Sockerstopp 2014
2014-02-09 ♦ 21:08:19
Vid nyår avgav jag kanske det klyschigaste löftet av alla - sluta äta godis. Alltså sockerstopp. Det låter väl inte som någon match, men för mig är det de. I sin helhet innebar det att äta bättre mat, sluta leta sockerkickar och därmed bli mer balanserad. Mitt sätt att äta sötsaker har ju varit alldeles vansinnigt, egentligen. Hade jag varit en person som gick upp i vikt lätt hade jag vägt minst 200 kg. På riktigt. I stället har mitt sockerberoende, som jag vill kalla det, synts på insidan. Mitt humör, tålamod och min energi har varit i botten. Lättirriterad. Så jag har ständigt sett till att ha den snabba och enkla vägen till uppmuntran nära - godis! Detta blev tillslut mer eller mindre en fixering för mig. Jag ägnade mycket tid åt att planera nästa tillfälle då jag skulle få äta "nått gott" och kunde åka enkom till affären, bara för att ha den där chokladkakan.
Jag bestämde mig för att det nu fick vara nog. Så här kan man ju inte leva! För att markera förändringen behövde jag en naturlig brytpunkt, så ett nyårslöfte fick det bli. Jag valde att inte sätta några konkreta mål i form av siffror, annat än att jag vill känna mig mer hälsosam i kroppen, bli starkare och vara mer balanserad i humöret. Även om sakta men säkert tappade gravidkilona sedan jag födde Knut, så visste jag själv att jag misshandlade min kropp på insidan. Egentligen har jag inget viktmål men skulle av principskäl vilja komma tillbaka till vikten jag hade innan jag blev gravid med Estrid. Men eftersom jag börjat med styrketräning så känns siffrorna på vågen mindre viktiga. Det viktigaste av allt är hur jag mår och känner mig i kroppen!
Men den utgångspunkten åt jag min sista godisbit på nyårsafton. Fast inga regler saknar undantag. Mina är födelsedagar, då det bjuds på efterrätter eller när det är ett annat "speciellt tillfälle". Fast fortfarande inget godis. Men kanske en kaka, tårtbit eller så. Kanske låter det som flytande riktlinjer att hålla sig efter, men eftersom det handlar om mina personliga resultat och mitt eget välmående ser jag ingen vits med att strikt följa regler. Det är helt enkelt mitt egna samvete som bestämmer vad som är giltiga skäl för undantag, och inte.
Maten jag äter är ingen strikt diet eller så. Jag äter det jag tycker om och inspireras av sånt jag tycker verkar vettigt.
- Inga sötade produkter
- Inga halvfabrikat
- Mindre portioner
- Äta på regelbundna tider
- Byta ut ris och pasta mot bönor, linser och grönsaker
- Välja råa grönsaker istället för upphettade
- Mycket vegetariskt
- Dricka vatten istället för mjölk
- Inte äta sent på kvällen
- Mycket frukt!
Det låter väl ganska självklart egentligen, eller hur? Att detta är bättre matvanor än att äta chokladbollar till lunch, plocka 2 kg llsgodis inför helgen eller dricka en liter mjölk om dagen? Men visst innehåller frukt också socker, fast det "naturliga" sockret får vara okej tillsvidare. Blir jag sötsugen tar jag ett par torkade fikon eller dadlar. Det är ändå betydligt bättre än att klämma en 200 g. chokladkaka innan man går och lägger sig...
Jag ska lägga upp några förslag sedan på frukost, lunch och middagar som jag äter. För jag är en matsälskare! Och det är väldigt viktigt för mig att fortfarande äta gott, annars kommer det här aldrig hålla. Men hittills trivs jag bra med upplägget. Ni ska även få se resultaten sen!
Bli som vanligt igen
2013-06-27 ♦ 20:55:00
Åtta månader och + 12 kg mellan de övre bilderna och de undre.
Det är med en stimma av vemod jag konstaterar att den här gravidteten snart har nått sitt slut. 29 dagar kvar till BF. Givetvis längar jag efter bebisen, men jag kommer också sakna magen. Att vänta barn och bära det lilla livet inom sig är bland det häftigaste man kan göra. Känna sparkarna där inne, räkna ner tiden och längta. Stolt visa upp sin mage och faktiskt känna sig lite mer speciell än annans.
Men jag kan också se fördelar med att tappa denna baskeboll som trängs under mina revben. Jag kommer kunna böja mig efter saker och bädda sängen utan att uppnå maxpuls. Jag får tillbaka min vanliga kropp. Och Johan längtar tills jag slutar snarka.
Nu tänker många som läser "Jo tjena. Dröm-o-glöm att du kommer få tillbaka en vanlig kropp efter att ha klämt ut tre ungar!". Men jag tror det. Åtminstonde är det mitt mål och jag känner mig redan taggad på att uppnå det. Kroppen är ju egentligen ganska fantastisk som kunnat återhämta sig så bra efter två graviditeter redan. Jag hoppas det går lika bra nu. Sedan jag blev gravid och valde att inte förnya mitt årskort på gymmet har jag saknat det mycket. Därför hoppas jag att vi får ihop vardagen med tre barn så att jag hinner med träningen. Den gjorde mig glad och gav mig så mycket energi! Antar det är något jag kommer behöva.
