Emelie.
Jag tyckte det kändes trist att bara sitta på varsin sida cyberspace, så jag frågade henne om vi kunde ses. Hon blev jätteglad. På något vis är hon en främling som jag inte längre känner, samtidigt som vi delat hela vår barndom ihop och hon känner mig därför utan och innan. Det är konstigt. Samtidigt häftigt. Mycket har hänt under de här 10 åren, och det var så roligt att höra om hennes liv!
Det var en fantastiskt rolig och nostalgisk kväll. För mig är sånt här stort. Det ger liksom någonting mer till livet. Att våra vägar kan sammanstråla efter så lång tid och man inser att relationer inte försvinner även om många år passerar. Vissa människor gör tydliga avtryck i ens liv. En fin tanke är att jag gjort avtryck i någon annans.
Emelie, jag hoppas det inte behöver dröja ett decennium till nästa gång! :)
Jag lovar att se till att det inte ska dröja 10 år till nästa gång. Det har du mitt ord på.
Tänkte du förresten på att när vi väl satt där, så kändes det inte främmande på något vis. Det är i alla fall hur jag upplevde det. Visst, det var otroligt nervöst och lite läskigt i början. Men det varade sådan kort stund. För sen kändes det helt plötsligt ganska naturligt för mig. Som två vänner som inte setts på ett tag, som uppdaterade varandra lite om vad som hänt sist, och sedan fortsatte att prata om allt mellan himmel och jord, och utbytte tankar och känslor om allt möjligt.
Du ska veta att jag verkligen uppskattade mötet och att jag tycker att du till största del är väldigt lik den pauline jag lärde känna för snart 20 år sedan. Lite vuxnare såklart, men ändå ganska lik dig. Även rösten:P
Vi ses snart igen!
Kramar!
