En ny kompis?
Det finns det en vänlig flicka på förskolan, trots allt. Maja är ett år äldre än Estrid och väldigt driven och utåtriktad. När jag ska gå hör jag hon säga till en annan pojke "Du Ludwig, ska vi gå och fråga om Estrid om hon vill leka med oss? Jag tror hon skulle vilja det". Så söt!
Jag mötte Majas mamma i grinden på väg ut, och växlade några snabba ord om hur läget på förskolan var. Då bjöd hem oss, så att flickorna kan lära känna varandra lite bättre! Förhoppningsvis får det Estrid att känna sig tryggare och börjar tycka det är lite roligare att gå dit. Eftersom Maja också har en lillasyster (exakt lika gammal som Signe!) går även hon 15h/vecka och är på förskolan samma tider som Estrid.
Jag tror detta kan bli riktigt bra. Det visade sig sen att vi bodde bara ett stenkast ifrån varandra, så bättre kan det inte bli!
En stor tjej!
Bilden är hämtad från inlägget i min bilddagbok för fyra år sedan. Dagen då Estrid var beräknad att födas!
Jag vet att jag sagt det förut, men det slår mig hela tiden. På ett vis känns det som jag haft Estrid för alltid, och samtidigt minns jag denna väntan på att hon skulle födas som om det vore igår. Det är så konstigt det där. Ögonblicket då barnen kliver in i ens liv är fryst för alltid. Det ligger där perfekt bevarat, och låter allting runt omkring åldras. Så också en själv.
Hur som helst. Estrid är i alla fall sugen på att bli 4 år. Dels för att det är ballt allt fylla år, men också för att 4 år är åldersgränsen på ICA Maxis lekland. Tänk att längtan efter att uppnå nästa åldergräns börjar redan i den här åldern. Nu är det nedräkning som gäller.
"Är det fredag idag? Varför blir det aldrig fredag? Jag har väntat i hundra år nu. Hur många dagar är det kvar?"
I dag var det också 4 årskontroll på BVC. Estrid fick göra hörsel- och syntest, räkna till fem, rabbla färger och rita en gubbe. Gubben blev en häst och en sol i stället, men den blev väl godkänd liksom allt annat. Estrid fick beröm. Vilken fin och duktig unge jag har! Vuxit har hon gjort också.
Längd: 102 cm (+7 cm på ett år)
Vikt: 14,1 kg (+1,3 kg på ett år)
Inte undra på att vinteroverallen hon hade förra året blivit kortare i benen! Nu ska jag släcka sänglampan i hennes rum, för det låter som någon äntligen börjat snarka där inne. Puss & godnatt!
Samtal med dagis
Dagarna efter följde föräldramöte samt enskilt samtal. Under föräldramötet klarnade mycket av de frågetecken jag hade när det gällde verksamheten. Det kändes bra att få veta hur de faktiskt jobbar med barnen, vilka mål de hade och jag fick möjlighet att norpa mig en plats i föräldrarådet. Efteråt fick jag veta att föräldrarådet en gång om året träffar skolpolitikerna i kommunen också. Vilken bonus! Ännu en möjlighet till inflytande!
Jag tycker också att vårat enskilda samtal var väldigt bra. De tog våra synpunkter på allvar och är beredda att jobba för en förändring. De berättade att det fanns en grupp barn som inte var så snälla mot de andra. De hade också märkt att Estrid dragit sig undan (inte konstigt när hon inte får vara med!), men uppfattade henne som "en stark och självständig tjej med skinn på näsan", så de hade låtit henne vara. Visst är Estrid är stark och själständig, men det betyder inte att hon alltid vill vara själv.
Tillsammans satt vi upp en handlningsplan som vi ska följa upp efter en månad.
* Personalen ska bli bättre på att ta emot på morgonen och se till så Estrid kommer in leken.
* Det ska alltid finnas en personal från hennes avdelning som tar emot henne på morgonen.
* De ska jobba mer aktivt med kompisandan i gruppen och vara mer uppmärksamma på mobbning.
