När Estrid föddes var jag 19 år. Jag och Johan som då bara träffats i ett par veckor hade fattat ett stort och viktigt beslut som skulle prägla resten av våra liv. Reaktionerna var många. Hårda. Jag bestämde mig där och då för att ingen, någonsin, skulle få rätt i sina fördommar om oss. Ingen skugga skulle falla över mig. Jag skulle bli en så jävla bra mamma. Jag skulle visa dem.

 

Estrid var en enkel bebis och jag kände ingen oro, ingen ångest eller vilsenhet. I stället var mitt ledord självständighet. Hon skulle blir en trygg och självsäker tjej genom att lära sig vara på egen hand. Bli trygg i sig själv. Hon började på dagis dagen efter sin 1-årsdag. När hon var 8 månader gammal skrev jag ett inlägg i bloggen om hur viktigt det var att barnen sov i egna sängar. Jag skäms när jag läser det... Mellan de bestämda raderna skymtar en person som inte är jag. Känslan är inte ärlig eller ödmjuk. Den är skapad. Jag raderade det inlägget eftersom jag inte längre står för de orden.

 

Hur kunde jag var så bestämd? Vart kom denna självsäkerhet ifrån? Egentligen tror jag att det var tvärtom. När målet är att göra allting felfritt tappar man tron på sig själv. Mitt sätt att förhålla mig till föräldraskapet var inte mitt egna. Det var ett hopkok av andra människor åsikter, min egna uppfostran och alla förväntningar från omgivningen. Faktiska eller inte spelar ingen roll. Jag gav mig inte chansen att känna efter. Du kan inte lyssna innåt, om ditt fokus finns utåt.

 

Det var först när jag förra sommaren födde mitt tredje barn som jag kunde se skillnaden, och förstå den. För första gången visste jag vem jag själv var, vad jag ville och hur jag skulle lyssna på mitt barn. Det har gjort att bandet mellan mig och Knut är fullkomlig orubbart. Det spelar ingen roll om någon tycker att jag borde sluta amma, att han måste lära sig sova i sin säng, att han borde lära sig att bli bortlämnad och sluta vara så mammig. Jag och Knut är i en bubbla. Vi lever i symbios. Har ett samspel ingen annan kan se. Det räcker med att se i hans ögon och jag vet vad han vill, och det är det enda som räknas. Han är jordens nöjdaste bebis och jag är jordens nöjdaste mamma.

 

Och det här med självständighet, vad är det för dumheter egentligen? Fullkomligt obegripligt hur ett litet barn som kommer utav sin mammas kropp, ska klara sig på egen hand. Idiotiskt. Trygghet och självständighet byggs inte upp genom att utsättas för seperationer. Den kommer naturligt om barnet får så mycket närhet att de själv vågar ta sitt första kliv därifrån.

 

Men jag förlåter mig själv. Jag hade inte den erfarenheten att kunna göra annat. Det har inte sin grund i min ålder, utan det faktum att Estrid gjorde mig till mamma för första gången. Alla är vi någon gång nybörjare. Jag ångrar bara att jag inte litade mer på mig själv. Att mina ambitioner var att bli en bra mamma, istället för att vara lyhörd inför samspelat mellan mig och min dotter. Jag kan fortfarande idag bli så ledsen när jag tänker på att vi lämnade henne till barnvakt första gången när hon var sju veckor. Hur kunde jag? Vart hade jag fått den uppfattningen i från? Definitivt inte i från min bebis.

 

För idag är det vad som är viktigast för mig - vad bebisen vill. Det låter så enkelt. Men att leva i bruset av information och förväntningar på hur man ska vara som mamma är allt annat än enkelt. Jag önskar bara att jag vågat vara mamma när jag fick mitt första barn, i stället för att spela sådan. 

 

Avslutningsvis - tack till alla mina tre barn som fått mig att bli såhär insiktsfull. Att leva mer er är den viktigaste skolan ♥