Kolmården!
Höll på att glömma alla bilder i från Kolmården förra helgen! Vi var där ett par dagar och sov på hotell i Norrköping. Både vi och barnen var alldeles saliga över allt som gick att se och göra där. Vi var där för två år sedan också och vi har längtat efter att komma tillbaka!
Häftigaste djuren var noshörningarna och delfinerna. Bästa upplevelsena var Safarin och Delfinshowen. Vi såg den två gånger samma dag och jag fick gömma mig bakom min kamera och torka tårarna över dessa makalösa djur. Det fina med föreställningarna är framförallt samspelet mellan djur och människa men också skötarnas förmåga att hylla djuren och framhäva deras art. Sånt berör mig. Fantastiskt.
Elefanterna var också otroligt sevärda, även om jag alltid får en dyster känsla inför elefanter i fångenskap. Jag vet inte varför just dem, egentligen. Kolmårdens elefanter verkar riktigt nöjda och glada, men tanken på vad människor gör mot dess djur ger en bitter eftersmak.
Barnen var i alla fall väldigt nöjda efter besöket. Estrid var nog allra nöjdast med att fått åka Delfinexpressen minst 15 grr på raken. Som hon pratat om denna berg- och dalbana sedan vi var på Kolmården för två år sen. Nu fick åka den tills de stängde för dagen!
Bli som vanligt igen
Åtta månader och + 12 kg mellan de övre bilderna och de undre.
Det är med en stimma av vemod jag konstaterar att den här gravidteten snart har nått sitt slut. 29 dagar kvar till BF. Givetvis längar jag efter bebisen, men jag kommer också sakna magen. Att vänta barn och bära det lilla livet inom sig är bland det häftigaste man kan göra. Känna sparkarna där inne, räkna ner tiden och längta. Stolt visa upp sin mage och faktiskt känna sig lite mer speciell än annans.
Men jag kan också se fördelar med att tappa denna baskeboll som trängs under mina revben. Jag kommer kunna böja mig efter saker och bädda sängen utan att uppnå maxpuls. Jag får tillbaka min vanliga kropp. Och Johan längtar tills jag slutar snarka.
Nu tänker många som läser "Jo tjena. Dröm-o-glöm att du kommer få tillbaka en vanlig kropp efter att ha klämt ut tre ungar!". Men jag tror det. Åtminstonde är det mitt mål och jag känner mig redan taggad på att uppnå det. Kroppen är ju egentligen ganska fantastisk som kunnat återhämta sig så bra efter två graviditeter redan. Jag hoppas det går lika bra nu. Sedan jag blev gravid och valde att inte förnya mitt årskort på gymmet har jag saknat det mycket. Därför hoppas jag att vi får ihop vardagen med tre barn så att jag hinner med träningen. Den gjorde mig glad och gav mig så mycket energi! Antar det är något jag kommer behöva.
Kanske kan jag ta med mig bebisen på träningen när de stora är på dagis? En babysitter är allt som behövs. Det får bli många promenader hemma och planering av bra mat och rutiner. När jag tänker så känns det skönt att magen kommer försvinna. Om snarkningen gör det också vore det en bonus!
Morfars kycklingar
Signe däremot, är inte så imponerad. När vi pratade om kycklingarna hade hon några funderingar:
1. "Kan vi äta dem?"
2. "Ska vi ta en kniv?"
3. "Ska vi ta en sax i stället...?"
Alltså Signe, min lilla tokunge. Vad ska det bli av dig? Jag förstår inte hur de här små tjejerna kan ha blvit så totalt olika varandra! Estrid petar i sin mat och frågar man kan äta kött utan att behöva döda djuren. Sånt tänker man på när man är 15 år - inte 5 år! Sen har vi Signe då, som sitter på andra sida bordet och med kinderna fulla av kött ropar "Mera korv!!".
Ja. Det ska bli väldigt intressant och se hur de kommer bli som vuxna...
Ett till bebisprojekt - filten.
Jag vet att jag inte gjort mig känd för att avsluta projekt jag tar mig an, men denna gång känner jag mig faktiskt motiverad. Jag har en ganska knapp tidshorisont (ja, få ihop en filt på fem veckor är kort tid för mig) samt att jag verkligen kan se den lilla gossan ligga däri och mysa.
Vilken belöning det vore. Se ner i vagnen och mötas av två fantastiska saker man själv skapat. Ett barn. En filt. Tillfredställelse.
Därför vill jag verkligen få klart denna. Jag virkar på lite då och då när jag har tid. Förhoppningsvis blir det något i slutendan.
