Förra helgen var det dop för tjejernas kusin Gustav. De hade valt en otroligt vacker kyrka och det lilla dopbarnet likande en ängel i den fina klänningen! Bra präst också. Ofta tycker jag att prästens ord brukar kännas opersonliga och orelevanta för en familj på 2000-talet, men så var det inte nu. Det kändes som han gjorde dopet till Gustavs dop, det gillade jag.

Efteråt bjöds det på en massa gott som de bakat och jag åt i vanlig ordning alldeles för mycket. Varför blir det alltid så? Jag förstår inte. Efter att ha intagit fast föda i över 23 år tror man ju ändå att man någon gång ska lära sig vart gränsen går, men icke. Emmys chokladkaka gjorde inte det hela lättare heller!

Nu till lite bilder. Egentligen första riktiga tillfället att testa vår kamera, och jag ger den helt klart godkänt!