Min älskade unge. Min förstfödde. Min stora lilla fantastiska jänta som är så klok, ödmjuk och analyserande.

 

Jag har massor att lära utav Estrid. Jag har aldrig träffat någon som lika avskalat pekar rakt på mina bra- och dåliga sidor så som hon. Hon tar efter allt jag gör. Det kan vara en attityd, en åsikt eller ett förhållningssätt. Ofta känns det som att se sig själv i spegeln. Jag märker det tydligt. Och det behver inte alltid vara positivt.

 

Men. Det ger ju också mig möjligheten att för det första se och för det andra ändra på sidor hos mig som kan bli bättre. Jag tror det är vad folk menar med att man "mognar" när man får barn. Detta ger en liksom en skjuts i rätt riktning. Kanske. Hos vissa. Inte alla. Men hos det flesta, skulle jag tro. 

 

För det finns lika många sätt att vara förälder som det finns föräldrar på jorden. Men jag tror ändå att Gud hade just detta i åtanke när han gjorde mammor, pappor och barn. Att leva med barn får en att reflektera över sig själv. Förhoppningsvis blir man lite bättre, lite klokare och lite mer ödmjuk. Ja. Ganska smart av Gud att komma på en sån feel-good-spral, hur som helst.

Mitt internet har ballat ur där hemma. Men så fort jag kan koppla upp mig på cyberspace igen kommer jag lägga ut bilder från Gotska Sandön. Det var alldeles underbart där! Jag längtar redan tills nästa gång vi åker ♥ 

 

Tillsvidare håller jag mig sysselsatt med att lära mig Instagram. Jag är ju lite utav en bakåtsträvare när det kommer till sånt. Bloggen är det enda jag hållit fast vid. Facebook har kommit och gått och Twitter verkar tråkigt. Men Instagram däremot verkar vara något lite eget. Jag tänkte att jag kunde pröva. Och nu älskar jag det! Om ni vill kika heter jag Pillemin. Vi ses! 

 

 

 

 

Nu har vi glidit in på min sista semestervecka vilket betyder två saker. En positiv och en negativ sak.

 

Dåligt: Det faktum att det är min sista semestervecka och jag snart ska pina mig till jobbet igen...

Bra: I morgon ska vi åka till Gotska Sandön!

 

Ni kan aldrig ana hur mycket jag har längtat efter denna ö. Om det finns någon plats på denna jord där jag hör hemma, så är det just där. Jag kan knappt beskriva i ord vilken befrielse det är för själ och hjärta och få komma till denna rofyllda plats. Ingen stress. Inge folk. Inga affärer. Bara naturen och havet. Det enda man hör är vinden i träden och havet runt omkring. 

 

Vi reser dit tillsammans med min bror och hans flickvän. Vi ska ägna dagarna åt att bara vandra runt på ön. Grilla, äta gott, sitta på stranden och bara vara. Det är väl semester om något?

 

Det ska bli fantastiskt. Jag har längtat enda sedan vi åkte därifrån sist. Om ni kikar på länken ser ni Gotska Sandöns kapell också. Den lyckliga dagen så jag och Johan gifter oss ska det ske där, har jag bestämt. 

 

Hej Sandön! I morgon ses vi! Har du saknat mig? Jag har saknat dig. ♥

 

Alla ni kreativa själar därute vet hur det är. Inspirationen kommer och går. Den sköljer över en likt en våg som sedan slår mot stranden och försvinner. Då är det bara invänta nästa våg. Den brukar dyka upp, förr eller senare.

 

Efter att ha lyst med sin frånvaro länge nu känner jag att inspirationen kommer tillbaka! Då gäller det att passa på. Det började med att jag fick ärva min mormors alla garner, mönster, stick- och virknålar. När jag började plocka med detta och rota i min egna korg med garn och handarbeten kom idéerna. Alltihopa på en gång!

 

Jag vet hur jag funkar, jag vet hur det brukar blir. Man skulle kunna säga att jag genomgår en 7-stegsprocess. Denna gång är inte olikt någon annan.