Kanske kan jag ta med mig bebisen på träningen när de stora är på dagis? En babysitter är allt som behövs. Det får bli många promenader hemma och planering av bra mat och rutiner. När jag tänker så känns det skönt att magen kommer försvinna. Om snarkningen gör det också vore det en bonus!
Tjejklassiker - check!
2013-02-24 ♦ 09:02:00
Söndag. Jag ligger på sängen och beundrar ljuset som lyser genom tårna på mina strumpor. Den ena är ut och in ser jag nu, i skrivande stund. Men de har i alla fall samma färg idag. Det är inte alltid.
Jag och Johan har kört Kort Vasan. Tre mil på skidor känns i kroppen, milt uttryckt. En kombination av sjukdom, dålig planering och lathet gjorde min skidträning obefintlig. Totalt fick jag drygt en halv mil genomsvettig, jobbig och totalt mördande träning innan det var dags att ställa upp sig i startfållan på loppet. Som med allt här i livet hade jag kunnat skapa mig själv bättre förutsättningar, men lät bli.
Därför ligger jag nu här med träningsvärk i hela kroppen. Till och med under fötterna! Mina ben- och ryggmuskler värker. Jag har svårt att röra mig. Kommer inte ur sängen. Men jag är stolt över mig själv. Så till den milda grad att jag satte mig och grinade när jag kom mål. Gravidhormoner eller inte - jag har klarat min Tjejklassiker och jag är skitnöjd!
Loppet i sig gick väldigt bra egentligen. Jag tog det i min takt och stressade inte, men jag kämpade och gjorde mitt bästa i varje tag. I varje uppförsbacke, i varje stakning. Men jag unnade mig också att stanna vid varje depå, vända ansiktet mot solen och njuta av blåbärssoppan. Se på alla andra tappra skidåkare som i just den stunden delade samma upplevelse som mig. Som också kämpade! Ibland får man inse sina begrännsingar och jag kommer aldrig bli någon skidåkare. Så är det bara. Men jag ville komma i mål och få en trevlig resa dit. Det fick jag! Gällande bebismagen så var den inte i vägen. Däremot så märktes det på flåset och pulsen att jag har en liter extra blod att pumpa runt i kroppen... Och magmusklerna funkar inte nu som innan. Men det är ju bara anpassa sig.
Johan och jag startade tillsammans med körde sedan loppet individuellt. Han kom i mål efter 3.02 h. Jag gick i mål efter 4:48 h. Nu ska jag beställa ett diplom på min genomförda Tjejklassiker. Jag är så himla glad över att jag lyckats klämma in den mellan mina tre ungar. Inget är omöjligt!
Önska mig lycka till!
2013-02-21 ♦ 21:32:00
Vi packar. Skirdor, stavar, pjäxor och allt annat vi kan tänkas behöva ligger i bilen. I morgon åker vi upp till Dalarna och kör KortVasan tillsammans. Det är mitt sista lopp innan jag kan bocka av Tjejklassikern på min lista över prestationer i livet. Jippi!
Men en kombination av sjukdom, dålig planering och lathet har gjort min skidträning obefintlig. Totalt har jag fått drygt en halv mil genomsvettig, jobbig och totalt mördande träning. Som med allt här i livet hade jag kunnat skapa mig själv bättre förutsättningar, men har låtit bli. Jag ser alltså fram emot detta väldigt mycket men jag är också nervös. Oförberedd. Framför allt gravid. Men jag tänker inte ta ut mig själv. Det får ta den tid det tar. I värsta fall får jag väl promenera mig genom loppet med skidorna på fötterna.
Det känns ändå bra att Johan är med, vi startar tillsammans. Alla andra saker i Tjejklassikern har jag gjort själv, så jag tycker det ska bli extra roligt att få dela detta med honom. Det här är ingen tävling för mig. Jag bryr mig inte om tiden. Mitt mål är att ta mig i mål och få mitt diplom på en genomförd Tjejklassiker.
Håll tummarna för fint väder och bra skidföre.
Håll tummarna för mig!
KortVasan nästa!
2013-01-18 ♦ 07:49:00
Kompisar! Ni missar väl inte att det börjar dra ihop sig till skidåkning för min del? Om en månad ska jag åka Vasan, 3 mil. Jag har bara en ynka sak att bocka av innan jag har min Tjejklassiker, så tro inte att en bebiskula ska hindra mig.
