Vecka 37
Sammandragningarna har börjat ändra karaktär. Tidigare blev magen bara hård. Nu blir det stenhård och kraften känns mer obehaglig än tidigare. Jag skulle hellre kalla sammandragningarna för förvärkar nu. Det gör inte ont direkt, men så pass så att jag måste stanna upp om jag rör mig eller går. Dem ger mig en god förnimmelse av hur det kommer kännas under förlossningen, så jag försöker använda dem att öva profylaxandning på få fort de kommer!
De närmsta dagarna ska jag försöka författa ett förlossningsbrev också. Har vänt mig till en barnmorska i Visby med lite tankar och funderingar inför förlossningen. Jag trodde man fick flygas till Akademiska i Uppsala om vissa komplikationer under förlossningen uppstod. Så var inte fallet. Detta händer i undantagsfall om förlossningen börjar innan vecka 32. Det känns bra. Nu vet jag också att det har akupunktur att tillgå, pappan får sova över i mån av plats och är ofta väldigt lugnt på avdelningen och många rum lediga. Jag tror jag ska kunna känna tillit till sjukhuset i Visby också. De verkar duktiga.
Mår: Fortsatt bra! Sammadraningarna är kraftigare nu och jag är i större behova av vila, det känns. Däremot är jag väldigt rörlig, sover kanon på nätterna och känner ingenting av foglossning. Jo, en tråkig sak förresten! Jag har fått mina första små bristningar på vänster höft. Små röda strimmor på några cm. Jag hoppas de blir dem enda!
Vikt: +11 kg
Dagar kvar till förlossning: 26 st
Tigermamma & tigerunge
Sen blev mamman också en tiger, Estridh hjälpte till att måla. Vi använde vanliga vattenfärger så det var lätt att tvätta bort. Nu när hon sätt att jag hållt på med alla bilderna från i förrgår när vi lekt detta, är hon så sugen på att måla sig som ett nytt djur. Valet står mellan en liten katt eller en elefant. Jag tror katten blir roligast att måla!
Det blir alltså en kattmålning innan middagen. Sen gissar jag att vi kommer ha en mjauande katt som stryker omkring längst väggarna hela kvällen! Hoppas den gillar ungspannkaka till middag bara.
Puss & kram!
Virkat
Den grå vanten med vit volang är i allafall till henne. Den har inte fått någon tumme ännu, men det är på gång. Koftan ska också få en ärm till, vit kant uppe vid halsen och små knappar vid axlarnarna så man lättare kan trä den över huvudet. Sen är det klart! Jag få lägga upp resultatet då.
Mörk turkos kan ju både en tjej och kille ha? Hade egentligen velat ha koftan grön, men hade inte garn så det räckte. Om vi får en pojke kommer han i alla fall få ha massor av lila tröjor med glittrande små blommor, rosa sandaler och blommiga solhattar. Barnen är ju födda samma årstid och kommer ha samma storlek samma tid på året (väldigt praktiskt!), och jag är alldeles för snål för att köpa nya kläder bara för att något skulle ha "fel" färg. Pojkar och flickor kan ha alla färger! Det blir väl klänningar, tunikor och tajts som går bort, annars tror jag att det mesta av Estridhs kläder kommer passa honom också. Om det nu är en pojke vill säga :)
Estridh är underbar.
I bland när jag känner mig som mig trött säck potatis har hon förmångan att få mig att känna mig värdig igen. Så igår hade hela dagen gått. Jag hade inte gjort någonting kul med henne alls, utan mest låtit dagen gå. Hon kollade på "Pettsson & Findus" medan jag själv låg som en valross i soffan. I ett försök att rycka upp mig plockade fram en kakbok och vi valde tillsammans ett recept som vi skulle baka. Morotskakor med kokos och citron.
Helt sopntant kastar hon sig runt min hals, där jag ligger i soffan och säger:
Estridh: Åh, jag älskar dig mamma!
Jag: Och jag älskar dig! Förlåt att jag är så trött hela tiden och inte orkar hitta på något med dig...
Estridh: Joho!
Jag: Vadå? Jag har ju inte gjort någonting kul alls med dig idag.
Estridh: Jo, du orkar ju baka med mig!
Sen springer hon in i köket och plockar fram förkläden till oss båda, som om ingenting hade hänt. Som om det inte gjorde något att jag legat på soffan hela eftermiddagen och låtit henne se på "Pettsson & Findus" alldeles för många gånger. Det var okej, för vi skulle ju i allafall baka tillsammans...