 

1. Min inspiration väcks. Det kan vara en bild, en kreativ person eller en häftig teknik som jag upptäckt.

2. Jag får massvis med idéer och snurrar runt på nätet och drogar mig själv med bilder, mönster och färger.

3. Jag bestämmer mig ett av alla projekt jag har i skallen.

4. Jag handlar nytt material, även om jag har massvis sedan tidigare.

5. Jag går ut stenhårt. Sitter upp timtal varje kväll med mitt projekt. Glömmer bort tid och rum.

6. Jag går från att vara uppslukad av projektet till att tappa tålamodet.

7. Jag har tröttnat totalt och lägger undan allt material. Rör det inte på det närmaste halvåret, tills inspirationen väcks nästa gång. Då börjar jag med något nytt och mitt gamla projekt blir aldrig avslutat.     

 

Just nu har jag kommit till punkt nr. 5. Början av förloppet kan gå på ett par dagar, men oftast brukar det från punkt 1 - 7 inte ta längre än ett par månader. Ska bli spännande att se om jag denna gång kommer fortsätta följa mönstret (höhö - ordvits). En sak är i allafall säker - det är jäkligt kul att virka!

  

 

Vad är det för sommar vi har egentligen? Regn, regn, regn... Men jag tänker inte deppa ihop. Jag göra saker som man egentligen skulle ha gjort, om det varit fint väder. Åker till stranden. Tar en sväng med båten. Hänger ut tvätt. Ja, det sistnämnda med lite varierat resultat.

Nog om vädret. Jag är överlycklig bara jag slipper åka till jobbet varje morgon. Det räcker för mig. Det går ingen nöd på mig alltså. En picknick på 4H-gården tillexempel. En utmärkt syssla när man inte har något annat för sig.

 

I helgen simmade jag Vansbro Tjejsim! Det betyder att jag kan kommit halvvägs mot min Tjejklassiker.

 

 

Simningen gick fint. Vi hade tänkt först att åka hela familjen, men när det visade sig vara 4 h bilresa dit bestämde vi oss för att Johan skulle stanna hemma med barnen. Och eftersom min kollega och tilltänkta träningskompis backade ur återstod det endast för mig att åka dit själv. Väl på plats kändes det både häftigt och modigt att göra detta alldeles själv. När man reser på egenhand upplever man saker på ett annat vis. Man hänvisas till sig själv och sin egen förmåga att ladda upp, peppa och genomföra en uppgift. Jag tror det är bra.  

 

Innan loppet stod jag en timme och såg simmarna gå i mål, och hann ändra mig både en och två gånger. Det såg kallt och jävligt ut och folk var trötta. Hur ska jag fixa detta? Men när jag väl var ombytt och insmord i två burkar vaselin (för att hålla kylan korta) var jag så laddad så jag knappt hörde vad folk sa runt omkring mig. Det är konstigt det där. Min mamma brukar alltid säga "När folk får en nummerlapp på sig blir de dumma i huvudet!" och det ligger någonting i det...

 

Stargrupperna gick i väg med 10 minuters mellanrum. Varje startgrupp hade en färg på badmössan. Väldigt praktiskt eftersom det var lätt att se när någon dragit ifrån eller simmat i kapp en annan tävlande. När klockan blev 14:00 och det blev dags för min grupp att starta, visade det sig att mitt tidtagarchip var trasigt. Jag fick gå åt sidan för att få ett nytt, och under de minuterna hann hela min startgrupp simma ut. När jag väl kom ut i vattnet hade jag alltså hela min grupp framför mig att simma igenom. Jag fick kryssa mig fram mellan alla vita badmössor och det tog tid. Jag hade trott att det kalla vattnet skulle vara det värsta, men i stället var det trängseln! Man kom ju inte fram! En bröstsimmare tar ganska stor plats och är inte den lättaste att simma förbi. Vi ett tillfälle när jag fått be om ursäkt för magsparkar och vassa armbågar flera gånger sa jag högt "Herregud! Vi är ju som grodyngel i vattnet!" och tjejerna runt omkring började skratta... Men efter 600 meter hade jag tagit mig förbi den stora massan och simmade på i eget tempo. Vattnet var inte kallt och jag gav verkligen allt! Ja, i alla fall under de sista 400 meterna som jag hade möjlighet till det. Mina 1000 meter motrstöms i Västerdalälven simmade jag på 24:49 minuter. Det är jag ändå väldigt nöjd med! 

