Kan ni känna i bland att man älskar någon så mycket att man nästan blir rädd? Jag har haft flera mardrömmar på sistonde där jag drömmer att Johan lämnar mig för någon annan och att Estrid och Signe visar sig vara fosterhemsplacerade hos oss och nu ska återlämnas till en familj de inte känner i ett land de inte pratar språket. Jag vaknar upp och gråter i kudden. Johan tröstar mig. Jag lutar huvudet mot hans bröst och gråter ännu mer. Känslan av förtvivlan och hjärtskärande sorg sitter kvar halva dagen efteråt. Det är vidrigt. Jag tänker att det "bara" är drömmar, men än värre blir det när jag inser att människor faktiskt upplever och genomlever sånna här händelser varje dag.

Den här skräcken inför att förlora allt jag har blir bara större och större. För hur trygg och stabil relation man än lever i, så är det skrämmande vilken skör tråd allt vi byggt upp faktiskt hänger på. Det hänger på kärleken. Hälsan. Många gånger slumpen! Men vi vet ingenting. Ändå lever vi som om livet vore oföränderligt och kastar bort en massa tid på skitsaker.  

Jag är rädd för död och sjukdommar. Jag är så rädd för det att jag inte vågar tänka tanken för då bryter jag ihop. Därför skyddar jag mig själv och fortsätter leva som om livet var evigt. Jag har aldrig varit så livrädd för det som jag är just nu. Kanske är jag packad av gravidhormoner eller så är det faktiskt så att jag aldrig haft så mycket att förlora, som jag har nu. Jag kan inte tänka mig en lyckligare relation än den jag har till Johan. Jag kan inte vara mer lyckligt lottad än att ha fått två friska barn tillsammans med honom. Nu väntar vi en till. Jag kan egentligen inte önska mig mer och känner därför att det snart borde vara "min tur" att få en släng av skiten. Gå på en riktigt nit. Sorg och förbannelse. Vad som helst!

Kan man vara för lycklig? Jag vet inte. Jag känner mig som jordens lyckligaste, men också jordens räddaste. Ramlar jag nu slår jag ihjäl mig.

Under en lång tid har jag kännt mig pressad av att uppnå allt som människor i allmänhet uppnår. Göra sånt som folk i allmänhet gör. Göra allt på rätt sätt. Man ska göra karriär. Ha mycket pengar. Köpa hus. Man ska ständigt ha ett mål att sträva efter och vara så jävla nöjd och glad.

Nu har jag tänkt på det här ganska mycket och kommit fram till att det enda som inte gör mig nöjd och glad, är tankarna på just allt det här. Så jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv.

Vad vill jag egentligen? Vill jag göra allt detta som andra gör eller följer jag en förväntad livsstil?
Är det nödvändigt att sträva efter något annat om man redan gillar livet som det är?
Vad är egentligen viktigt?

Om jag dör i morgon vill jag inte känna "Vilken synd att jag aldrig hann uppnå det, och det, och det..." utan i stället "Jäklar vad jag haft det bra!". Ni förstår hur jag menar. Tänker man på det här sättet är det också lättare att uppskatta det man har. Jag vill leva mitt liv som det är just nu, utan att tappa bort det i en förväntad dröm om framtiden. Därför har jag kommit fram till en rad olika punkter.

1. Jag tänker bo där jag bor ett tag till. Jag är trött på att leta vidare och alltid vara på tå. Jag har bestämt mig för att stanna och låta planerna om framtida boende vila. Man måste inte äga ett hus. Däremot måste man trivas, och det gör jag.

2. Jag tänker inte tillåta mäniskor runt omkring att göra mig ledsen längre. Jag har min familj. Jag har min borg. Det är det viktigaste. Det är dags att börja välja och välja bort.

3. Pengar är inte allt. Ofta byggs hela människans existens upp av pengar. Jag tycker inte om det. Det är ingenting för mig. Det bästa i mitt liv har varit gratis.

4. Jag behöver inte bevisa för andra vad jag kan. Det är oviktigt. Jag är nöjd med mitt liv som det ser ut idag, och det duger för mig. Med eller utan omdöme från andra.

5. Min tid viktig. Jag är på jobbet fler timmar om dagen än jag träffar mina barn. Jag ska göra det jag verkligen vill. Det är vitkigt att sysselsättnignen fångar mitt verkliga intresse och engagemang.

6. Kunna ta till mig det fina. Det krävs mycket av en människa för att ge av sig själv till andra, men det krävs nästan ännu mer för att kunna ta emot och behålla sann värme och kärlek från en annan människa. Det här måste jag bli bättre på. Det är sån energi som gör en stark.

Jag vet inte varför jag skriver det här just här. Men det är skönt att knacka ner det man tänker och känner. Se det i ord. Nu har jag bestämt det här med mig själv. Jag tänker inte stressa fram. Jag tänker verken leta eller låssas. Jag är både skitnöjd och skitkär - vad mer kan man begära? Egentligen inget. Det är dags att landa i det nu.

Punkt!

Ni minns att jag pratade om att donera ägg tidigare? En av er läsare undrar nu hur det gick sen.

Jag hade bestämt mig för att köra igång med denna process redan i februari. Men när detta närmade sig och jag och Johan pratade om detta mer i detalj kom vi fram till att vi hade ganska olika syn på det hela. Det handlar ju faktiskt inte bara om mig, även om det är min kropp och mina ägg. Vi är två om familjebildningen och därför är Johans tankar och känslor oerhört viktiga i mitt beslut. Eftersom vi båda två önskar oss fler barn i framtiden gällde frågan hur vi skulle känna om vi själva skulle ha svårt att få barn. Vad skulle vi känna för äggdonation då?

Man kan aldrig veta hur framtiden ser ut och vem vet om vi ens kan få fler barn. Men vi ville minimera risken att ens behöva ta den diskussionen, slippa förhålla sig till huruvida ingreppet vid donationen försvårat våra egna chanser och tankarna kring att vi hjälpt ett annat par men själv inte fick de barn vi önskat. Därför valde vi att vänta. Vänta tills vi är färdiga med vår egen barnaskara.

Det känns som ett baa beslut, men ser jag fram emot när det blir min tur att få dra ett strå till stacken!