Johan har gjort en stor insatts och köpt ny skidutrutning åt mig, varit med mig och provat ut pjäxor, stått en hel kväll och vallat mina skidor efter konstens alla regler och till och med kört mig ut i skidspåret. Men där blev jag ganska snart varse att det verkliga jobbet var det ingen annan som kunde göra åt mig. Jag har alltså åkt längdskidor för första gången i mitt liv (en gång på lågstadiet räknas knappast) och efter det var jag sängliggande 1½ dygn med utomjordisk träningsvärk i muskler jag inte ens visste att jag hade! Det var hemskt. Och vidrigt. Men det var skönt också.
Jag lärde mig även ett och annat, och det är ju fint om man kan göra det:
1. Underskatta aldrig en skidåkare. Det krävs massor av teknik och styrka för att kunda röra sig graciöst på ett par skidor. Sånt skrattar man inte åt.
2. Det spelar ingen roll hur bra utrustning du har - suger du på att åka skidor så går det ändå åt helvete.
3. Om min gravids kropp ska överleva 3 mil på skidor kommer det krävas träning. Så det är bara på't igen 'ba!
I morgon ska jag ut i spåret igen. Jag ska banne mig klara detta! Så det så!
Lidingö Tjejlopp 2012
2012-10-02 ♦ 14:53:00
Jag drog iväg på min första Lidingömil, lyckligt ovetandes om vad som väntade. Man skulle kunna säga att den som uppfann ett lopp i löpning uppför backarna på Lidingö måste haft en skruv lös. Detta var det värsta jag varit med om. Fy fan, säger jag bara.
Visst visst. Jag är ingen löpare från början, jag hade inte tränat tillräckligt och när jag tänker efter har jag nog aldrig sprungit i en uppförsbacke någonsin förut. Alltså aldrig. Som jag skrev förut hade jag ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Jag försökte hålla samma tempo som annars men insåg ganska snabbt att det skulle bli omöjligt, åtminstonde uppför. Efter 5 km stod det på en banderoll "Välkommen till Abborrebacken!" och jag tittar upp. Är det ett skämt eller? Vadå backe? Det är ju för fan en vägg! Ja. Det blev till att gå i uppförsbackarna för min del. Men när man ser att sjukvårdspersonal står och väntar på en vid backens krön, förstår man att man inte är ensam om att tycka att detta är en tuff sträcka.
Jag måste ändå betona att det var en väldigt trevlig tillställning. Det är en märkig stämning på sånna här lopp. Jag kände det på både Vansbrosimmningen och Vätternrundan. Människor är laddade. Det finns en sammanhållning. En gemenskap. Oavsett vad vi gjort tidigare så är vi just där och då på samma plats i livet, med samma mål framför oss. Det är nog det som ger mig mest av deltagandet i det här loppen. Känslan. Upplevelsen. När jag passerat mållinjen ropade jag rakt ut "Fy faan vad duktig jag var!" och kvinnan bredvid mig skrattade och höll med, och tillsammans kramades vi. Hur ofta händer det att man faller ut i en spontan kram med närmsta främling? Inte så ofta. Det finns en storhet i den här känslan som skapas med sina medtävlande. Jag gillar den. Jag gillar att tillhöra.
På upploppet drabbades jag av något jag sällan upplever annars - tävlingsinstinkten. All trötthet och värkande muskler som gjorde sig så påminda för några minuter sedan var bortblåsta. Jag såg målet och helt plötsligt känner jag inte av min egen kropp. Det finns bara målet - och jag. Och i från någon okänd egergidepå långt inne i kroppen få jag kraft och styrka. På några sekunder växlar min kropp upp hastigheten och jag rusar. Jag kutar. Det är helt sjukt för det känns som jag flyger! Jag passerar mållinjen och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Vad var det som hände? Var det jag som gjorde det där nyss?
Ja. Som vanligt är det de känslomässiga som sätter djupast avtryck i mig. Den fysiska prestationen skulle jag aldrig mer i livet vilja utsätta mig för, bara om jag visste att jag fick uppleva den där sista utomkroppsliga upplevelsen som jag fick på upploppet. Det var helt galet. Den gav mig ett uppvaknande som jag tycker om. Det visade att jag klarar banne mig allt, bara jag vill!
Jag är nöjd med mitt lopp. Det vart svintungt och jobbigt men jag gjorde det bästa jag kunde. Tid: 1h och 11 min. Nu är det bara skidorna kvar, sen är målet uppnått.
Dålig uppladdning.
2012-09-28 ♦ 16:49:00
Jag har kommit ur min träning under sommaren. Det känns i både kropp och själ. Jag har blivit lite mjukare i hullet och har mindre energi. Hullet gör faktiskt ingenting, det trivs jag med. Men avsaknaden av energi är ingen födel. Är det inte konstigt att göra av med energi gör att man får mer energi tillbaka? Det märks så tydligt. Tålamod, effektivitet och inre harmoni. Allting påverkas av att inte träna.
