Årets första utvecklingssamtal för Estridh i går. Det gick jättebra! De säger att hon är en social, trygg och självsäker tjej som visar ödmjukhet och älskar att gosa. Hon har sin bästa kompis Edmund som hon gärna leker med, annars tycker hon om att läsa böcker och leka med dockor. Med tal och motorik går allting som på räls, det enda som verkar ha stannat upp är potträningen. Det är inte så att hon hellre vill ha blöjan, hon liksom bryr sig inte alls! Bryr sig inte om hon kissar i byxan, i blöjan, på toaletten eller pottan. Jag gissar att det är period just nu då hon har så mycket annat som hon vill leka och greja med så hon helt enkelt inte har tid att tänka på pottan. Vi väntar och ser. Snart är det vår och då kan hon springa naken och kissa i burskarna, kanske vänder det då?

I morgon väntar ett återbösk hos den läkare vi hade när vi gjorde aborten i höstas. Tror det kan vara en bra idé att träffas igen nu när det gått en tid och prata igenom allt. Kanske ser man på allt med andra ögon, jag har fått lite frågor och dessutom vill man ju vara säker på att kroppen är som den ska.

Appropå detta så har jag tänkt endel på själv händelsen, alltså själv aborten. Det är fler än vad man tror som med om liknande saker, och jag skulle vilja dela med mig av min erfarenhet. Berätta hur jag kände och upplevde det. Funderar på att skriva ihop en liten text. Det finns så många tjejer och kvinnor där ute som tyvärr redan har, eller kommer uppleva samma sak och då betyder det jättemycket att veta att man inte är ensam. Jag vill skriva om detta dels för att sammanfatta allt för min egna bearbetnings skull, men framför allt vill jag att fler ska få en inblick situationen. Kanske se på sig själva, att vara gravid och livet med andra ögon!