mycket vi älskar dig! ♥

 

Jag kikar tillbaka i min blogg och läser om hur den här resan mot ett tredje barn började. Än en gång är jag så otroligt glad över allt jag dokumenterat här inne. Alla känslor och tankar som blivit ord och meningar. För mig är bloggen en skatt och jag hoppas mina barn kommer värdera den lika högt den dagen de själva kan se tillbaka på livet som vi levde när de var små. Från deras första dag och framåt.