* Även om Estrid inte söker sig till personalen, så får de söka sig till henne och bjuda in henne i gruppen.
* De ska stänga av mellan avdelningarna på eftermiddagen för att få bättre koll på vart exakt barnen är.
* Estrid ska börja gå en dag till i veckan för att komma in bättre i gruppen.
Nu ger vi detta en månad och ser hur det går. Visst känns det lite konstigt att vi ens ska behöva tala om vissa saker för personalen, det är ju faktiskt de som är utbildade. Men nu ska de få en chans att rätta till problemen.
Familjen Annorlunda 2021
Det här såg ju mysigt ut – eller?
Ni vet säkert att Estrid älskar småbarn. Hon är mer barnkär än vad jag någonsin varit. Hon skiner upp så fort hon ser en bebis. Jag - å andra sidan - har aldrig gillat barn egentligen, endast mina egna. I helgen såg Estrid mig ta ett p-piller. Hon blev givetvis nyfiken och undrade vad det var. Så här gick samtalet då:
"Vad äter du?"
"En tablett."
"Varför?"
"Ja... Så att det inte ska flytta in en bebis i min mage."
"Men åh. VARFÖR DÅ?!"
"För att vi inte vill ha fler bebisar nu."
"Men mamma. Jag vill att vi ska ha jättejättejättemånga bebisar!"
Sen blir hon jätteledsen, ger mig en besviken blick och håller upp tio fingrar - så många syskon vill hon ha! Lite avskräckande frågade jag om hon verkligen ville ha huset fullt av grinade bebisar som bajsade på sig, drog henne i håret och tog hennes grejer. Jajemen. Det ville hon. Jag vet inte riktigt om jag håller med henne på den punkten... Haha!
Tack för all respons
Mitt guldkorn kastar höstlov
7:e oktober 2011
... jag fått på inlägget om Estrids förskola! Innan jag skrev om detta tänkte jag att det kanke var vi som hade för stor krav, att vi bara haft "tur" som haft så perfekta förskolor tidigare och att man inte kan få allt man önskar sig. Därför är det skönt att läsa era åsikter och tankar. Man kan inte ha för höga krav när det gäller omsorgen för sitt barn.
Vi tänker börja med att ta upp detta med personalen. Men det känns som ett sort projket, eftersom det inte bara är en sak som känns fel. Hela organisationen och deras sätt att jobba (vilket i sin tur skapar obalans i barngruppen) är för mycket för att jag ska våga tro på en förändring. Därför kommer också tanken på att byta förskola. Igen. Men innan jag spinner vidare i de tankebanorna vill jag höra vad personalen själva ser på situationen. Men oavsett om de sett missförhållanderna och inte gjort något, eller om de inte vara uppmärksamma nog att märka något, känns lika illa båda två.
Inget barn ska bli behandlad så, men visst känns det extra jävligt när det är ens egna guldkorn som blir illa behandlad. Jag kan inte förstå hur någon kan säga eller göra så mot Estrid! Att hon som är så omtänksam och lyhörd ska få höra av sina "kompisar" att hon är dum och ful. När vi pratar om detta betonar jag att de är de som är dumma, som säger så. Att när de slår henne för att hon är en fegis, så är det de som är fega. Men det är svårt att förstå allt när man är 4-år...
Vi får se hur det blir. Ni lär hållas uppdaterade.
Rita!
Ni vet att jag skrev tidigare om att jag blivit inspirerad till att börja rita? Jag har börjat med det så smått nu. Det är riktigt kul och rogivande. Jag tror det är illustratonerna till en barnbok som växer fram, men jag är inte säker. Det får tiden utvisa. Tänkte att jag skulle fota lite och visa er sen, men först vill jag försäkra mig om att jag själv är nöjd med vad jag gör.
I samband med detta har Estrid också fått nytänding på att rita. Hon tycker det är kul när vi gör det ihop. Duktig är hon också! Favoritmotivet är Signe. Här ser ni henne i gräset brevid ett träd, en sol och ett lila moln. Ingen tvekan om vad teckningsn föreställer, eller hur?