Men hur får man till det i vardagen då? Varannan vecka är jag själv med barnen och tiden räcker till att lämna/hämta på dagis, jobba 100%, handla och laga mat och göra nattning. Typ. Veckorna då Johan är hemma skulle jag kunna träna hur mycket jag vill. Men det känns betydligt mer lockande att åka hem direkt efter jobbet, istället för att svänga förbi gymmet. Jag har ju inte träffat honom på en vecka då! Självklart prioriterar jag oss. Svårt att få ihop. Då blir det helt enkelt... ingenting.
Men jag håller ju trots allt på att göra min
Tjejklassiker. Den ska jag klara. Så är det bara. Nu har jag löpningen
(Lidingö Tjejlopp) och skidorna
(Tjejvasan) kvar. Det först nämnda hålls redan i helgen. När ni läst och förstått hur lite träning jag fått under den senaste tiden förstår ni också att jag fasar lite inför detta lopp. Min träningsform är att betrakta som obefintlig och jag hört många vittna om de kämpiga backarna på Lidingö.
Jag tror inte att jag kommer dö, men jag kommer heller inte få någon bra tid. Jag satsar mest på att ta mig runt. Sist jag sprang 1 mil gjorde jag det på 62 min och det var jäkligt tungt. Tar jag med min dåliga uppladdning + långa backar men även det faktum att jag får en nummerlapp på bröstet och lite tävlingsinstinkt så tror jag vi landar på plus minus noll. I bästa fall...
Ni måste alltså hålla tumamrna för mig på söndag! Jag har igen aning om vad som väntar, det enda jag vet är att jag är dåligt förberedd. Det känns inte så bra.
Mitt Vansbro Tjejsim 2012
2012-07-11 ♦ 16:51:00
I helgen simmade jag Vansbro Tjejsim! Det betyder att jag kan kommit halvvägs mot min Tjejklassiker.
√ Tjejvättern 9 juni
√ Vansbro Tjejsim 8 Juli
• Lidingö Tjejlopp 30 september
• Tjejvasan 23 februari
Simningen gick fint. Vi hade tänkt först att åka hela familjen, men när det visade sig vara 4 h bilresa dit bestämde vi oss för att Johan skulle stanna hemma med barnen. Och eftersom min kollega och tilltänkta träningskompis backade ur återstod det endast för mig att åka dit själv. Väl på plats kändes det både häftigt och modigt att göra detta alldeles själv. När man reser på egenhand upplever man saker på ett annat vis. Man hänvisas till sig själv och sin egen förmåga att ladda upp, peppa och genomföra en uppgift. Jag tror det är bra.
Innan loppet stod jag en timme och såg simmarna gå i mål, och hann ändra mig både en och två gånger. Det såg kallt och jävligt ut och folk var trötta. Hur ska jag fixa detta? Men när jag väl var ombytt och insmord i två burkar vaselin (för att hålla kylan korta) var jag så laddad så jag knappt hörde vad folk sa runt omkring mig. Det är konstigt det där. Min mamma brukar alltid säga "När folk får en nummerlapp på sig blir de dumma i huvudet!" och det ligger någonting i det...
Stargrupperna gick i väg med 10 minuters mellanrum. Varje startgrupp hade en färg på badmössan. Väldigt praktiskt eftersom det var lätt att se när någon dragit ifrån eller simmat i kapp en annan tävlande. När klockan blev 14:00 och det blev dags för min grupp att starta, visade det sig att mitt tidtagarchip var trasigt. Jag fick gå åt sidan för att få ett nytt, och under de minuterna hann hela min startgrupp simma ut. När jag väl kom ut i vattnet hade jag alltså hela min grupp framför mig att simma igenom. Jag fick kryssa mig fram mellan alla vita badmössor och det tog tid. Jag hade trott att det kalla vattnet skulle vara det värsta, men i stället var det trängseln! Man kom ju inte fram! En bröstsimmare tar ganska stor plats och är inte den lättaste att simma förbi. Vi ett tillfälle när jag fått be om ursäkt för magsparkar och vassa armbågar flera gånger sa jag högt "Herregud! Vi är ju som grodyngel i vattnet!" och tjejerna runt omkring började skratta... Men efter 600 meter hade jag tagit mig förbi den stora massan och simmade på i eget tempo. Vattnet var inte kallt och jag gav verkligen allt! Ja, i alla fall under de sista 400 meterna som jag hade möjlighet till det. Mina 1000 meter motrstöms i Västerdalälven simmade jag på 24:49 minuter. Det är jag ändå väldigt nöjd med!
Då tar vi nya tag
2012-06-28 ♦ 10:18:00
Första delen i Tjejklassikern är avslutad. Cyklingen. Det gick över förväntan och efter att ha luskat fram en resultatlista. Kul! Jag låg bra till. Jag är supernöjd.
Min andra sak att bocka av blir simningen. Det är Vansbro Tjejsim om ett par veckor. Jag har inte övat simning någonting, men jag tror inte det kommer kräva en sån stor ansträngning. Sträckan är bara 1 km. Det som jag däremot måste förbereda mig på är hur det är att simma i våtdräckt ute i strömt vatten.