Midsommar
Midsommar 2013
Vi spenderade midsommaraftonen hos min pappa på landet. Min storebror kom förbi också. God mat och en promenad ner till bruket med midsommarfirande och dans kring stången. Ja, för min del blev det inget grodhoppande. Jag hade fullt upp med att ta mig upp från gräset där vi satt... På eftermiddagen åt vi världens godaste efterrätt - froozen cheesecake, pratade strunt och hängde kring bordet.
Min pappa har köpt tolv stycken kycklingar också. Ni får själva gissa hur omtyckta det blev! Estrid bosatte sig i hönshuset tillsammans med de pipande små liven och satt där inne i flera timmar. Efter en stund lugnde de ner sig och hon lyfte och hanterade dem jättefint. Min lilla djurälskare ♥ Hon är verkligen i sin rätta miljö när hon får vara med djur. Det kommer så naturligt för henne, som om hennes känsla och förståelse för varje djursort vore en del av henne själv.
Randig bebismössa
Jag har länge letat efter ett virkmönster på en hjälmmössa till bebisar, utan framgång. Allt jag kommit över har varit för stickning, stickning, stickning. Men jag vill inte sticka! Därför har jag suttit i flera kvällar och försökt hitta på ett eget virkmönster. Testat mig fram, nystat upp och börjat om från början. Aldrig riktigt nöjd.
Till jag bestämde mig för att virka efter en stickningsbeskrivning. Hur svårt kan det vara? Principen är ju den samma. Räta maskor, ökningar och minskningar. Och lite fantasi därimellan. Det blev hur bra som helst!
Mössan kanske ser stor ut, men tanken är att den ska användas av bebisen i höst. Det är alltså ingen nyföddmössa vi pratar om här. Åhnej, en sån här dunderskalle vill jag inte klämma fram...
Vecka 36
Till höger ser ni hur magen vuxit mellan veckorna 8 - 36.
Tiden tickar ner, när det fem veckor kvar. Det går snabbt. Jag har bara 10 arbetsdagar kvar innan jag går hem. Hade tänkt att ta tre veckor ledigt innan förlossningen, och hoppas därför att bebisen kommer när den är planerad så jag får lite andrum och hinner fixa det sista.
Bebisen är 48 cm lång och väger ca. 2,8 kg. Den fortsätter lägga på sig och för varje dag som går blir det trängre där inne i magen. Det märks även en tydlig skillnad nu på sammandragningarna. Jag skulle mer kalla dem för förvärkar. Detta eftersom de kommer oftare, håller i sig längre och känns mer. Magen blir väldigt öm och påverkar det jag gör. Om jag är ute och går och får en sammandragning får jag sagta ner eller ibland stanna eftersom stegen mot marken gör att det dunsar för hårt i magen. Barnmorskan säger att det är alldeles normalt, men så här tydliga förvärkar har jag inte haft med de andra barnen så här tidigt.
Förra veckan var jag på MVC och fick lyssna på barnet hjärta som slog 135 slag/minut. Vi pratade om förlossniongen också. Jag känner att jag inte hunnit tänka på den riktigt. Allting har varit så fokuserat på när bebisen väl är här, och inte den lilla detaljen att den ska komma ut först. Jag måste ta mig tid och landa i det, känner jag. Barnmorska kände också hur barnet låg placerat. Fortfarande är huvudet neråt men med ryggen till vänster/bakåt vilket förklarar alla sparkar och kickar på höger sida av magen och under mina revben. Aaaj!
Mår: Även om jag känner mig tung och otymplig så går det fint. Jag får ta det lite lugnare i bland med tanke på förvärkarna och ibland är det lite kepigt att ta sig upp ur soffan. Sedan en vecka tillbaka sover jag mycket oroligare. Från att ha sovit hela nätter, så vaknar jag hela tiden och det är svårt att ligga bekvämt. Men över lag får jag ändå säga att jag mår oförskämt bra. Knappt någon halsbränna längre, ingen migrän och foglossningen är mycket bättre. Prima mamma helt enkelt!
Vikt: + 14 kg
Dagar kvar till förlossning: 32 st
Lugnet innan
Jag har haft annat att tänka på senaste tiden. Jobbet, framtiden och mitt uppe i allt är det sommar och jag vill hellre vara med familjen än att sitta vid datorn. Ni vet. I helgen har det varit midsommar och vi har varit på Kolmården. Ska försöka blogga i kapp om det lite senare.
Hur som helst så känns det som om jag gått in i en annan period nu. En tid då jag börjar varva ner, vända mig mer inåt och fokusera på vad som komma skall -bebisen. Detta är inget jag gör medvetet, utan en känsla som infunnit sig nyligen. Min kropp känner instinktivt på sig att tiden tickar ner. Jag drar mig tillbaka och boar. Samlar krafter och tänker på mig själv. Ja. Som det däggdjuret jag i grund och botten är.
