Familjecirkus

Jag lever i en familjecirkus. Ni vet när allting snurrar på och det är svårt att stanna upp. Johan är hemmapappa varannan vecka och i övrigt hjälps vi åt att dra in brödfödan. Mitt uppe i karusellen går allt så fort att omgivningen bara far förbi och jag vrider huvudet av mig för att ens få en skymt av min egen familj.

Det är fantastiskt på många sätt. Fantastiskt härligt och fantastiskt intensivt. När vi blir gamla, kommer vi se tillbaka på den här perioden som den bästa i livet? Är här och nu det bästa i livet? Det kan mycket väl vara så. Småbarnsåren. I så fall är det dumt om jag låter dessa dagar och nätter fara förbi framför ögonen som svarta och vita lakan. Jag borde vara mer ledig. Vi borde göra mer roliga saker ihop. Vi borde se varandra, inte bara leva med varandra.

Det gäller faktiskt alla. Vänner och familj. Jag är expert på att skjuta fram saker och vara bekväm för stunden. På jobbet träffar jag många människor varje dag. Tillfälliga möten där våra liv för några minuter sammanstrålar, för att sedan skiljas åt igen. Jag tycker det är häftigt. Fint på något vis. Jag tänker ofta så när folk är suriga och vresiga och jag bara gör mitt jobb. Vi möts här och nu och tar tid i från varandras liv. Jag tänker att det är en ära att för en kort stund få vara en del av någon annans liv. Vem var det som sa att man blir till i mötet med andra? Jag försöker tänka så. Det är en ära att få fläta ihop livet med andra människor som sedan går därifrån med en tanke, ett intryck, ett minne av mig.

På så vis finns jag, liksom. Herregud vad det blev djupt nu. Det blir lätt så här när cirkusen snurrar på och man väl tar sig tid att stanna upp och fundera. Då kommer allt på samma gång.





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: