Jag drog iväg på min första Lidingömil, lyckligt ovetandes om vad som väntade. Man skulle kunna säga att den som uppfann ett lopp i löpning uppför backarna på Lidingö måste haft en skruv lös. Detta var det värsta jag varit med om. Fy fan, säger jag bara.

 

Visst visst. Jag är ingen löpare från början, jag hade inte tränat tillräckligt och när jag tänker efter har jag nog aldrig sprungit i en uppförsbacke någonsin förut. Alltså aldrig. Som jag skrev förut hade jag ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Jag försökte hålla samma tempo som annars men insåg ganska snabbt att det skulle bli omöjligt, åtminstonde uppför. Efter 5 km stod det på en banderoll "Välkommen till Abborrebacken!" och jag tittar upp. Är det ett skämt eller? Vadå backe? Det är ju för fan en vägg! Ja. Det blev till att gå i uppförsbackarna för min del. Men när man ser att sjukvårdspersonal står och väntar på en vid backens krön, förstår man att man inte är ensam om att tycka att detta är en tuff sträcka.

 

Jag måste ändå betona att det var en väldigt trevlig tillställning. Det är en märkig stämning på sånna här lopp. Jag kände det på både Vansbrosimmningen och Vätternrundan. Människor är laddade. Det finns en sammanhållning. En gemenskap. Oavsett vad vi gjort tidigare så är vi just där och då på samma plats i livet, med samma mål framför oss. Det är nog det som ger mig mest av deltagandet i det här loppen. Känslan. Upplevelsen. När jag passerat mållinjen ropade jag rakt ut "Fy faan vad duktig jag var!" och kvinnan bredvid mig skrattade och höll med, och tillsammans kramades vi. Hur ofta händer det att man faller ut i en spontan kram med närmsta främling? Inte så ofta. Det finns en storhet i den här känslan som skapas med sina medtävlande. Jag gillar den. Jag gillar att tillhöra.

 

På upploppet drabbades jag av något jag sällan upplever annars - tävlingsinstinkten. All trötthet och värkande muskler som gjorde sig så påminda för några minuter sedan var bortblåsta. Jag såg målet och helt plötsligt känner jag inte av min egen kropp. Det finns bara målet - och jag. Och i från någon okänd egergidepå långt inne i kroppen få jag kraft och styrka. På några sekunder växlar min kropp upp hastigheten och jag rusar. Jag kutar. Det är helt sjukt för det känns som jag flyger! Jag passerar mållinjen och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Vad var det som hände? Var det jag som gjorde det där nyss?

 

Ja. Som vanligt är det de känslomässiga som sätter djupast avtryck i mig. Den fysiska prestationen skulle jag aldrig mer i livet vilja utsätta mig för, bara om jag visste att jag fick uppleva den där sista utomkroppsliga upplevelsen som jag fick på upploppet. Det var helt galet. Den gav mig ett uppvaknande som jag tycker om. Det visade att jag klarar banne mig allt, bara jag vill!

 

Jag är nöjd med mitt lopp. Det vart svintungt och jobbigt men jag gjorde det bästa jag kunde. Tid: 1h och 11 min. Nu är det bara skidorna kvar, sen är målet uppnått.