Det finns också en känsla av att bara vilja omge mig av familjen. Jag har inget behov av någon annan. Faktiskt så känner jag mig oftast irriterad på andra eller missförstådd. Som om jag bara behöver få vara i fred. Det lustiga är att vi började prata om detta hemma då Johan nämnde att han kände såhär. Exakt likadant som jag. Men det kanske inte är så konstigt? Nu går han där utanför boet och vakar över sin dräktiga hona. Han får ensam jaga mat och skydda familjen. Klart att allt annat känns oviktigt då.
Nu är det bara två veckor kvar tills vi får semester samtidigt. Vi behöver det. En stor förändring står för dörren till vår familj. Innan vi öppnar och låter verkligheten blåsa kortsdrag genom huset behöver vi ladda upp, tillsammans. Känna att vi står stadigt och är synkade. Ordna allt det praktiska och skapa sinnesfrid. Montera upp vaggan och bädda. Ta hem barnvagnen. Packa BB-väskan. Ni vet, allt sånt där. Det blir bra.
Portätt i pärlor
Det tog sin lilla tid och var väldigt pyssligt, men jag och Estrid satt några kvällar och pärlade ihop och tillslut var tavlan klar! Som ni ser skriver man ut en färgmall där varje pärla har ett nummer. Sen är det bara följa den när man lägger. Tavlan jag gjorde var i fyra stycken pärplattor som ni ser ovan, som jag sedan monterade ihop.
Klart! Det häftigaste tycker jag är om man tittar på tavlan på avstånd. Då ser man faktiskt att det inte är vilken bebis som helst, utan söta lilla Moa bland alla pärlor!
Jag tror inte jag visat er denna ännu? När jag fick äran att bli fadder till lilla Moa, gjorde jag en tavla av henne i pärlor. Sedan dess har jag inte gjort något mer med Photopearls, men är sugen på att ta en bild av Estrid och Signe och göra som tavla. Måste styra upp våra foton och taveluppsättningen här hemma... Snart ska det fyllas på med foton på lillebror, kanske gravidmagen och uppdatera bilderna på tjejerna. Kanske ska passa på att göra något av pärlor då? Ja, ideérna är många...
Mormors klänning
Jag har fått en låda med lite kläder som min mamma hade när hon var liten. Små handsydda klänningar som passar i både Estrid och Signes storlek. De är lite hål i tyget och sömmar som börjar ge vika efter 60 års förvarande på en vind, men Estrid är så förtjust i dem och vill gärna använda dem ändå.
Tänk att min mamma sprungit runt i dem där. Jag tycker det här med olika generationer är så häftigt. Om hon vetat att hon skulle få en dotter, som skulle få en dotter som skulle hoppa runt i gräset precis som hon ♥
Nationaldagen
Vilken lyx med en ledig dag mitt i veckan. Grattis Sverige och grattis till oss lyckligt lottade som får bo i detta underbara land!
Vi firade med att göra inget annat än det som föll oss in. Ett besök på en trädgårdshandel och plantering av nya blommor på vår gård. Ärtsoppa och pannkaka till middag och en sväng förbi badplatsen på eftermiddagen. Och herregud vilken sommar det blivit! Estrid ville fiska så vi tog med ett par metspön och en burk med mask och åkte ner. Smått förvånade möttes vi av en badstrand full med barnfamiljer, flytmadrasser och picknickfiltar. Det är alltså sommar på riktigt nu! Badsäsongen är i gång. Det hade jag missat.
Metandet var intressant så länge masken skulle träs på och i ytterligare tre minuters stirrande på flötet, sen åkte klänningarna av och ungarna badade i bara trosorna vid strandkanten i stället. Kvar på bryggan blev jag och Johan och varsitt metspö. Ganska mysigt det också ♥ Vi drog upp ett par pyttesmå abborrar som Estrid fick hålla i innan de åkte tillbaka i vattnet. Synd om masken var det och sand i ögonen fick fiskarna. Nja, det där med fiske är nog inget för henne ändå!
Glädje
Alltså. Hur mycket älskar man inte att pussa det där lilla ansiktet? ♥
Ni som gillar bloggen och inte redan följer mig på Instagram, skickar en förfrågan till Pillemin.
Puss & Kram!
♥ 5 ½ år ♥
Smårbarnstiden är ganska intensiv. Men den är också väldigt kort. Ni som följt min blogg ett tag och innan den mina uppdateringar i Bilddagboken måste också slås ibland av hur snabbt tiden går. Min lilla Estrid - helt plötsligt 5½ år gammal! Vart efter inlägg och bilder läggs på hög i bloggen så växer ju också en bild fram av Estrids utveckling, men jag vill ändå sammanfatta några saker som hon kan och har lärt sig. Hittills!
Hon...
... älskar att hjälpa till och vill gärna duka, tvätta och bära saker ut i bilen.
