Vecka 22
Ett inlägg som jag skrivit för några veckor sedan, men missat att publicera. Självklart vill jag dokumentera så mycket jag kan om dessa 9 månader, därav en försenad uppdatering.
Vecka 22. Vi har tagit oss halvvägs genom denna resa. När man läser om barnets utveckling i denna vecka står det att den känner igen min röst och utvecklar sina sinnen. Det står att den är ungefär 19 cm lång från huvud till stjärt och väger lika mycket som ett smörpaket. Men jag vet hur stor den är, jag har själv hållt en i min hand. Därför är det alltid med en märklig känsla jag passerar dessa veckor kring rutinultraljudet. Man glömmer fort, men just den här tiden minns jag. Jag minns lite extra.
Jag har börjat smälta att det faktiskt blir en pojke också! Det känns jätteroligt. Jag tror detta är en process för mig, och en del i den har varit att köpa de första små pojkkläderna. Jag längtar väldigt mycket. Ju fler barn man får desto längre fram sträcker sig längtan, eftersom man vet vad som väntar. Jag längtar inte bara efter att hålla den nyfödda i famnen. Jag längtar efter barnet. Den som växer, utvecklas och blir en helt ny individ.
Johan längtar också. Han vill hålla bebisen i famnen, se hur den klämmer sig röd i ansiktet för att sedan slappna av till ljudet av jordens skönaste brakskit. Detta ska jag minnas och påminna honom någon hemsk natt när ingen vill ta på sig uppgiften att mocka bebis... Men småbarnföräldrar blir lite skadade efter ett tag. Så är det bara.
Mår: Jag forstätter att må väldigt bra. Bebisen där inne sprattlar för fullt och det känns tydligare för varje dag. Det är härligt att känna. Det ger ett lugn. Magen börjar också ta större plats, vilket märks tydligare nu än förut. Jag vet inte om det är livmodern som växer mycket just nu eller magmusklerna som spänns ut, med det stramar väldigt i magen. Framför allt vänster sida. Förutom det så är halsbränna och foglossning nytt för denna vecka.
Vikt: + 7kg
Dagar kvar till förlossning: 132 st
