Tre veckors ledigt! Eller?
Där det växer finns livet.
Jag har aldrig någonsin intresserat mig för detta förut. Men det är kul. Jag mår bra av att vattna mina plantor och se att de växer. Det känns skönt att trycka till jorden kring en liten stickling så att den står upp själv. Se hur den sedan blir stadigare och stadigare och tillslut har brett ut ett eget litet rotsystem runt, runt i krukan. Mina sticklingar är mina bebisar. Någon sa att man blir lyckligare av att ge till andra. Jag tror att min plant-lycka spelar på den strängen.
Astrid Lindgrens Värld
Då tar vi nya tag
En bukett med kärlek!
Midsommar 2012
Semester!
Framför allt ska jag få vara ledig med min familj, och det har jag saknat. Ja. Det kommer bli en bra vecka!
Alla är vi en del av livets stora cirkel
Vilken unge jag har. Lilla Estrid. Hon får mig ständigt att häpna över så smart hon tänker, reflekterar och med vilken värme hon visar omtanke. Hon har verkligen fått mig att inse hur mycket barn faktiskt förstår, medans vi vuxna ofta tänker att de "bara är barn".
Som när min farmor gick bort. Jag hade berättat för Estrid att min farmor varit sjuk, och förklarade nu att hon hade dött. Estrid funderade en stund och sa sen,
"Ja, mamma. Alla är vi en del av livets stora cirkel."
Behöver jag säga att jag kom av mig helt? Vem kläcker sånna visdomsord som 4 ½ åring? Det visade sig att hon tittat på Lejonkungen, och där hört dem prata om döden. Men det som verkligen berör mig är att hon inte bara lärt sig en line ur en film. Hon har tänkt till kring vad detta faktiskt betyder och sedan själv kunnat applicera det i sitt eget liv. Hon förstod precis, och det är alldeles makalöst stort. ♥
Hejja Johan!
Jag håller tummarna. Kollar på klockan. Går in på SMHI och konstaterar ösregn och hård vind vid Vättern. Kollar på klockan igen. Jag hoppas han kan känna stödet här hemifrån, åtminstonde lite.
Enligt mina beräkningar borde han passera nästa depå 11:10. Om han håller farten, vill säga. Då han han cyklat 20 mil och har 10 mil kvar. Hejja hejja hejja! ♥
I ljust minne bevarad
Förra veckan gick min farmor bort. Det känns konstigt. När jag tänker på henne är hon fortfarande så levande. I mitt huvud kan jag höra hennes röst och hennes skratt. Jag kan fortfarande känna värmen av hennes kram. Hur kan någon som är så verklig, inte finnas mer? Jag har tänkt mycket på det där. Vart är hon nu?
I dag hölls begravningen. Det var fint, men också väldigt jobbigt. Jag har aldrig någonsin kännt en sån stark energi som jag gjorde idag. Den fyllde hela krykorummet. Det kändes som om kistan var magnetisk. Energin var så tydlig. Så om jag tidigare undrat vart hon finns nu, fick jag svaret idag. Hon finns runt omkring mig. För idag var hon lika närvarande som någon annan av oss. Så länge jag minns hennes röst och kan känna värmen av henne kram, finns hon med mig.Jag vet det nu.
Det finns två filmer som jag alltid gråter till. Lejonkungen och Lillefot. Kommer ni i håg när Lillefots mamma säger "Vissa saker ser man med sina ögon, andra med sitt hjärta."? Precis så känns det.
Bilden nedan ser ut som omslaget till en brittisk kriminalserie. Men det är bara jag och mina bröder, finklädda för begravning. I övrigt ville jag inte fota gästerna. Det kändes ofint.
En dag ute i trädgården
Det blev därför en väldigt trevlig dag utomhus! Där finns också hennes gungor som kan roa henne i evigheter. Efter Estrids önskemål blev det också en knäckemacka med kaviar ute i solen.
Ja. Dom är fina, mina ungar. Om än tålamodsprövande. Jag är så glad att jag har dem ♥
Ser ni de den lilla grönskan som kommer upp i krukan till höger? Det är potatis som vi provat att sätta i kruka. Ska bli spännande att se vad som blir av det.
Jag ska vara ärlig mot mig själv.
Under en lång tid har jag kännt mig pressad av att uppnå allt som människor i allmänhet uppnår. Göra sånt som folk i allmänhet gör. Göra allt på rätt sätt. Man ska göra karriär. Ha mycket pengar. Köpa hus. Man ska ständigt ha ett mål att sträva efter och vara så jävla nöjd och glad.
Nu har jag tänkt på det här ganska mycket och kommit fram till att det enda som inte gör mig nöjd och glad, är tankarna på just allt det här. Så jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv.