Precis som alla lopp och tävlingar ser jag fram emot det väldigt mycket. Familjen följer med och det ska bli en rolig tillställning. Jag längtar!
Bilder i från Tjejvättern
2012-06-10 ♦ 15:12:00
Eftersom Vätternrundan är ett motionslopp och ingen tävling så läggs ingen resultatlista ut. Däremot kan man söka på namn, startgrupp och starttid för att se andras och sina egna måltider. Som ni säkert förstår är jag ändå skitsugenpå att veta hur jag ligger till rent tidsmässigt. Därför har jag gjort lite uträkningar.
I min grupp startade totalt 62 personer samtdigt. Av dem var det 1 person som fick bättre tid än mig.
I min grupp, den före och den efter startade totalt 200 personer. Av dem var det 6 personer som fick bättre tid än mig.
Tar man det som stickprov och drar ett snitt innebär det att jag fick bättre tid än 88 % av de tävlande. Jag hörde till de 12 % med bästa tid. Av 5800 st tävlande! Det får jag ändå lov att säga att jag är väldigt nöjd med. Självklart cykla inte alla efter att få en bra tid - men jag gjorde det och jag lyckades med det!
(bild borttagen)
Lite bilder från innan starten och uppvärmningen när jag var skitnervös och laddad.
(bild borttagen)
Här står jag i min startfålla och väntar på att få cykla i väg. Passar på att förbereda Runkeeper på mobilen.
3½ svettiga timmar senare rullar jag in på upploppet!
(bild borttagen)
En trött men väldigt glad Pauline kastar sig på gräset efter målgång. Jag fixade det tametusen!
Mitt Tjejvättern 2012
2012-06-10 ♦ 14:15:00
Jag är så nöjd! Mina första 25 % av en Tjejklassiker är klara.Ni anar inte så stolt jag är över min prestation. Jag höll fokus och gav 100 % genom hela loppet. Ni vet att jag varken är sport- eller tävlingsintresserad, men när jag väl stod där i starten och körde ut genom Motala vaknade tävlingsmänniskan inom mig. En sida som jag aldrig tidigare kännt så starkt! Det var coolt.
Innan starten var jag dundernervös. Men när jag väl stod i startfållan var jag otroligt laddad och fokuserad. Nu lite kort om loppet.
0 - 2 mil. Det går väldigt lätt och jag kör på i nomalt tempo, ändå blir jag inte omkörd av en enda person. Misstänker att jag säkert gör ett nybörjarfel som går ut alldeles för hårt i början, men sätter ändå upp mitt första mål: Ingen får köra om mig de första 2 milen.
2 - 3 mil. Jag blir omkörd av två duktiga tjejer. Först tänker jag "Fan!" men kommer på tanken att utnyttja deras stryka och lägger mig tätt bakom istället. Då blir luftmotståndet mindre och jag kommer upp i en högre hastighet till en mindre ansträngning.
3 - 4 mil. Första depån. Jag väljer att inte stanna eftersom tjejerna jag åker efter forstätter. Då kommer uppförsbacken from hell. Min puls ligger på 102 % av maxpuls och tjejerna drar från mig. De flesta går upp för backen, men här bestämmer jag mig för mitt andra mål: Mina fötter ska inte nudda marken under hela loppes gång.
4 - 5 mil. Mitt motto på cykeln "Efter en uppförsbacke kommer alltid en nedförsbacke!" stämmer bra. Jag håller ungefär 45 km/h nerför och jobbar hårt för att komma i kapp tjejerna som jag tappade i uppförsbacken. Men det blir jobbigt att hela tiden jaga, så jag bestämmer mig för att köra ensam.
5 - 7 mil. Andra depån. Jag väljer att inte stanna här heller, utan tar min energigelé i farten. Hakar på en trio tjejer som håller bra tempo, men känner efter bara någon mil att jag orkar mer än så och väljer att köra före dem.
7 - 8 mil. Jag cyklar själv och håller förhållandevis bra fart för att vara ensam. Måste varit enegigelén som satte in. Det viktigaste är att inte bli omkörd av de jag nyss körde i från, det hade varit pinsamt. Målet börjar kännas nära!
8 - 10 mil. Tredje och sista depån. Inget vatten kvar i flaskorna men jag gör en snabb övervägning och bestämmer mig för att jag klarar de sista två milen i mål utan vila eller vatten. Det känns ganska tungt nu och det enda jag fokuserar på är att hålla farten. Jag vill inte sänka min snitthastighet även om jag är trött och har ont i rumpan.
10 mil. Jag går kör i in Motala igen och blir grymt peppad av alla som står efter gatorna och hejar på. Jag går i mål! Fy i helvete vad skönt! Tiden blev över förväntan!
När jag tänker efter finns inte egentligen ingenting jag hade kunnat göra annorlunda för att lyckas bättre. Jag är liksom 100% nöjd. Förutom att det var skitkul att köra loppet var hela arrangemanget runt omkring också jätteroligt. Hela centrala Motala var avstängt för Tjejvättern och stan kryllade och cykelmänniskor och åskådare. En riktig folkfest! Medans Johan väntade på att jag skulle gå i mål drev han runt i stan och hade det väldigt trevligt.