Estrids förskola
Gruppbild som kom med posten i veckan. Min söta, stora gullunge!
Estrid har gått knappt två månader på förskolan, men redan nu finns det en hel del saker som vi inte är nöjda med.
Det började med personalen. De kändes som att de var där för att passa barn, inte arbeta med barn. Oengagerade, trötta och ointresserade. De verkade också ha ganska dålig koll på läget. En gång tänkte en fröken ta emot Signe på morgonen när vi klev in i hallen (då hade Estrid gått där flera veckor). När jag hämtat Estrid har det har också hänt att personalen inte vetat på vilken avdelning hon varit. Inte ens de som jobbade på avdelningen där hon visade sig vara, visste var hon var.
Detta har i och för sig blivit lite bättre. Nu kommer de i alla fall fram och välkomnar Estrid när vi lämnar på morgonen, det hände inte varje gång förut. Nu tycker jag i stället att det är barnen det inte funkar med. Inte på någon annan förskola som Estrid gått på har barnen haft så dålig kontakt med varadra? De verkar liksom inte ha så kul. En gång sa en pojke till Estrid att "Jag önskar att du dör!" vilket givietvis gjorde känslomänniskan Estrid förtvilat ledsen. En annan gång kom hon hem med blåmärke på kinden (inget personalen kommenterade), och på frågan om vad hon hänt berättade hon att en kille slagit henne och kallat henne fegis. Sånt här har aldrig hänt förut. Hon har alltid haft kompisar och trivts bra på de andra förskolorna hon gått på. Det gör så ont i hjärtat att veta att hon blir behandlad såhär nu!
I går när jag skulle lämna henne på morgonen ville hon inte att jag skulle gå, och höll mig krampaktigt i handen. En flicka som går på Estrids avdelning kom fram till oss. Jag blir såklart jätteglad. Vad kul att en kompis kommer och tar emot Estrid! Men så var det inte. Hon kom i stället fram för att tala om att de inte ville leka med Estrid idag.
Visst visst, barn är barn. Men jag kan inte låta bli att bli så jävla förbannad! Dumma jävla ungar. Om de var hälften så empatiska som Estrid! Ja. Detta gjorde inte det direkt lättare att lämna Estrid den morgonen...
Hur tar man upp det här? Har hon kanske inte gått där tillräckligt länge för att kunna dra slutsatser? Just nu känns det inge kul alls. Estrid känns allmänt utanför. Att hon bara går 15h/vecka bidrar såklart till att hon inte blir lika delaktig i gruppen. Men ändå. Det är faktiskt mitt barn jag lämna där, då ska det kännas bra till 100% - både för henne och oss.
Smink
När der gäller smink hade jag och min syster en intressant diskussion. Estrid gillar att sminka sig, det gör också hennes söner. Men hon hade inga problem att låta hennes pojkar gå till dagis med lite smink, eftersom det är "oskyldigt" på småpojkar. Jag däremot skulle aldrig låta Estrid gå sminkad på dagis. Varför? För att hon är tjej.
Är det inte lite lustigt? Tanken från början var att hålla en könsneutrala linje och tillexempel låta pojkarna ha smink, men eftersom det är fel så fort en liten flicka är sminkad har man redan där talat om vilka värderingar som gäller.
Jag brukar ju säga ganska ofta att barnens utveckling också är ens egna utveckling. De får en att tänka i andra banor och ifrågasätta sig själv. Varför gör jag egentligen så här?. Jag tänker på när Estrid frågar mig "Varför sminkar du dig?". Jag vill inte säga till min fyraåring "För att bli snyggare!", även om så är fallet.
Så vad ska man svara? Jag vet inte. Vet ni?
Estrid pysslar
När vi slår in paket till Gustav får Estrid lite inspiration
I grund och botten är Estrid en väldigt kreativ person, det vet ni ju redan. Men de senaste månaderna känns det som hon haft huvudet fullt med annat (flytten och inskolning på dagis) och därför kommit i från det här pysslandet lite gran. Hon har liksom inte haft ro? Teckningarna hon riktigade förut var fulla med detajler och fantasi, men nu när hon ritar blir det väldigt avskalade och enkla teckningar. Jag tänker också på det här med siffror och bokstäver som hon höll på med jämt i våras. Det har hon också tappat, under hela sommaren har hon knappt skrivit sitt namn en enda gång.
