Tre saker som jag önskat hinna göra under påskhelgen för att den ska kännas både rolig och nyttig.

1. Blogga ikapp.

2. Packa sålda saker på Tradera.

3. Plantera om mina pelagoner.

 

Nu har jag hunnit med allt! Vilken bra ledighet. Lugn och skön har den varit också. Framför allt så har plantering en lugnande inverkan på mig. Jag är varken bra eller kunnig, men jag gillar det ändå. Nu har mina vintertrötta pelargoner fått ny jord och 16 nya sticklingar har fått chans till egna liv. Jag har märkt dem med nya namnlappar så jag vet från vilken blomma de härstammar. Det blir liksom barnbarn till de plantor jag tog hand om från mormor och farmor förra sommaren! På fönsterbrädan är basilika-, tomat-, persilje- och dillfrön satta att gro, så nu fattas bara vårvärmen. Så kom igen nu våren! Vi väntar på dig.

 

Signe fick en egen låda att sätta sina tomatfrön i, men det var ungefär så länge hennes tålamod räckte. Flickorna är väldigt olika på det viset. Estrid har enda sedan hon var liten kunnat sitta i timmar och roa sig med tidkrävande pyssel med hög koncentrationsnivå, medans Signe tröttnar snabbt om det inte händer något nytt. Därför blev det jag och Estrid som fick avsluta planteringen. Då hade både T-rex och en noshörning fått egna grottor, och blommorna nya krukor att växa i. 

 

Vecka 22. Vi har tagit oss halvvägs genom denna resa. När man läser om barnets utveckling i denna vecka står det att den känner igen min röst och utvecklar sina sinnen. Det står att den är ungefär 19 cm lång från huvud till stjärt och väger lika mycket som ett smörpaket. Men jag vet hur stor den är, jag har själv hållt en i min hand. Därför är det alltid med en märklig känsla jag passerar dessa veckor kring rutinultraljudet. Man glömmer fort, men just den här tiden minns jag. Jag minns lite extra.

 

Jag har börjat smälta att det faktiskt blir en pojke också! Det känns jätteroligt. Jag tror detta är en process för mig, och en del i den har varit att köpa de första små pojkkläderna. Jag längtar väldigt mycket. Ju fler barn man får desto längre fram sträcker sig längtan, eftersom man vet vad som väntar. Jag längtar inte bara efter att hålla den nyfödda i famnen. Jag längtar efter barnet. Den som växer, utvecklas och blir en helt ny individ.

 

Johan längtar också. Han vill hålla bebisen i famnen, se hur den klämmer sig röd i ansiktet för att sedan slappna av till ljudet av jordens skönaste brakskit. Detta ska jag minnas och påminna honom någon hemsk natt när ingen vill ta på sig uppgiften att mocka bebis... Men småbarnföräldrar blir lite skadade efter ett tag. Så är det bara.

 

 

 

Att vara sjöman betyder ofta att man ligger lågt under vinterhalvåret. Från att isen lägger sig tills takdropp och öppet vattnet på vårkanten. Johan har därför varit en hemmapappa som tagit hand om barn och hushåll de senaste månaderna. Jag har blivit bortskämd med mat på bordet efter arbetsdagen, fyllt kylskåp och vikt tvätt i lådorna. Man väljer sig fort.

 

Tanken var att hans båtsäsong skulle dra igång i slutet på April, men från den ena dagen till den andra har han nu fått hoppa in. Helt plötsligt blev jag själv med allt var dagisskjutsande, matlagning, husshållsarbete, handling och heltidsjobb heter! Han kommer heller inte jobba borta varannan vecka, som tidigare. Utan varje vecka.

 

Jag har alltså blivit solomamma. På heltid. Sjömansänka. Jag tänker att det är en kort period. Så blir det ibland. Jag ska bara komma in i mina gamla rutiner och hittat flytet. Bara hoppas att min gravida kropp klarar sig från krämpor under tiden. Det skulle försvåra vardagen.

 

Så jag drar ett djupt andetag och laddar för en intensiv vår. Man skulle kunna se det som ett prov inför mitt blivande moderskap till tre. Klarar jag detta, så klarar jag väl allt?

Vi ska få en SON! Ja. Ni ser rätt. Det blir en liten pojke! Helt obegripligt men självklart fantastiskt roligt ♥

 

Det känns faktiskt som att jag ljuger lite när jag skriver det. Det är så otänkbart i min värld att jag skulle kunna ha något annat än döttrar, men på ultraljudet snytes en liten snopp så tydligt att barnmorskan sa att hon borde byta jobb om hon gissat fel denna gång.

 

Med tanke på hur annorlunda jag mått borde jag räknat ut det själv. Men har man två tjejer redan så är det något helt nytt och väldigt stort att helt plötsligt vänta en... son!? Åh. En liten pojke! ♥ Jag är otroligt glad och förväntansfull. 

 

Jag som kände mig så trygg och säker i den här mammarollen. Jag kan ju! Jag vet ju! Från den ena dagen till den andra förändrades detta till något ovisst och alldeles nytt. Hur byter man blöja på en kille? Håller man i snoppen när han ska lära sig kissa själv? Hur klipper man håret på en pojke? Alla kläder... Vi har ingenting! Och till råga på allt så ska han heta något också. Frågorna är många och kanske fåniga, men ändå det enda jag kan tänka på just nu.

 

Och jag vet... Barn är individer oavsett kön. Men just nu känns det som jag behöver låna en bok eller gå en kurs.

 

Snälla alla pojkmammor där ute. Hur gör man? 

 

Det vankas fredagsmys och jag överraskar barnen med att vi ska äta chokladpudding. Signe blir överlycklig och springer upp till Estrid och ropar "Åh, vi äta blodpudding! Jippi!". Estrid blir lika glad hon. För vi vet ju alla så fantastiskt gott det kan vara med blodpudding ibland. Eller hur?

 

Efter detta kan jag meddela att det inte var svårt att slå förväntningarna med råge och bli mama-hero för en kväll ♥