Genom min blogg har ni läsare delat mycket med mig. Jag har skrivit utifrån nästan alla känslor som rymms inom spannet av vad en människa kan känna. Jag har skrivit om när ett nytt liv föds, och nu skriver jag om när ett liv går.

Förra veckan gick min farmor bort. Det känns konstigt. När jag tänker på henne är hon fortfarande så levande. I mitt huvud kan jag höra hennes röst och hennes skratt. Jag kan fortfarande känna värmen av hennes kram. Hur kan någon som är så verklig, inte finnas mer? Jag har tänkt mycket på det där. Vart är hon nu?

I dag hölls begravningen. Det var fint, men också väldigt jobbigt. Jag har aldrig någonsin kännt en sån stark energi som jag gjorde idag. Den fyllde hela krykorummet. Det kändes som om kistan var magnetisk. Energin var så tydlig. Så om jag tidigare undrat vart hon finns nu, fick jag svaret idag. Hon finns runt omkring mig. För idag var hon lika närvarande som någon annan av oss. Så länge jag minns hennes röst och kan känna värmen av henne kram, finns hon med mig.Jag vet det nu.

Det finns två filmer som jag alltid gråter till. Lejonkungen och Lillefot. Kommer ni i håg när Lillefots mamma säger "Vissa saker ser man med sina ögon, andra med sitt hjärta."? Precis så känns det.  

Bilden nedan ser ut som omslaget till en brittisk kriminalserie. Men det är bara jag och mina bröder, finklädda för begravning. I övrigt ville jag inte fota gästerna. Det kändes ofint.