Hm. Kanske är det så att sånna här grejer kommer och går, men jag ska nog försöka uppmuntra henne till detta igen. Jag tror jag ska införskaffa ett litet pysselkit till hennes med roliga pennor, papper i olika färger, lim och paljetter och sedan ägna tid åt att pyssla tillsammans med henne.
Picknick vid båtbryggan
Efter hämtningen på dagis picknickar jag och Estrid vid båtbryggan
På förskolan har de berättat att Estrid älskar de små barnen allra mest. Det finns en flicka, lilla Annie, som är hennes absoluta bästis. Annie är bara ett par månader äldre än Signe och alldeles nyinskolad. Vid lämningen kramar hon Annie och håller hennes händer, smeker hennes små lockar i nacken och säger "Åh, lilla Annie. Du är så söt!". Skulle det vara någon dag när Estrid inte vill gå in hjälper det att säga "Men tänk vad roligt att få leka med lilla Annie!" och då blir hon helt plöstigt väldigt positiv!
I går när jag hämtade henne hade hon svårt att slita sig från Annie, men då lockade jag med en picknick vid båtbryggorna i stället. Jag hade packat ner filt, mackor, vindruvor och russin och medans Signe sov i bilen satt jag och Estrid på bryggorna och myste. Det blir alltid spännande äventyr när man gör saker med Estrid. Hon såg nämligen både hajfenor och sjörövare där vi satt och fikade, själv hade jag oturen att råka titta åt fel håll precis när dessa exotiska inslag dök upp. Annars hade jag givetvis lagt upp dessa bilder också. Då hade ni blivit impade va? :)
♥
Våra fina ungar. Om ni visste hur mycket jag älskar er!
En liten inneboende
Mycket har jag skrivit om sedan jag började blogga 2008, men jag trodde aldrig jag skulle få anledning att lägga upp bilder från vårat sopskåp. Men se, det gick jag!
I går när jag öppnade skåpet hittade jag nämligen en liten mus som balanserade på komposthinkens kant. Djurälskaren Estrid blev givetvis alldeles till sig av glädje! "Snälla mamma, kan vi inte ha kvar musen? Kan jag inte få hålla den?". Det fick hon inte, men eftersom den gömde sig i plastlådan fick vi goda möjligheter att titta på musen på nära håll. Estrid hade svårt att slita sig från den, men när jag förklarade att den måste få komma ut till sina familj i skogen gick hon med på att släppa ut den.
Hon är så fin med djur, Estrid. Hela tiden när vi bar ut den i hinken sa hon "Så ja, lilla vännen. Vi ska inte göra dig illa. Vi vill bara hjälpa dig! Lilla vännen." ♥
Good guy VS. Bad guy
Ännu en ensamvecka på ingång. För min del går det bra, tiden går fort och det är egentligen inga problem att klara av vardagen själv. Men visst finns det nackdelar, framför allt drabbar de Estrid. Hon gråter av förtvivlan när Johan ska åka, och gråter av glädje när han kommer hem. Det kan låta enkelt att stå ut med att vara i från varandra en vecka, för att sedan få en hel veckas semester tillsammans. Men det är inte så enkelt alla gånger.
Min relation till Estrid slits ganska mycket. När vi är ensamma går allting hur bra som helst - hon lyssnar, hjälper till och är väldigt kärleksfull. Det känns som hon uppskattar mig för att jag är den som stannar kvar och finns där. Men allt det förändras när Johan kommer hem. Då är det han som gäller till 110 % och hon fullkomligt ignorerar mig och allt jag säger eller gör. Jag är inte värd vatten! När det är så känner jag mig arg, ledsen och frustrerad. Eftersom jag alltid finns där och vi är med varandra 24h/dygn blir jag den hon tar förgivet och kastar skit på, medans pappa blir ett underbart helgon som uppstår varannan vecka och som hon därför är otroligt rädd om. De här kontrasterna blir ganska jobbiga, både för henne och mig.