... cyklar själv.
... förstår tiotal och hundratal och kan räkna... Ja, hur långt som helst.
... är väldigt nog med vad som är rätt och fel och att man håller vad man lovat.
... glömmer aldrig vad vi kommit överrens om. Sagt är sagt.
... rabblar alfabetet.
... räknar på engelska till 14.
... läser och skriver själv och försöker också läsa enklare böcker för lillasyster.
... älskar högläsning och kan ligga länge och lyssna på sagor även om de inte har bilder.
... är intresserad av djur, natur och kroppen.
... uttrycker känslor och tankar i bilder och teckningar.
... har en inbyggd radar som läser av vad andra människor uppskattar och försöker ge dem det.
... är väldigt duktig på att återberätta saker med detajer för både saker och känslor.
Man skulle kunna säga att Estrid är väldigt stark, men samtidigt skör. Hon har en bra självkänsla, är modig och räds inte att stå upp för sig själv och andra. Men hon är också känslosam och bryr sig otroligt mycket om hennes omgivning. Det är sällan man möter människor med så stort hjärta som hon har.
Det är ingen enkel match att vara förälder. Inte bara för allt det praktiska när barnen är små, utan också för den här balansgången i relationen när de blir större. Jag tror att jag och Estrid i grunden är lika varandra i tempramentet, vilket ibland inte är så lätt. Jag ser mina egna sidor speglas i henne. Det innebär att jag lär mig själv, samtidigt som jag lär henne.
Estrid är en unik och praktfull blomma. Ger man henne den kärlek och närhet hon törstar efter kan hon bli hur stor som helst! En blomma som kommer ge skydd, trygghet och inspiration till många andra plantor runt omkring ♥
Himmelen på jorden!
Hittade lite bilder från vår sista dag på Gotska Sandön som jag glömt att lägga upp. Vi ägnade hela den dagen åt att gå från stugan till Varvsbukten där båten gick i från. Det är så på Sandön, man vet aldrig i förväg vart båten kommer lägga till eller gå i från. Det beror på dagens väder och vind, sen är det bara ta sig till rätt sida av ön.
Men vi gick i sagta mak och kastade stenar, grävde i sanden och lekte längst strandkanten. Därmellan turades jag och Johan om att bära barn. Härligt givetvis, men det kändes som vi blivit 10 cm kortare när vi kom fram...
Första bilden i serien tror jag att jag ska beställa förstoring på. Den skulle vara fin i vardagsrummet. Den sprider verkligen känslan av frihet som finns på ön. Finaste platsen på jorden. Japp. Förstoring får det bli!
Den sköra tråden
Kan ni känna i bland att man älskar någon så mycket att man nästan blir rädd? Jag har haft flera mardrömmar på sistonde där jag drömmer att Johan lämnar mig för någon annan och att Estrid och Signe visar sig vara fosterhemsplacerade hos oss och nu ska återlämnas till en familj de inte känner i ett land de inte pratar språket. Jag vaknar upp och gråter i kudden. Johan tröstar mig. Jag lutar huvudet mot hans bröst och gråter ännu mer. Känslan av förtvivlan och hjärtskärande sorg sitter kvar halva dagen efteråt. Det är vidrigt. Jag tänker att det "bara" är drömmar, men än värre blir det när jag inser att människor faktiskt upplever och genomlever sånna här händelser varje dag.
Den här skräcken inför att förlora allt jag har blir bara större och större. För hur trygg och stabil relation man än lever i, så är det skrämmande vilken skör tråd allt vi byggt upp faktiskt hänger på. Det hänger på kärleken. Hälsan. Många gånger slumpen! Men vi vet ingenting. Ändå lever vi som om livet vore oföränderligt och kastar bort en massa tid på skitsaker.
Jag är rädd för död och sjukdommar. Jag är så rädd för det att jag inte vågar tänka tanken för då bryter jag ihop. Därför skyddar jag mig själv och fortsätter leva som om livet var evigt. Jag har aldrig varit så livrädd för det som jag är just nu. Kanske är jag packad av gravidhormoner eller så är det faktiskt så att jag aldrig haft så mycket att förlora, som jag har nu. Jag kan inte tänka mig en lyckligare relation än den jag har till Johan. Jag kan inte vara mer lyckligt lottad än att ha fått två friska barn tillsammans med honom. Nu väntar vi en till. Jag kan egentligen inte önska mig mer och känner därför att det snart borde vara "min tur" att få en släng av skiten. Gå på en riktigt nit. Sorg och förbannelse. Vad som helst!
Kan man vara för lycklig? Jag vet inte. Jag känner mig som jordens lyckligaste, men också jordens räddaste. Ramlar jag nu slår jag ihjäl mig.