Mitt lilla hjärta. Vad skulle jag vara utan dig? ♥
Vecka 36
Nu har jag kommit halvvägs in i vecka 36, och det går än så länge ganska fort här på slutet. Det märks att det är trångt i magen då sparkarna inte längre är hårda knuffar, utan i stället små händer, fötter, ben och armbågar som glider förbi och petar så gått det går åt alla håll och kanter. Däremot tycker jag inte att fosterrörelserna minskat som man ofta upplever det på slutet, bara ändrat karaktär.
Vi var på MVC här om dagen, och nu låg SF-måttet på 34 cm. Barnmorskan sa att magen sjukit något, eftersom hon fick in handen mellan livmoderns topp och min revben, något som inte gick fick vid förra besöket. Själv tycker jag magen är så hög som den någonsin varit! Bebisen sparkar upp under revbenen och bland känns det som man ska kvävas när magen trycker på uppåt... Förhoppningsvis lättar det snart så jag kan andas igen! Den lilla mådde i alla fall bra, ligger fortfarande med huvudet neråt och hjärtljuden låg på 145 slag/minut ♥
Vi har också börjat förbereda så smått för bebisens ankomst. Plockat ihop alla nyföddkläder och saker som ska vara till vaggan. Ska bli roligare när vi kommer på plats i lägenheten och man kan göra ordning skötbord, montera babyskydd och packa en liten reseväska tills det är dags för den att åka med oss hem. Jag längtar!
Mår: Bra. Självklart är det tungt såhär på slutet, men överlag är det inga problem. Jag sover dessutom som en prinsessa! Vissa nätter går jag upp max en gång och kissar men annars sover jag i ett sträck. Så skönt! Hoppas det håller i sig.
Vikt: +11 kg
Dagar kvar till förlossning: 31 st
Trött, tjock och otillräcklig
Kompromissen har blivit att lägga pussel tillsammans. En stillsam lek där det enda anstängande jag behöver förmå min kropp att göra är att komma upp/ner från golvet, samtidigt som Estridh får öva geniknölarna. Och det har hon verkligen gjort också! Från att bara ha haft ett 9-bitars pussel köpte vi här om dagen några svårare, och nu lägger hon ett 52-bitars själv! Ja, hon får lite assistans från min sida men i stort sätt klarar hon det själv. Hon fick också ett golvpussel med gigantiska bitar som hon älskar.
Men man kan inte lägga pussel hela dagarna.. Som tur är så är Johan mycket ledig nu och kan sysselsätta henne. En annan sak som är bra är att Estridh fortfarande sover middag 1½ timme varje dag. Det betyder att jag också kan göra det.
Usch, jag har lite dåligt samvete över allt det här. Att det är Estridh absolut sista tid som ensambarn och att jag inte orkar ge henne all tid som jag hade hoppats. I stället är jag bara seg och otymplig.
Estridh är i fall förstående. Så förstående man kan begära av ett barn. Hon hjälper mig att bära in saker från bilen, knyta upp mina skor och själv klättra upp och ner från mat- och bilbarnstolar. Där i mellan pussar hon på magen och säger att längtar tills bebisen kommer ut. Det gör jag också!
Dagarna tickar ner
Det känns som lugnet före stormen. Så mycket som ska packas och fixas innan vi bär i väg mot Gotland. För varje liten sak jag tar mig för och avslutar så känns det som vi kommit ett litet steg närmre. Av någon anledning blir man ganska sugen på att rensa och sortera när man är höggravid. Antar att det handlar om att boa in sig och strukturera upp vardagen inför den nya familjemedlemmen? Det passar i allafall bra i samband med en flytt! Även om jag är tjock, trött och tung så känns det bra att slänga och rensa. Det är bra.
Det roligaste renset hittills var min pyssellåda. Tidigare har jag haft alla kreativa projekt utspridda i olika lådor, plastpåsar och skrymslen. Nu är allt organiserat och samlat till samma praktiskta låda! Det räcker med att lyfta på locket och se alla garner, virkningsböcker och scrappingsaker för att få inspiration. Förhoppningsvis kommer lådan åka fram många gånger under mammaledigheten!
Men jag tar en sak i taget. En dag rensar jag ogräs, en annan dag städar jag garderoben. Tiden går lite fortare och alla göromål blir mindre tunga. Det känns bra. För det är faktiskt inte så lång tid kvar nu...
Det är 17 dagar kvar tills lastbilen fullpackad med vårat hem åker mot Visby.
Det är 39 dagar kvar tills bebisen beräknas komma.
Lugnet före stormen. Ett helt nytt liv! Ett liv som en familj på fyra, ett liv i lägenhet, ett liv på Gotland långt i från familj och vänner. Det är mycket som står för dörren.
Middag med vänner och god efterrätt!
I går hade jag några goda vänner och kollegor här på middag. Riktigt trevligt! Känns så konstigt att vi snart ska flytta och att vi inte alls kommer ses varje dag, som tidigare. Det blir en helt annan vardag, ett helt annat liv!
