(Värdelöst! Har inte det här inlägget kommit upp förens nu? Det skrev jag i lördags...)

I kväll blir det konsert men Amanda Jenssen! Det var min fina sambo som överraskade med två biljetter♥   Jag gillar henne skarpt och tror hon kan vara riktigt bra live. Minns så väl när hon var min absoluta favorit i Idol och jag satt med bärbara datorn på tjockmagen när jag väntade Estridh och kollade på hennes klipp om och om igen. Vi är ju lika gamla, jag och Amanda. Tänk vad liven kan se annorlunda ut...

Nu ska jag leta upp danskläder och åka i väg till poledancen. Är lite halvförkyld och känner mig ine riktigt helt hundra i kroppen, men men. Om inte annat kan jag lära mig något som jag får öva på hemma sen!

Estridh visar hur man klättrar, går bättre utan strumpor.

Världens kortade poledansare!

Jag tänkte berätta om när vi fick beskedet i v. 20 att barnet i min mage inte var friskt. Efter fler misstankar om kromosomfel på rutinultraljudet gick vi vidare med fostervattensprov där det konstaterades att barnet hade Triploidi. Vi fattade det svåra, men ändå nödvändiga beslutet att abortera bort barnet. Det här är min berättelse.

Klockan är 08:00 på morgonen den 12 november 2009. Jag ligger nerbäddad i sjukhussängen med landstingets vita shorta på mig. Trevliga sköterskor kommer och går, sätter nålar och ber mig svälja tabletter. Smärtstillande och värkstimulerande. Vi ser på TV och försöker få tiden att gå.Ska värkarna börja snart? Hur kommer det kännas? Kommer det göra ont? Men jag behöver inte vänta länge fören sammandragningarna kommer smygandes. Mer intensiva för varje halvtimme som går.

Framåt förmiddagen tilltar värkarna och jag andas för att kontrollera smärtan. Det är en konstig känsla att föda barn, men utan det där barnet i slutet. Att inte kunna vara hoppfull, längta och ha förväntningar. Att bara försöka uthärda smärtan utan en stimma av lycka. Det gör ont i själen, i livmodern, i hjärtat. Inget smärtstillande i världen kan döva ett hjärta som blöder. Timmarna går. Jag ligger som i koma och håller Johans hand. Värkarna är lika obarmhärtiga och inget av morfinet verkar göra skilland. Värkarna tar den sista musten ur mig och tårarna rinner. Hurvida öppningsarbetet går framåt eller inte har jag ingen aning om, det enda jag vet är att 5 cm är vad som krävs för att barnet huvud ska kunna passera. Fem cm. Tiden känns som en evighet. Jag frågar om de är säkra på att barnet verklingen dött av de tabeletter jag svalt två dagar tidigare. En sköterska förklarar lugnt att barnet om inte annat kommer dö under förlossningsarbetet. Goda nyheter, tänker jag. Jag kommer alltså inte behöva föda fram ett levande foster i sängen.

När eftermiddagen kommer har inte mycket hänt. Så de ger mig en underbar tablett som stannar av allt och låter mig äntligen få vila. Kroppen slappnar av, smärtan är borta och jag somnar. När jag vaknar tänker jag passa på att gå på toaletten, så jag sätter mig på sängkanten men kommer inte längre. Det är någonting stort och tungt som trycker på därnere, någonting som skulle ramla ut på golvet om jag ställer mig upp. Några sköterskor kommer in. Stämmingen under den här tiden är märklig. Trots att det här är slutet, att allt snart är över och att det finns så mycket sorg och besvikelse så är stämningen för första gången underligt förväntansfull. Sköterskan som tänker ta i mot barnet har ett stillsamt och rofyllt ansiktsuttryck. Om hon känner sig lugn så bestämmer jag mig för att göra det också. Jag är inte rädd och det gör inte ont längre. I stället känns allt bra. Snart är allt över.

Jag förflyttar mig in på toaletten där de satt en potta av rostfritt stål i toastolen. Det går fort, jag behöver inte trycka på mycket. Klocka är 16:47 och barnet ramlar ner mot plåten. Pottan klirrar till mot toalettens porslin och tillsammans med moderkakan landar den lilla kroppen i en sanslös gegga av blod och fosterhinnor. En hjälpsam sköterska skyndar sig att täcka över skålen med en handduk så jag ska slippa se. Men jag har redan hunnit se. Hon undersöker sörjan lite fort och konstater att allt kommit ut, jag behöver inte skrapas. Äntligen är det över. Känslorna är många, men mest av allt känner jag mig lättad över att barnet är ute. Borta. Att min kropp bara är min, tom och ren. De kommer strax in och frågar oss hur vi känner inför att titta på barnet. Vi hade pratat om detta innan, men aldrig tidigare hade det känts så självklart som nu!