Vilken KANONKUL upplevelse! Det där kommer jag lätt göra om fler gånger!
I morgon smäller det!
2012-06-08 ♦ 10:39:00
Så här ser jag ut i all cykelmundering. Fast cykelskor som man knäpper fast i pedalerna känns direkt livsfarligt så det hoppar jag över. Kör med mina vanliga löparskor i stället.
En dålig sak med att styrketräna är att det syns och känns på en gång när man kommer efter. Då var det softare att vara en soffpotatis. Märkte aldrig någon skillnad från en vecka till en annan.
Men okej, jag har kommit efter lite och det är helt och hållet vardagscirkusen och det trevliga försommarvädrets fel. Men jag ska skärpa mig. Har jag kommit så här långt tänker jag inte ge upp! Dessutom är ett av mina första mål inom sikte - Tjejvättern i morgon. Gnida arsle i 5 timmar (mitt mål är att cykla på under 5 timmar). Herregud - hur ska detta gå?!
Jag har cyklat till och från jobbet några dagar, totalt 3,6 mil/dag. Duscha och sminka mig gjorde jag på jobbet. Denna vecka ligger jag däremot lågt så min halsinfektion får lugna ner dig. Jag har kommit fram till att min utmaning till Tjejvättern inte kommer ligga i min kondition, för den är uppenbarligen hyffsad. I stället blir det träsmaken i rumpan och tröttheten i axlarna som blir en utmaning att hantera. Kanske kommer jag vänja mig med tiden eller så får jag snällt acceptera den totalt oergonomiska ställningen cykling på en racer innebär.
I morgon smäller det. Skänk mig en tanke imorgon när jag startar och hålla tummarna! Jag är pirrig och förväntansfull!
Dagens besvikelse:
2012-05-30 ♦ 12:27:00
Jag kan inte vara med och springa Blodomloppet ikväll! Jag som varit
så peppad inför den här milen! Jag som skulle springa och slå mitt personliga rekord. Jag hade till och med laddat ner en ny playlist till min mobil. Nu kan jag inte springa
alls i stället.
Anledningen är mitt långdragna halsvirus. Har blivit strängt förbjuden av vänner och kollegor att anstränga mig om jag har ont i halsen eftersom man tydligen kan dö i både hjärnhinneinflammation och hjärtmuskelinflammation. Även om jag hellre avstår ett lopp än att dö så är jag ändå besviken. Jag som var så laddad! Jag ska fortfarande vara med
(gå 5 km i stället), men det är ju inte ens i närheten så kul som att springa. Vilket skit.
Plötsligt känns min medhavda middag i form av havregrynsgröt inte speciellt lockande... Varför ska jag ladda upp nu egentligen? Alla min motivation dog nu. Det enda jag försöker tänka är att jag måste bli bra till nästa helg när jag ska cykla Tjejvättern.
Mums. Det vattnas nästan i munnen. Nej, det enda som kan motivera till en sån här middag är att vilja vinna ett lopp!
Milen
2012-05-15 ♦ 08:12:00
Ni kan aldrig gissa vad jag gjort. Jag har gjort något stort och häftigt. Jag har slagit mitt personliga rekord.
Jag har sprungit en mil. Nu snackar inte om en mil som om det vore vilken mil som helst, utan om Milen. Ni vet, man brukar ju säga så - "Hur snabbt springer du Milen?". Som om det vore ett eget väsen. En hemlig värld som vara de riktiga motionärerna entrar. Nu är jag en av dem. Det är högtidligt. Lite som att förlora oskulden, om ni förstår hur jag menar.
Innan jag gjorde denna prestation var min längsta distans någonsin sprungen 5 km. När jag gav mig ut på rundan i lördags var mitt mål att springa 6 km. Det kändes som ett tufft mål, men rimligt. Jag följde tipset jag fått av min bror att hålla igen på krafterna i början, sänka farten och i stället spara mig till slutet. Det blev en enorm skillnad och jag orkade så mycket mer, så mycket längre. När jag sprungit 6 km kände jag "Nej, ska jag slut nu bara för att jag är framme? Jag orkar mycket mer!" sen bar det av. Jag var en maskin. Jag bara sprang och sprang. Utan att stanna. I EN MIL!
Min livs första mil sprang jag på 64 min. Det roligaste är att det inte ens var svårt. Nu är mitt mål att komma under 60 min.
Nybörjare på löpträning
2012-05-10 ♦ 13:03:00
Jag har börjat löpträna. Jag har köpt fotriktiga skor och laddat ner appen RunKeeper. Detta är senastion för en människa som aldrig tidigare i livet motionerat. Eller jo, jag har sprungit förut. Till bussen. Typ. Då förstår ni på vilken nivå jag börjar.