 

 

Det är ju helt crazy! Vad händer med min lilla unge? Hon kan läsa, skriva och nu... cykla!

 

Estrd har haft en mindre och ganska retro modell av barncykel. Men någonting sa mig att den inte var den lättaste att lära sig cykla på. Så när en kollega ville bli av med en 16" barncykel på Facebook slog jag till. Estrid blev så himla glad! Hon sken som en sol och skröt om att hon nu hade en "riktig" cykel. Hon sa också att hon skulle hem och cykla helt själv, utan stödhjul. För att inte göra henne allt för besviken tog jag ner hennes förväntningar något och förklarade att vi måste öva innan hon kan cykla själv. Hon stod på sig och var fullkomligt övertygad om att hon skulle fixa att cykla utan stödhjul på en gång. 

 

... och det gjorde hon! Jag gjorde mig beredd på att hålla i cykeln, men hon bara drog i väg! Helt själv! Den känsla var så jäkla grym. Min lilla, lilla tjej har tagit ännu ett steg mot självständighet. Det är coolt. 

 

Sedan dess vill hon öva varje ledig stud och hon blir stadigare för varje dag som går. Signe vill också vara med och är en glad och uppmuntrande supporter. Nu cyklar Estrid enkelt fler hundra meter själv, men med en svettig förälder springandes bredvid såklart (mamman får nytta av löpträningen) ifall hon vinglar till. Det har ju blivit några vändor ner i diket också. Men förvånansvärt få för att vara första gången hon cyklar.

 

Estrid är mäkta stolt. Jag också! Jag berömde henne för cyklningen och då sa hon "Ja mamma, jag blir bara större och större!". Jo tack, jag märker det! ♥

 

  

 

Igår tog vi båten ut till en ö i Mälaren. Där låg vi sen och solade, åt picknick och badade. Eftersom jag är en riktig badkruka som avskyr att bada ute i sjöar och hav, hade jag normala fall aldrig badat. Det kan komma ormar och fiskar på benen och man vet inte vad som gömmer sig nere på botten. Kanske ett lik? Eller så har jag kanske sätt för mycket film...

 

Hur som helst måste jag nu pina mig ner i vattnet om det ska bli någon Vansbrosimmning för mig i helgen. Jag testade också våtdräkten för första gången. Det gick bra! Den höll mig varm och förutom att det var otäckt i vattnet var det ganska skönt att simma.

 

Det var en mysig utflykt. Estrid fick öva på att flyta i sin flyväst och sen hittade hon fågelägg på stranden. Signe nöjde sig med att plaska vid strandkanten, men lärde sig också ett nytt ord - båt. Första båtturen för i år. Nu är sommaren här på riktigt! 

 

 

 

Det finns ett torp i min släkt. Ett soldattorp. För ett sekel sedan blev en man utsedd till soldat, fick anta namnet Lag och blev som en del i sin soldattjänst tilldelad detta hus.

 

Torpet har sedan gått vidare i släkten. Min farfar växte upp där tillsammans med en släkting som tog hand om honom då han förlorat sina föräldrar i TBC. Den kvinnan tog hand om hushållet och den lilla pojken själv. Bar in vatten och skötte sina två kor, en gris och några hönor. Någon annan inkomst hade hon inte. Med min farfar på cykeln åkte hon ner på byn och bytte mjölk och ägg mot andra livsmedel.Jag tycker det är så farscinerade hur tiden förrändrats över bara några generationer. Vad kommer mina barnbarn häpna över, när de får höra om hur det var när jag var barn?

 

Sånt här är så jäkla häftigt. Dels att det är ett gammalt torp med fantastisk potential, men också den släkthistora som utspelat sig här. Lags Soldattorp. Jag har inte tänk på denna plats tidigare, men i helgen bestämde sig jag och Johan för att åka dit och kika. Huset har stått öde i över 30 år nu. Ni kan ju gissa vad jag tänker? Min hjärna har nu satt igång en idéspruta med allt som kan göras av denna fantastiska plats.

 

Just nu är torpets framtid oviss i och med farmors bortgång. Jag håller mina tummar och tår för att det får stanna i släkten fortsättningsvis. Har jag riktig tur kommer även jag och min familj har möjlighet att putsa på denna pärla. Bättre sommarställe på en timmes bilavstånd finns inte!