Samtidigt finns det ingenting att göra åt det, eftersom vårat schema ser ut så här hela året ut. Jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till henne när hon förändras såhär, för hennes reaktion är säkerligen alldeles normal utifrån hennes situation. Kanske blir det annorlunda när jag också kommer jobba varannan vecka?
Nu ska jag i alla fall njuta av denna ensamvecka. Ja, det ska jag. För den innebär inte bara en stor saknad efter Johan, utan också en harmonisk vecka med Estrid.
Inskolningsdag #1
Estrids första inskolningsdag på dagis. På vägen dit var hon tveksam och sa att hon hellre ville vara hemma, men när hon varit inne på sin avdelning en stund och sett sig omkring slutade det med att hon inte ville åka hem. Ett bra betyg alltså! Det är Estrid och fyra andra barn (1-årnigar) som ska inskolas denna vecka, så idag pratade vi mest om hur förskolan fungerar och deras rutiner. I morgon blir första dagen hon får träffa alla nya kompisar. 
Det känns bra. Av personalen fick jag ett gott intryck. Kunniga och engagerade. Ja, det är nog en av de viktigaste sakerna på förskolan, det är ju faktiskt till de jag lämnar över ansvaret för de finaste jag har. Japp. Vi håller tummarna för en lika bra dag i morgon!
Citat
Min älskade lilla galenpanna!
När jag tänkte lite på mitt tidigare inlägg, kom jag på massor av roliga grejer som Estrid sagt också. Ibland hoppar det sånna vansinniga saker ur munnen på henne, så man börjar undra vart hon får allt i från. En sak har hon i alla fall lagt märke till. När hon pratar om vin, snoppar eller snippor så får hon reaktioner. Det har resulterat i en hel rad kommentarer som inte passar sig att komma ur munnen på en 3-åring...
Vid ett tillfälle skulle Estrid bjuda mig på en klubba. Jag hade önskat att få en rosa med hallonsmak. När jag frågar henne vad hon vill ha för klubba, så svarar hon "Min ska vara vit och smaka snopp!". Haha! Fråga inte mig vad hon fått detta i från!
En annan grej hände när hon och jag gick på toaletten på Kolmården. Vi gick tillsammans in i ett toabås och utanför väntade många mammor med sina barn. Estrid kissade först och jag sa "Skynda dig, jag är jättekissnödig!" varpå hon säger högt och tydligt "Är det för att du druckit så mycket vin, mamma?". Nu hör det till saken att jag aldrig dricker vin, så det var i alla högsta grad en orättvis anklagelse. Men det visste ju inte alla mammor vars blickar jag fick möta när vi kom ut...
Sen den gången när vi var och fikade med farmor, och Estrid beställde in "En groda och en flaska vin, tack!" ...
Vad får de allt i från? Det är ju helt sjukt. Om Estrid skulle säga något sånt här vid fel tillfälle skulle socialen komma och hämta henne. Folk skulle åtminstonde undra hur vi har det här hemma. Som dagispersonalen sa, "Om ni tror på hälften om vad hon säger om oss, tror vi på hälften av vad hon säger om er".
Estrid hänger tvätt
Nu vet jag att många av min läsare inte har barn själva, därför vill jag gärna ge en annan bild av livet som småbarnförälder. För det är faktiskt himla kul också! Det är inte många som kan få mig att skratta så mycket som Estrid och Signe. När de gått och lagt sig på kvällen och jag och Johan lägger oss på soffan finns det alltid något kul som de gjort under dagen som vi pratar om och skrattar åt tillsammans.
Här till exempel. Är det något Estrid gillar så är det att hjälpa till här hemma, och här har hon hjälpt oss att hänga tvätt. Det roliga är att hon hängde upp alla gosedjur på tork när det fortfarande regnade, eftersom de låg på gräsmattan och blev blöta. Under tiden hon pysslade med det blev hon själv också blöt, så hon började klä av sig och strax stod hon alladeles naken och hade hängt upp stövlar och rubbet för att "torka" i ösregnet ♥
Efter en regning sommardag hänger djuren på tork!