Det var i alla fall uppskattat att få sitta ner med alla och bara prata och umgås. Johan hade lagat god lax och jag testade att göra en jordgubbstårsta med vit choklad och maräng till efterrätt. Det smakade bra. Himla lätt tårta att göra egentligen! Lägger upp receptet här nedan. 
Marängen
5 äggvitor
2,5 dl strösocker
1 tsk ättiksprit
1 msk majsstärkelse
150 g hackad vit choklad
100 g mandelspån
Fyllningen
5 dl vispgrädde
1 tsk vaniljsocker
6 dl skivade jordgubbar
1 dl hackad mynta
Slå på ungen på 175 grader. Vispa äggvitorna styvt, och rör sen ner sockret. Fortsätt vispa till en tjock seg smet. Vänd ner ättiksprit, stärkelse, choklad och mandel. Bred ut på bakpappersklädd plåt. Grädda i nedre delen av ugnen ca 20 min. Låt kallna, och dela sen bottnen på mitten.
Vispa grädden med vaniljsockret. Vänd ner jordgubbar och mynta. Lägg ihop bottnarna med jordgubbsgrädden emellan. Garnera med jordgubbar!
Det enda som var lite knepigt var marängen. Vet inte om jag gjorde fel, men när jag hade i sockret blev smeten av äggvita väldigt lös. Detta resulterade i en seg och ganska platt maräng som ni ser. Den liknar mer en gammal pannkaka än en fluffig maräng, haha.. Men mi kanske är bättre än mig på att lyckas med marängen, men trots den platta marängen blev tårtan väldigt fräsch och god!
Lite tankar inför förlossningen...
Jag hade en bra förlossning med Estridh. Det tog 24 timmar från första värken (12h hemma/12h på sjukhuset). Just i den stunden var allt väldigt omtumlande och överväldigande, smärtan var obekrivbar och jag väntade för länge innan jag bad om EDA. När jag väl fick den förändrades den ihärdiga, krampaktiga smärtan och blev i stället bara en enorm kraft. Detta gjorde att den senare delen av förlossningen blev en väldigt fin upplevelse eftersom jag kunde hantera värkarna bättre. Jag hoppas att det ska gå lika bra nu.
Så med Estridhs förlossning i ryggsäcken finns det lite saker jag skulle vilja göra annorlunda, lite saker jag vill testa igen med framför allt märker jag att jag ser på mitt eget födande med betydligt större självförtroende denna gång! Jag vet vad jag har att förvänta och jag vet att jag klarar av det. Sist hade jag en väldigt klar bild över hur min förlossning skulle se ut och hur jag trodde att jag själv skulle reagera i olika situationer, men det blev inte alls som jag tänkt mig. Fortfarande väldigt bra, men inte som jag tänkt.
Johan uppe på BB med en alldeles nyfödd Estridh, bara några timmar gammal.
Tänk att vi snart är där igen!
Så största erfarenheten inför denna förlossning blir nog ändå att vara öppen för det mesta och inte planera för mycket. Jag ska försöka vara mer lyhörd för min egen kropp och våga bara följa med. Det är så svårt att beskriva, men jag vill känna mig mer delaktig och inte bara omhändertagen denna gång. Jag vill föda - inte bli förlöst.
Ja, utifrån detta har jag kommit fram till några punker om vad jag önskar inför förlossningen.
♦ Jag vill använda andningen på samma effektiva sätt som sist. Det hjälpte mig mycket och helst av allt skulle jag bara vilja andas mig genom hela förlossningen. Ska leta upp min gamla "kurslitteratur" från Profylaxkuren och friska upp minnet lite.
♦ Räcker inte andningen till vill jag ha lustgas och tänker inte tveka att be om epidural i god tid om jag känner att det behövs. Den var underbar under Estridhs förlossning!
♦ Vill testa akupunktur.
♦ Vill inte ha TENS. Sist var den bara obehaglig och gjorde ont.
♦ Hinner vi så vill jag bada, ha tända ljus och dricka saft precis som när Estridh föddes :)
♦ Jag har oroat mig lite inför tanken föda i Visby framför Akademiska som är mycket större (...och bättre?). Men har bestämt mig för att ändå tänka positivt och försöka känna tillit till Visaby lasarett.
♦ Jag ska lyssna mer på min egen kropp och lita på dess förmåga att kunna klämma ut den här bebisen på egen hand.
♦ När bebisen kommer ut vill jag själv ta i mot den och lyfta upp den lilla på bröstet. Är jag helt blasé och Johan inte tuppat av, vill jag att han gör det.
♦ Vi ska ta mycket fler bilder än sist!