Vad vill jag egentligen? Vill jag göra allt detta som andra gör eller följer jag en förväntad livsstil?
Är det nödvändigt att sträva efter något annat om man redan gillar livet som det är?
Vad är egentligen viktigt?
Om jag dör i morgon vill jag inte känna "Vilken synd att jag aldrig hann uppnå det, och det, och det..." utan i stället "Jäklar vad jag haft det bra!". Ni förstår hur jag menar. Tänker man på det här sättet är det också lättare att uppskatta det man har. Jag vill leva mitt liv som det är just nu, utan att tappa bort det i en förväntad dröm om framtiden. Därför har jag kommit fram till en rad olika punkter.
1. Jag tänker bo där jag bor ett tag till. Jag är trött på att leta vidare och alltid vara på tå. Jag har bestämt mig för att stanna och låta planerna om framtida boende vila. Man måste inte äga ett hus. Däremot måste man trivas, och det gör jag.
2. Jag tänker inte tillåta mäniskor runt omkring att göra mig ledsen längre. Jag har min familj. Jag har min borg. Det är det viktigaste. Det är dags att börja välja och välja bort.
3. Pengar är inte allt. Ofta byggs hela människans existens upp av pengar. Jag tycker inte om det. Det är ingenting för mig. Det bästa i mitt liv har varit gratis.
4. Jag behöver inte bevisa för andra vad jag kan. Det är oviktigt. Jag är nöjd med mitt liv som det ser ut idag, och det duger för mig. Med eller utan omdöme från andra.
5. Min tid viktig. Jag är på jobbet fler timmar om dagen än jag träffar mina barn. Jag ska göra det jag verkligen vill. Det är vitkigt att sysselsättnignen fångar mitt verkliga intresse och engagemang.
6. Kunna ta till mig det fina. Det krävs mycket av en människa för att ge av sig själv till andra, men det krävs nästan ännu mer för att kunna ta emot och behålla sann värme och kärlek från en annan människa. Det här måste jag bli bättre på. Det är sån energi som gör en stark.
Jag vet inte varför jag skriver det här just här. Men det är skönt att knacka ner det man tänker och känner. Se det i ord. Nu har jag bestämt det här med mig själv. Jag tänker inte stressa fram. Jag tänker verken leta eller låssas. Jag är både skitnöjd och skitkär - vad mer kan man begära? Egentligen inget. Det är dags att landa i det nu.
Punkt!
Familjecirkus
Jag lever i en familjecirkus. Ni vet när allting snurrar på och det är svårt att stanna upp. Johan är hemmapappa varannan vecka och i övrigt hjälps vi åt att dra in brödfödan. Mitt uppe i karusellen går allt så fort att omgivningen bara far förbi och jag vrider huvudet av mig för att ens få en skymt av min egen familj.
Det är fantastiskt på många sätt. Fantastiskt härligt och fantastiskt intensivt. När vi blir gamla, kommer vi se tillbaka på den här perioden som den bästa i livet? Är här och nu det bästa i livet? Det kan mycket väl vara så. Småbarnsåren. I så fall är det dumt om jag låter dessa dagar och nätter fara förbi framför ögonen som svarta och vita lakan. Jag borde vara mer ledig. Vi borde göra mer roliga saker ihop. Vi borde se varandra, inte bara leva med varandra.
Det gäller faktiskt alla. Vänner och familj. Jag är expert på att skjuta fram saker och vara bekväm för stunden. På jobbet träffar jag många människor varje dag. Tillfälliga möten där våra liv för några minuter sammanstrålar, för att sedan skiljas åt igen. Jag tycker det är häftigt. Fint på något vis. Jag tänker ofta så när folk är suriga och vresiga och jag bara gör mitt jobb. Vi möts här och nu och tar tid i från varandras liv. Jag tänker att det är en ära att för en kort stund få vara en del av någon annans liv. Vem var det som sa att man blir till i mötet med andra? Jag försöker tänka så. Det är en ära att få fläta ihop livet med andra människor som sedan går därifrån med en tanke, ett intryck, ett minne av mig.
På så vis finns jag, liksom. Herregud vad det blev djupt nu. Det blir lätt så här när cirkusen snurrar på och man väl tar sig tid att stanna upp och fundera. Då kommer allt på samma gång.
Världens enklaste efterätt?
"Ninne"
Min lilla tösagris busar på grusgången och kastar stenar. Hon blir så stor, så snabbt. Pratar och bubblar massvis! Här är ett axplock ur hennes ordföråd:
Ninne ♥ (Signe)
Wa-wa (sova)
Lelle (välling)
Haj haj! (hej hej!)
O-ahn (Johan)
Dedde (Estrid)
Meja (mera)
Måla
Bade (mage)
Badde (smycken och hårspännen)
Ojoj
Mlamla Ramla
Mlomla Blomma
Öjja (blöja)
Doo (sko)
Jöjjan (tröja)
Pappe (papper)
Mu (mjölk / ko)
Mao (katt / hamster)
Dumpa (strumpa)
Jajja (jacka)
Vo-vo (hund)
Baja-baja (ajabaja)
Nam-nam (god mat)
Pip-pip (micron är klar)
Men det gulligaste är när hon ser en buss, då pekar hon och gör en pussmun. Buss och puss. Ja, varför inte? Sen tycker jag att det var ganska typiskt vad hennes första två-ordsmening blev. "Pappa nam-nam!" när Johan står vid diskbänken och gluffar i sig något gott. Ja. Pappa äter. Bland det första, och viktigaste man lär sig säga i vår familj.
Bilder i från Tjejvättern
(bild borttagen)
Mitt Tjejvättern 2012
I morgon smäller det!
Så här ser jag ut i all cykelmundering. Fast cykelskor som man knäpper fast i pedalerna känns direkt livsfarligt så det hoppar jag över. Kör med mina vanliga löparskor i stället.
En dålig sak med att styrketräna är att det syns och känns på en gång när man kommer efter. Då var det softare att vara en soffpotatis. Märkte aldrig någon skillnad från en vecka till en annan.
Men okej, jag har kommit efter lite och det är helt och hållet vardagscirkusen och det trevliga försommarvädrets fel. Men jag ska skärpa mig. Har jag kommit så här långt tänker jag inte ge upp! Dessutom är ett av mina första mål inom sikte - Tjejvättern i morgon. Gnida arsle i 5 timmar (mitt mål är att cykla på under 5 timmar). Herregud - hur ska detta gå?!
Jag har cyklat till och från jobbet några dagar, totalt 3,6 mil/dag. Duscha och sminka mig gjorde jag på jobbet. Denna vecka ligger jag däremot lågt så min halsinfektion får lugna ner dig. Jag har kommit fram till att min utmaning till Tjejvättern inte kommer ligga i min kondition, för den är uppenbarligen hyffsad. I stället blir det träsmaken i rumpan och tröttheten i axlarna som blir en utmaning att hantera. Kanske kommer jag vänja mig med tiden eller så får jag snällt acceptera den totalt oergonomiska ställningen cykling på en racer innebär.
I morgon smäller det. Skänk mig en tanke imorgon när jag startar och hålla tummarna! Jag är pirrig och förväntansfull!
Emelie.
Jag tyckte det kändes trist att bara sitta på varsin sida cyberspace, så jag frågade henne om vi kunde ses. Hon blev jätteglad. På något vis är hon en främling som jag inte längre känner, samtidigt som vi delat hela vår barndom ihop och hon känner mig därför utan och innan. Det är konstigt. Samtidigt häftigt. Mycket har hänt under de här 10 åren, och det var så roligt att höra om hennes liv!
Det var en fantastiskt rolig och nostalgisk kväll. För mig är sånt här stort. Det ger liksom någonting mer till livet. Att våra vägar kan sammanstråla efter så lång tid och man inser att relationer inte försvinner även om många år passerar. Vissa människor gör tydliga avtryck i ens liv. En fin tanke är att jag gjort avtryck i någon annans.
Emelie, jag hoppas det inte behöver dröja ett decennium till nästa gång! :)
Fråga från en läsare
"Vad fint och härligt du beskriver kärleken till Signe! En fundering bara, är det olika känslor för dina två barn? Jag har själv inga barn (än), men tycker att det är intressant hur det fungerar med kärleken och känslorna.. Jag förstår att du älskar dem lika mycket, men skiljer sig känslorna åt? Tack för en otroligt fin och inspirerande blogg!"
Tack Linn! Det är en intressant fundering och jag har tänkt ganska mycket på den sedan du skrev detta. Det är svårt att klä känslor i ord så att det gör dem rättvisa. När jag försöker se på känslorna med lite perspektiv kommer jag nog ändå fram till att det inte är någon skillnad. Känslorna är lika stora, lika varma och lika överväldigande. Det som skulle kunna utgöra en skillnad mellan dem är egentligen att de är olika personer och man har olika relationer till olika människor, även om det är ens barn. Barnens olika personligheter gör att man närmar sig barnen på olika vis och visar sina känslor på olika sätt. Även barnets ålder gör att man förhåller sig olika till barnen och därmed skapar en skillnad. Men känslorna i sig är dem samma.
Jag vet inte om det blev luddigt? Men det är svårt att jämföra och sätta ord på känslor. Ni andra flerbarnsförsäldrar som läser detta. Hur känner ni och hur skulle ni jämföra känslorna?
Tack Linn för dina fina ord om bloggen, och jag hoppas du ska fortsätta läsa och uppskatta den!
Blommiga morotskakor
Jag har hittat det godaste receptet på morotskakor. Ännu roligare blir att göra dem i form av cupcakes med fina blomdekorationer tillsammans med morotskakans klassiska philadellphiafrosting!
Receptet är ganska lustigt och smeten ter sig inte som en vanlig muffinsmet. Men sen blir de så otroligt mycket godare också! Jag bjöd mina kollegor på dessa i samband med min födelsedag, och nu har jag fått en beställning på 50 st till en studentfest i helgen. De gick hem, helt enkelt.
Cupcakes (ca 15 st)
4 st medelstora morötter
4 dl vetemjöl
3½ dl strösocker
½ tsk salt
1 tsk bikarbonat
1 msk kanel
1 msk ingefära
1 tsk vaniljsocker
2½ dl rapsolja
3 ägg
½ mosad banan
Whipped cream cheese frosting
300 gr cream cheese (ex Philadelphia)
3 dl grädde
1 knivsudd bakpulver
1 msk citronsaft
2 dl florsocker (det går att öka på mängden om den ska spritsas upp till 3 dl. Dock blir den mycket sötare då).
Gör så här:
Sätt ungnen på 175 gader. Blanda de torra ingredienserna. Vispa på låg hastighet i hop detta med olja och ägg till en jämn smet. Riv morötterna, mosa en halv banan och tillsätt sedan det i smeten.
Smeten blir ganska tjock (väldigt tjock innan morötter och banan tillsatts...), så det enklaste är att skeda ut den i cupcakesformarna. Fyll formarna till ca 75%. Ställ sedan in formarna i ugnen i ca. 25 min.
Börja med forstingen. Vispa grädden och bakpulvret (gör så att du kan vispa grädden längre utan att det blir smör) hårt i en skål. Blanda cream cheese, florsocker och vaniljpulver i en annan skål med en slev. Blanda sedan ihop de två skålarna och vispa, på låg hastighet, tills allt är blandat och den är fluffig. Smaka av med lite citronsaft. Blir den lite för lös kan du ställa in den i kylskålet en stund så att den kyls ner.
Sen är det bara spritsa ut det vita fluffet på kakorna och njuta!
Puss och kram! ♥
Nu är jag 24 år och vuxen.
Jag tror jag blivit vuxen. Vid 24 års ålder gick gränsen. Det är också först nu som jag fått perspektiv på mig själv och inser hur ung jag faktiskt var när jag fick barn. Jag tyckte inte det förut, men nu tycker jag verkligen det. På något konstigt vis känner jag mig som en yngre och yngre mamma, ju äldre mina barn blir. Ni fattar nog.
Lätt att tro att föräldrarollen gör en vuxen. Självklart gör det en vuxnare, men den där känslan av att vara mogen på riktigt sitter längre in och är inget man skyndar på från en dag till en annan. Även om jag alltid betraktat mig själv som förnuftig räcker med att jag läser min blogg från 2008 och jag häpnar över mitt sätt att resonera och uttrycka mig. Mycket har hänt sedan dess. Det gör det också mycket spännande att se vad framtiden bär i sitt sköte.
En sak som jag vet att jag däremot aldrig kommer bli vuxen nog för är kaffedrickande. Fybövelen. Förut kunde man tro att min kaffevägran i möblerade sammanhang var någon sorts kvarleva av tonårstrots. Vara speciell. Annorlunda. Ta plats. Men efter som jag nu till fullo kan kalla mig vuxen återstår endast en anledning - kaffe smakar skit. Thats the way it it.
Så. Vem är jag om 5 år egentligen? Antagligen ingen kaffedrickare.. Den som lever får se!
En form av tidsfördriv.
Man ska aldrig ställa väckarklockan innan man som en zombie utav trötthet vaggar i säng på kvällen. Det kan lätt bli fel då. Som när jag stod startklar i hallen noch skulle åka till jobbet, när jag till min förskräckelse upptäckte att jag var en timme för tidig. En hel timme värdefull sömn hade gått förlorad. Fan!
Men inget blir värre än vad man gör det till. Så vad jag man utav tiden? Jo. En ny frisyr. Jag virade ihop håret till en partyboll på en sidan utan huvudet, sen blev det så här. En kul frisyr kan göra underverk.