Estrid krånglar med maten. Hon har alltid ätit det mesta utan gnäll och tjaj. Fast nu gå det inte lika bra. Eftersom hon redan nu (trots att hon hittills ätit jättebra) väger alldeles för lite blir jag snabbt stressad över att få i henne mat. Så vi tjatar, mutar och blir tillslut arga. Det slutar med två sura föräldrar och en ledsen tjej som sitter själv vid bordet.

Och så kan vi ju inte ha det. Maten ska vara något positivt, en trevlig stund som hon ska se fram imot. Vi kände ganska snabbt att något borde göras. Bort med tjat och förmaningar - in med mattavlan! Det är säkert ett klassiskt knep, men det funkar väldigt bra för oss!

Jag och Estrid har alltså pyssalat ihop en mattavla. Till den har hon fått en burk med ett tiottal klistermärken. Reglerna är enkla. En uppmäten måtid = ett klistermärke på mattavlan. Det går bättre att uppmuntra henne att äta med att säga "När du är klar får du klista ännu ett klistermärke! Vilket ska du välja denna gång?" än att tjata, tjata, tjata och det slutar ändå med att jag matar en 3-åring som aldrig annars skulle äta upp.

Hon är stolt över sina ihopsamlade klistermärken och vill gärna visa Signe vad hon presterat.





Tummen upp för mattavlan! Så fort det vankas matdags pratar hon om vilket märke som ska fylla mattavlan denna gång. Det är bra. Då har hon ett mål som vi kan påminna henne om. När det tar slut på klistermärken i burken tänkte jag att vi ska göra något riktigt kul ihop, något som hon själv önskar. Efter det kanske vi inte ens behöver mattavlan, vem vet?