Mitt första mål är att springa 1 mil på 60 min. För att uppnå detta har jag flera små delmål. Jag avancerar mina löprundor med 500 m/löptillfälle och det går ganska bra. Min allra första löprunda var på 2,5 km och jag behövde stanna och gå flera gånger. Men sen har jag fått in sintsen och hittat ett bra tempo. Sen klarade jag att springa 3 km utan att stanna, sedan 4 km och förra helgen sprang jag för första gången 5 km utan stopp!
Det är faktiskt 50 % av mitt totala mål, och då får jag ändå klassa mig som en rejäl nybörjare fortfarande. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det - men det är roligt stt springa! Bra musik i öronen, hitta takten och sedan är det bara släppa alla tankarna och jobba på. Det är skönt på så vis att man blir ett med sin kropp och håller fullt fokus samtidigt som hjärnan kopplar ur och inte tänker på något.
Med lite enkel mattematik måste jag alltså hålla 6 min/km för att klara milen på en timme. Just nu när jag springer ligger jag på mellan 5.45 min - 6.30 min. Jag har fått rådet av min bror att gå ut långsammare och i stället satsa på att hålla 6 min hela sträckan i stället för att gå ut snabbt och hårt och bli trött mot slutet. Det låter bra.
Har ni några löpartips att ge mig? Jag är alldeles grön och suger i mig av allt!
Startplats till Tjejvättern - check!
2012-05-04 ♦ 11:20:00
Nu kör vi. Första steget mot min Tjejklassiker är taget. Jag har nu biljetten till Tjejvättern 2012 fixad. Klart och beta't!
Eftersom loppet går den 9/6 är det med andra ord hög tid att börja cykelträna på riktigt. För att få in cyklingen "i kroppen" innan loppet har jag en idé om att börja cykla de 1,8 milen till jobbet de dagarna Johan är hemma. Jag skulle spara 45 kr i bensinpengar varje dag, vara snällare mot miljön och få motionen på köpet.
Dessutom behöver jag börja cykelträna min röv så att den uthärdar ett 10 mil lång gnidande. Det kommer också krävas både styrka, kondition och uthållighet men eftersom jag både styrke- och löptränar i övrigt tror jag det kommer lösa sig. Värre blir det med arselet...
Det ska bli så roligt! Det kommer bli grymt!
Från noll till en Tjejklassiker
2012-03-26 ♦ 16:32:00
Det har tillkommit en ny kategori i min kära blogg. Den nya kategorin har fått namnet
"Träning" kort och gott. Men lugn i stormen, detta kommer inte bli någon träningsblogg. Det enda sensationella som inträffat är att träningen gått och blivit en del av mitt liv så jag tyckte det förtjänade en egen hörna i bloggen.
Faktum är att jag blivit träningsbiten.
JAG - av alla människor på jorden. Soffpotatisen har tagit sig i potatiskragen. Jag har kommit igång. Blivit inspirerad. Motiverad. I helgen var vi på en parmiddag där jag blev störtimponerad av värdinnans intresse och motivation för träning. Nu snackar vi inte träning som i
en-snygg-muskelbyggar-kropp-träning utan träning som i
en-sund-och-aktiv-livstil-träning. Må bra träning liksom. Rolig och varierad träning. Det gillar jag.
Hon berättade att hon från att inte ha åkt skidor på 15 år ställt sig och kört
Vasaloppet och samma år gjort en
Svensk Klassiker. Wow. Sånt imponerar på mig. Jag vill också utmana mig själv.
Nu har jag bestämt att Tjejklassikern är mitt mål 2013. Fattar ni vilket stort steg detta är för mig? Ni känner ju mig. Detta känns nästa som en vändpunkt i livet.
Före och efter. Men jag är otroligt taggad och förväntasfull.
Tänk vilken bravad att ha klarat detta. Undra om jag överlever? Helt plötsligt fick mina morgonpas i gymmet en helt annan mening. Nu ska jag lära mig att
springa (har aldrig någonsin löptränat), öva
cykling(experten Johan får vägleda mitt ömma arsele), simma i öppet vatten samt lära mig allt om
skidåkning. Jag måste köpa både löparskor, skidutrustning och våtdräkt.
Jag gissar att det kommer bli en hel del trötta, svettiga och uppmuntrande inlägg om detta, därav den nya kategorin.
Vad tror ni om det här? Någon av er som gått från noll till en tjejklassiker? Vad har ni för tips att ge mig?
Godmorgon gymmet!
2012-03-22 ♦ 06:26:00
Morgonen är tidig och jag är på språng mot gymmet. Jag har hittat ett bra flow i träningen. Det är kul. Jag längtar till varje pass, även om det är uppvärmning kl. 07:00 på crosstrainern som gäller. Jag skulle nästan våga påstå att jag blivit lite beroende. Träningen gör mig så gott att jag inte vill vara utan den. Tänk vad härligt det är att se fram emot att träna. Det har aldrig hänt förut kan jag lova!
Nu har jag tränat i 2 månader. Sett över hela kroppen lyfter jag 55 kg mer i vikter, har minskat 18 cm runt om och gått ner 2 kg.
