Vid nyår avgav jag kanske det klyschigaste löftet av alla - sluta äta godis. Alltså sockerstopp. Det låter väl inte som någon match, men för mig är det de. I sin helhet innebar det att äta bättre mat, sluta leta sockerkickar och därmed bli mer balanserad. Mitt sätt att äta sötsaker har ju varit alldeles vansinnigt, egentligen. Hade jag varit en person som gick upp i vikt lätt hade jag vägt minst 200 kg. På riktigt. I stället har mitt sockerberoende, som jag vill kalla det, synts på insidan. Mitt humör, tålamod och min energi har varit i botten. Lättirriterad. Så jag har ständigt sett till att ha den snabba och enkla vägen till uppmuntran nära - godis! Detta blev tillslut mer eller mindre en fixering för mig. Jag ägnade mycket tid åt att planera nästa tillfälle då jag skulle få äta "nått gott" och kunde åka enkom till affären, bara för att ha den där chokladkakan. 

Jag bestämde mig för att det nu fick vara nog. Så här kan man ju inte leva! För att markera förändringen behövde jag en naturlig brytpunkt, så ett nyårslöfte fick det bli. Jag valde att inte sätta några konkreta mål i form av siffror, annat än att jag vill känna mig mer hälsosam i kroppen, bli starkare och vara mer balanserad i humöret. Även om sakta men säkert tappade gravidkilona sedan jag födde Knut, så visste jag själv att jag misshandlade min kropp på insidan. Egentligen har jag inget viktmål men skulle av principskäl vilja komma tillbaka till vikten jag hade innan jag blev gravid med Estrid. Men eftersom jag börjat med styrketräning så känns siffrorna på vågen mindre viktiga. Det viktigaste av allt är hur jag mår och känner mig i kroppen! 

 

Men den utgångspunkten åt jag min sista godisbit på nyårsafton. Fast inga regler saknar undantag. Mina är födelsedagar, då det bjuds på efterrätter eller när det är ett annat "speciellt tillfälle". Fast fortfarande inget godis. Men kanske en kaka, tårtbit eller så. Kanske låter det som flytande riktlinjer att hålla sig efter, men eftersom det handlar om mina personliga resultat och mitt eget välmående ser jag ingen vits med att strikt följa regler. Det är helt enkelt mitt egna samvete som bestämmer vad som är giltiga skäl för undantag, och inte. 

Maten jag äter är ingen strikt diet eller så. Jag äter det jag tycker om och inspireras av sånt jag tycker verkar vettigt.

Det låter väl ganska självklart egentligen, eller hur? Att detta är bättre matvanor än att äta chokladbollar till lunch, plocka 2 kg llsgodis inför helgen eller dricka en liter mjölk om dagen? Men visst innehåller frukt också socker, fast det "naturliga" sockret får vara okej tillsvidare. Blir jag sötsugen tar jag ett par torkade fikon eller dadlar. Det är ändå betydligt bättre än att klämma en 200 g. chokladkaka innan man går och lägger sig... 

Jag ska lägga upp några förslag sedan på frukost, lunch och middagar som jag äter. För jag är en matsälskare! Och det är väldigt viktigt för mig att fortfarande äta gott, annars kommer det här aldrig hålla. Men hittills trivs jag bra med upplägget. Ni ska även få se resultaten sen! 

När jag blickar tillbaka över åren så är jag otroligt stolt över dit vi kommit! Allt vi gjort tillsammans, upplevt, tagit oss igenom och drömmar vi uppnått. Att jag har gått från att vara en tonåring som nyss tagit studenten och fått en bebis, till en trebarnsmamma med hus, jobb, bil och allt det där. Jag är också otroligt glad över att jag valde att starta bloggen, den där dagen i februari för sex år sedan. Bloggen har blivit en skatt för mig. Långt mer betydelsefull än jag kunnat trott. Förhoppningsvis håller bloggen sig vid liv ett tag till, så att sagan kan fortsätta. 

Nu sitter jag här och tycker synd om mig själv. Feber, hosta och en hals som knappt går att prata med. De två senaste nätterna har dessutom varit de värsta under mina sex år som förälder. Eftersom våra barn normalt sover väldigt bra på nätterna, vet jag inte hur det är att ha en sån där "sömnlös natt" som andra föräldrar pratar om. Nu vet jag. Stackars bebisen har inte kunnat amma med täppt näsa, utan hostat och rosslat och oroligt snurrat runt i sängen med nära på 40 graders feber. Jag har blivit väckt ungefär 50 gånger på natten och tittat på klockan, och tvingats konstatera att det inte gått mer än 20 min sedan jag kollade sist. Och när jag, mot förmodan, fick den lilla att sova var jag ändå tvungen att själv gå upp och pumpa ur mjölkstinna bröst eftersom bebisen inte äter som han brukar. Suck. Det är liksom mer än vad man orkar med, när man känner sig lika risig själv.

Men tjejerna är friska. Alldeles för friska, tyvärr.... För allas bästa ska de få sova borta i natt. Då slipper jag känna mig som en otillräcklig mamma till åtminstone två av barnen. 

En kopp te och några torkade fikon väntar på mig nu. Det är mitt fredagsmys. Bäst att passa på innan bebisen vaknar i nästa hostattack... Trevlig helg!