"Varför fyller jag inte år snart?"
Vi har en liten tjej som längtar efter sin födelsedag här hemma. Hon frågar och frågar när det ska bli hennes tur att fylla år. I går bläddrade Estrid fram "hennes" månad i kalendern och satte sig med en suck och vilade huvudet i händerna. "Jag väntar och väntar och väntar på att det ska bli min födelsedag..." sa hon.
Lilla hjärtat. Då får hon vänta länge! Hon har redan bestämt att det ska bli kalas med ballonger, att hon ska bjuda på grön prinsesstårta och önska sig en egen häst i födelsedagspresent. Tänk när man var liten och ens födelsedag var ungefär lika ballt som julafton! Jag tror den kommande 4-årsdagen blir den första födelsedagen då hon verkligen är medveten om vad det innebär att fylla år. Min stora lilla tjej ♥
En sann djurvän
"Vem är din allra bästa vän, Estrid?"
"Det är en kanin."
Nu är snart våra två veckor som kaninvakter till enda, helt utan olycksfall eller andra missöden. Estrid har njutit över att få vara minimatte och hon har lärt sig ge dem mat/vatten/hö alldeles själv. Duktig är hon.
Och en sak går inte att ta miste på - hon älskar djur! När jag tänker efter är det nog djur som hon tycker mesta om av allt. Ja, alla djur! Allt ifrån hästar, grisar och elefanter till dinosarier och insekter. Hon har sån otrolig känsla för andra varelser, även fast hon är så liten. Det har till och med blivit så att hon fäller empatiska kommentarer som "Nä, stackar'n!" när hon ser grillade kycklingar och tittar på mig med tveksam blick när jag berättar vart kött kommer i från. Så där står jag och förklarar industrin som om det vore världens mest naturliga grej, samtidigt som jag hör själv hur illa det låter. Många tror att barnen bara har mycket att lära av oss, men vi har ganska mycket att lära av dem också.
Hon är en liten tjej med ett stort hjärta. Jag tror hon kommer bli veterinär, bonde, eller åtminstonde hjälpa till som volontär på ett katthem när hon blir stor. Någonting där hon jobbar med djur är jag övertygad om att hon kommer ägna sig åt, för det märks redan från början att det är vad som intresserar henne allra mest.
Jag älskar er!
Mina hjärtegryn!
Jag hörde att Signe hade vaknat ute i vagnen. Men det var visst en liten vessla som hann före mig dit, för när jag kommer ut möts jag av två glade jäntor i vagen! Estrid hade knäppt loss Signe, så att de kunde sitta där och kramas tillsammans. Det finns verkligen ingenting som kan mäta sig med bandet mellan dem. Jag hade inte alls trott att syskonkärleken skulle vara så... överväldigande. Det finns inget som gör Estrid gladare än att få vara med Signe, och det är helt ömsesidigt. Det är så fint att se. De är så fina ihop! ♥
Kompisar vid stranden
En dag vid stranden - 14 juli 2011
Många dagar vid stranden blir det! Den här gången hittade vi både en liten groda och två kompisar som ville leka med Estrid. Ni minns förut när vi var dit och Estrid inte fick vara med barnen och leka? Den här gången var det flickorna som kom till Estid och frågade om de fick leka med henne och hennes ponnyhästar och sandslott. Givetvis sa Estrid ja!
Det märks på Estrid att hon blivit större, inte bara till storleken. Nu söker hon sig till andra barn på ett helt annat vis än tidigare. Jag hör på avstånd hur hon konverserar och drar skämt med sina nyvunna kamrater. Hon sköter sig väldigt bra. Hon är inte den som donderar och talar om hur leken ska gå till. Nej, i stället är hon lyhörd och positiv till andras idéer samtidigt som hon gärna inflikar med egna. Hon lyssnar engagerat och växer minst 10 cm bara av att få delta i leken och suga in alla intryck. Ska bli spännande att se hur det blir när hon börjar på dagis här.