Är inte det coolt? 55 kg starkare liksom. Det är en en hel människa för bövelen. För knappt en månad sedan låg jag på 26,5 kg mer i vikter. Tänk vad mina muskelceller jobbar ferbrilt just nu. De är nog överraskade över hur beslutsam jag tycks vara denna gång. Jag är nämligen själv ganska överraskad.
Jag har ett litet pappersark som följer mig mellan maskinerna på gymmet. Där antecknar jag mina prestationer och klappar mig själv på axeln varje gång jag lägger på en till viktplatta. Men under ett par veckor nu har jag kännt mig klen och knappt orkat vad jag tidigare lyft. En dag kände jag mig som en lam sparris i träningsmaskinen. Vek och mesig så att jag tappade fokus helt. Men förra veckan hände det. Plötsligt. Som ifrån ingenstans. Ett utvecklingssprång! Det kändes som mina muskler vilat i ett par veckor för att plötsligt explodera i både uthållighet och styrka. Ett steg bakåt - två steg framåt.
Nu ska jag åka så att jag hinner. Hej då!
Jag kör en double.
2012-02-26 ♦ 15:24:00
Det finns risk att jag tagit mig vatten över huvudet nu, men i kväll har jag bokat in mig på ett dubbelt träningpass. Det blir först en timme styrka med skivstång följt av en timmes kondition på stepbräda. Jag som brukar vara dödens efter ett pass. Hur ska jag överleva detta?
Det som drar är instrukören. Hon är som sänd från ovan. Det finns ingen som peppar mig som hon. Hon är stor som ett berg och stark som en oxe, men med ett sånt tempo och energi att man inte kan låta bli att ryckas med och ge det där lilla extra. På senaste tiden har jag börjat tänka ganska mycket på alla medmänniskor runt omkring mig, allas liv som jag dagligen sammanstrålar med. Hela tiden är man en del av någon annans liv, tänker man så tror jag att man bryr sig om varandra på ett annat vis. Hur som helst. Det här får mig också att tänka lite extra på min träningsinstrukör. För hon är ju faktiskt människa också. Hon ger allt av sig själv och pushar oss - men vad får hon tillbaka? När passet är slut torkar alla sina svettiga pannor, bär tillbaka vikterna och lämnar salen. Undra om hon ens får ett enda tack? Jag ska nog skriva ett beundrarbrev till henne. Tänk så glad hon skulle bli. Det förtjänar hon efter all den energi hon tar från sig själv och ger till just mig varje söndag.
Förresten.
Hon har fått mig att se skönheten i ett annat ideal än att bara vara smal. Styrka och pondus - det är tufft!
Boost boost!
2012-02-13 ♦ 14:15:00
Jag måste få skryta lite om mina träningsresultat. Det här är så kul! Det är överraskande hur mycket som kan hända på så kort tid. Snacka om inspirerande!
Innan jag köpte mitt träningskort tog jag måttbandet med mig in på toan och antecknade alla tänkbara omfång på kroppen. Jag vägde mig. Jag tog även kort på mig själv, men de var för fula för att sparas. Allting i studiesyfte för att på riktigt se vad lite motion skulle kunna ha för inverkan på min stackars bulldeg till kropp. Nu har jag tränat i prick 3 veckor. Träningsschemat har varit 3 dagar/vecka, varav en dag konditionspass och två dagar styrketräning. Här kommer resultaten i en ordning av prioritet för mig.
Jag mår bättre.
Jag känner mig mer stabil, sover bra, har mer energi och tålamod. Ni vet precis allt det där som man behöver för att vara en bra mamma. Jag prioriterar också tiden bättre och blir mer effektiv. De timmar varje vecka som jag lägger på träning är väl investerade, då jag får ut mycket mer av tiden jag har tillsammans med familjen sen.
Måttbandet har talat och skulpteringen av den kropp jag vill ha har börjat.
Överarm: - 2 cm
Midja: - 7 cm
Mage: - 3 cm
Rumpa: -2 cm
Lår: - 2 cm
Jag har blivit starkare.
Sett över hela kroppen lyfter jag 26,5 kg mer i vikter.
Vad vågen säger är inte viktigt, men målet att inte väga mer än innan jag blev gravid närmare sig.
Vikt: - 1,4 kg
Tufft va?! Starkare och tajtare. Precis vad jag vill. Jag är nöjd. Jag är faktiskt jävligt nöjd! Fy fan vad duktig jag varit som tagit mig i kragen, dragit upp mig själv ur soffan, stått och väntat utan för gymmet kl. 07:00 två dagar i veckan och givit allt jag har. Jag har för första gången i mitt liv upplevt känslan av målmedvetenhet, känslan av vinnarskalle. Mig själv är det viktigaste jag har, självklart ska jag må bra och trivas med min kropp. Varför skulle jag ge mig själv något sämre?
Detta var den bästa boosten jag kunnat få!