Det är nedsläckt i rummet när de kommer in med barnet på en liten kudde, inlindad i ett grönt tyg. Det är en liten pojke. Han ryms i våra händer och han ser precis ut som en liten bebis. En liten, smal, röd bebis. Han har allt som en bebis ska ha - fingrar, tår, naglar, ögonbryn, jättesmå händer och en näsa som ser precis ut som Estridhs. Det enda han tycks sakna var rätt antal kromosomer, turen att födas till livet. Men allt känns skönt. Allt känns över. Tanken på att det är mitt 20 veckor gamla barn som jag håller i handen är surrealistisk. Hans tunna hud påminner mer om en tjock slemhinna och liksom klibbar fast lite mot min hand. Men ingenting är äckligt. Han är inte äcklig. Han är mitt barn, som jag skulle ha älskat precis som Estridh. Han är mitt barn, och jag kommer bära honom i mitt hjärta varje dag, hela livet ut.

Vi väljer att inte ta något foto. Vi vill att han ska finnas i våra minnen precis så som vi upplevde honom då. Sedan tidigare är det bestämt att han ska kremeras tillsammans med andra barn och foster och spridas i en minnelund nära oss. Det känns som en bra stund vi fick tillsammans. Ett värdigt avslut.

Jag måste försöka tänka att alla erfarenheter i livet gör en starkare. Nu i efterhand hade jag önskat att jag varit mer medveten och informerad om det faktum att sånt här faktiskt händer, oavsett ålder. Detta är inte en kvinnas historia, eller två kvinnors histora. Det finns så många med mig som delar samma erfarenhet, det är en del av barnfödandet och en del av livet. Jag har lärt mig otroligt mycket och ser på mig själv, på graviditeter och livet med helt andra ögon efter detta. Jag önskar bara att fler där ute kunde känna samma sak.

Livet är ingenting man tar förgivet, någonting jag fick erfara den hårda vägen. Jag ville bara dela med mig av min upplevelse, vad som hände men framför allt visa att man är så mycket starkare än vad man tror!

Efter 2 dygns helvete är jag äntligen på fötter igen. Detta måste vara Guds staff till mänskligheten. Ja, man är inte speciellt kaxig när man sitter där och kramar toastolens vita porslin och kastar upp sin tredje färgglada projektil på 1 timme. Men nu är det över, och jag hoppas verkligen Estridh sonas från detta!

Läget här hemma är alltså väldigt lugnt. Hade tänkt att jag skulle städa och plocka men soffan och datorn är mer tilltalande än någonsin tidigare tror jag... Jag letar infromation om äggdonationer för att förr eller senare tänker jag dra mitt stå till stacken för alla ofrivilligt barnlösa par där ute. Tänk om jag kunde hjälpa någon där ute att få uppleva föräldraskapet, det har varit värt så mycket! Dessutom är det få kvinnor som kan tänka sig att donera ägg då det är en ganska lång och påfestande behandling för donatorn. Därför är det uppskattat om man vill hjälpa till, så det tänker jag göra! Som ni förstår finns det tonvis med information om detta på nätet, något man kan roa sig med mellan spyorna.

Så just nu är det jag, google och ett glas nyponsoppa som försöker genomlida dagen. Ta hand om varandra!

Nu är det välling och sagoläsning för Estridh. Ha en fin kväll allihopa!
♥

Årets första utvecklingssamtal för Estridh i går. Det gick jättebra! De säger att hon är en social, trygg och självsäker tjej som visar ödmjukhet och älskar att gosa. Hon har sin bästa kompis Edmund som hon gärna leker med, annars tycker hon om att läsa böcker och leka med dockor. Med tal och motorik går allting som på räls, det enda som verkar ha stannat upp är potträningen. Det är inte så att hon hellre vill ha blöjan, hon liksom bryr sig inte alls! Bryr sig inte om hon kissar i byxan, i blöjan, på toaletten eller pottan. Jag gissar att det är period just nu då hon har så mycket annat som hon vill leka och greja med så hon helt enkelt inte har tid att tänka på pottan. Vi väntar och ser. Snart är det vår och då kan hon springa naken och kissa i burskarna, kanske vänder det då?

I morgon väntar ett återbösk hos den läkare vi hade när vi gjorde aborten i höstas. Tror det kan vara en bra idé att träffas igen nu när det gått en tid och prata igenom allt. Kanske ser man på allt med andra ögon, jag har fått lite frågor och dessutom vill man ju vara säker på att kroppen är som den ska.

Appropå detta så har jag tänkt endel på själv händelsen, alltså själv aborten. Det är fler än vad man tror som med om liknande saker, och jag skulle vilja dela med mig av min erfarenhet. Berätta hur jag kände och upplevde det. Funderar på att skriva ihop en liten text. Det finns så många tjejer och kvinnor där ute som tyvärr redan har, eller kommer uppleva samma sak och då betyder det jättemycket att veta att man inte är ensam. Jag vill skriva om detta dels för att sammanfatta allt för min egna bearbetnings skull, men framför allt vill jag att fler ska få en inblick situationen. Kanske se på sig själva, att vara gravid och livet med andra ögon!