Gips
Men se var hon vuxit! Det är så häftigt att det är samma hand och fot som vuxit och blivit större, och större och större. Jag ska bara hitta någon bra djupram eller liknande att montera dessa i. Förr eller senare kommer de gå sönder i den lådan de ligger i dag.
Från vänster till höger, avtryck som är gjorda sommrarna -08, - 09 och -10. Den minsta ser verkligen ut som en knubbig bebishand, medan den störta är mer en barnhand.
Likadant med fötterna! De minsta är när Estridh var 8 mån, den mellersta när hon var 1 år + 8 mån och den längst till höger nu när hon är 2 år + 9 mån.
Sen tog jag en degklump som blev över och tryckte in Estridhs tår. Det visade sig bli den häftigaste skulpturen tycker jag!
Gillar att man ser naglar och alla små veck under tårna. Det är ju sånt här man kommer ha glömt när hon blir stor! Jag har ju redan glömt hur pyttiga hennes nyfödda små fingrar och tår var...
Flicka eller pojke?
Regnig måndag
Är sommaren helt slut nu eller? Det känns ju så. Har regnat i flera dagar här, och SMHI har inget bättre att utlova framöver heller. Men jag ska inte klaga, jag gillar regn egentligen. Luften blir så ren och lätt och det är mysigt att vara ute då. Speciellt när man är ett big preggo så är det skönt med svalka...
Estridh gillar regn också, när man väl kommer ut. Så det här gjorde vi i går!
Estridh leker i vattenpölar
Plask!
Finaste tjejen ♥
Hon är väldigt duktig att cykla förresten! Fast med stödhjul såklart.
Fort går det!
Cykeln har hon fått av sin farmor som köpt den på secound hand.
Gillar att den är lite äldre i modellen!
Vecka 34
"Din bebis är 46 cm och väger nu omkring 2.2 kg. Håret fortsätter att växa sig längre och tjockare. Bebisen flyter inte längre omkring utan vilar på livmodern. Huden är mer rosa och bebisen lägger på sig underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas samt främmande personers röster."
Var på MVC förra veckan och efter att ha mätt magen och känt hur bebisen ligger konstaterade hon att den växer precis enligt kurvan (SF-mått drygt 31 cm) och fortfarande ligger med huvudet neråt. Hjärtljuden lät fint, och låg på 140 slag/minut. Efter att ha lämnat blodprov fick jag fina provsvar tillbaka. Mitt järn har gått upp och är i samma nivå nu som när man inte är gravid, vilket är jättebra. Jag ska fortsätta med tabeletterna, en varannan dag nu.
En annan sak! Jag har sedan någon vecka tillbaka fått en liten punkt högst upp till höger på magen som i bland domnar bort. Hade helt glömt bort detta, men exakt så var det när jag väntade Estridh!
Mår: Sammadragningarna kommer oftare och allt fler påminner om mensvärk, antar att det är magen som övar in för det som komma skall. Bebisen sparkar upp under revbenen och det märks att det börjar bli trångt där inne. Jag känner mig otroligt fet och otymlig, och börjar tycka det vore skönt att bli av med turbomagen snart..
Vikt: +11 kg
Dagar kvar till förlossning: 48 st
Cirkus Wictoria
Till hennes stora förtjusning hade de massor av djur, hästar, kameler, katter, getter, lamadjur och hundar bland annat. Såklart ett par clowner och några akrobater som både gick på lina och jongulerade med fötterna. Det är en speciell känsla ändå att sitta inne i cirkustältet, känna lukten av hö och hästar och vänta med spänning på nästa nummer. Även om föreställningen var två timmar lång och sent på kvällen (för henne) så älskade hon det verkligen och ville inte åka hem!
Vi hade jättebra plaster på första parkett och fick se alla djur och uppträdanden på nära håll. Här är lite bilder!
Rök och lampor i manegen
Förväntansfull tjej undrar vad som ska hända!
Här sitter vi tillsammans!
När clownerna kom in i managen riktades ljuset på Estridh, och de gav henne en ballongblomma. Gissa om hon var mallig över den sen?!
En tjej som var med på Talang 2010, men nu skjuter hon pilbåge på Cirkus Wictoria.
Det var häftigt att sitta längst fram när de stora kamelerna uppträdde!
Egentligen har jag lite dåligt feeling inför djur som uppträder på cirkus. Man undrar ju om de verkligen har det bra? De får transporteras långa sträckor, tränas och göra en massa onaturliga saker för att få godis. Men de här djuren såg faktiskt ut att ha det riktigt roligt när de visade vad de lärt sig. Tjejen som hade hand om dressyren var duktig och jag tror ändå att djuren har det bra där. Jag hoppas det!
Vi hade i alla fall en jättekul kväll tillsammans och det var helt klart något vi skulle göra om :)
