Ett nytt intresse. Växter. Jag har på sistonde planterat mycket och farcinerats av vilka skapelser som kan komma från ett litet frö. Nu räcker inte fönterbrädorna till längre åt basilika, pelargoner, sticklingar, tomater och paprikaplantor, så nu har de fått flytta ut. Sommarvärme eller ej, det är snart juli så mina plantor ska vara utomhus!

Jag har aldrig någonsin intresserat mig för detta förut. Men det är kul. Jag mår bra av att vattna mina plantor och se att de växer. Det känns skönt att trycka till jorden kring en liten stickling så att den står upp själv. Se hur den sedan blir stadigare och stadigare och tillslut har brett ut ett eget litet rotsystem runt, runt i krukan. Mina sticklingar är mina bebisar. Någon sa att man blir lyckligare av att ge till andra. Jag tror att min plant-lycka spelar på den strängen.

 

Nu i helgen gjorde jag en räddningsaktion på ett par pelargoner ifrån farmors tomma lägenhet. Jag har friserat dem och tagit sticklingar. En modersplanta fick fem sticklingsbebisar. Jag ha givit dem en ny möjlighet till liv. Liv. I mitt fönster finns nu en liten del av något som farmor vårdat med sina egna händer. En liten del av hennes kärlek. Det är fint på något vis. En symbol för att livet alltid går vidare.

 

Förut tog jag hem några i från min mormor också, och det ska bli spännande att se vad de alla har för färg. I fönstret trängs nu alla för att vända sina blad mot solens ljus. Likt ringmärkta fåglar har de fått ett band runt stammen märkt med antingen "GRETA" eller "BERIT". Mormor och farmor. När de växer upp vill jag inte blanda ihop vem som är vem, så det är bäst att skilja dem åt reda nu.

 

Det kanske låter löjligt, men det här med växter har verkligen blivit en grej för mig. Terapi. Nu har det även blivit ett stätt att göra av sorgen och saknaden. Jag antar att jag behövde det.