Även om vi är väldigt anonyma så syns jag, Estrid och pyttelite av Signes huvud på bild!


Estrid sprang ett lopp i helgen. Pulsruset. Det var ett lopp för förskolebarn och funktionshindrade med en distans på 1.25 km. Jag powerwalkade efter med och Signe i bärselen. 

Jag som hade trott att Estrid skulle vilja gå bredvid mig och Signe hade ju fel. Jäklar vad hon sprang! Med undantag för en vätskedepå och att hon vände sig om för att se vart jag och Signe var så sprang hon hela sträckan. Men med bara några hundra meter kvar till mål fick hon skoskav och satte sig ner på marken och grät. Men när jag kom fram till henne bad hon mig bära hennes skor, sedan bet hon ihop och sprang den sista biten barfota i gräset brevid banan. En sån kämpe! Vilken annan unge som helst hade givit upp eller velat bli buren, men Estrid samlade sina sista krafter och gav allt!

När hon kom in på upploppet och alla på läktaren apploderade samtidigt som de ropade i högtalarna "Här kommer nr. 196. Det är Estrid.. och hon springer i mål barfota!", så tårades mina ögon av stolthet. Jäklar vilken tuff unge jag har. Så liten men redan så stark och självständig. En mamma kan inte bli mer stolt än så ♥

I mål fick hon medalj och kexchoklad. Medaljen har idag fått följa med till dagis för att stolt visas upp för fröknar och kompisar. Såg också att vi kom med i dagens tidning. Det ska klippas ut och sparas.