Det finns en till tjej som gillar min nya pryl. Kycklingspelet och Svenska Jägarförbundets Viltapp är grejer det.

Jag är ingen prylänniska. Man skulle nästa kunna kalla mig en antiprylmänniska faktiskt. När det gäller mobiltelefoner så har jag några få krav som apparaturen ska uppfylla, för att jag ska vara nöjd.

Kunna ringa ifrån.
Skicka SMS/MMS.
Ha en alarmklocka.
Ha en miniräknare.
... samt en kalender.

Inget krångel. Jag hatar krångliga apparater. Inte för mycket teknik. Inga kompicerade funktioner. Då förstår ni säkert att jag varit lite utav en bakåtsträvare när det kommer till iPhones. Johan skaffade en för några år sedan och blev frälst. Han älskar sin så mycket att det har hänt att jag infört iPhoneförbud i sängkammaren. Annars har han hellre pillat på den än mig. Typ. Jag har helt enkelt inte haft sånt gott öga till denna apparat, kännt ett sting av svartsjuka och tänkt att det aldrig i hela livet skulle kunna vara något för mig.

Så fel jag hade! För tillslut kom den där dagen ca. 100 år efter alla andra när den vita, platta skönheten hamnade i mina ägor. Nu älskar jag min iPhone. Jag kan göra allt med den. Jag har superkoll. Jag minns att jag förut hatade allt som hade med appar att göra, men nu är även min display nersmetad med olika roliga, onödiga, intressanta och praktiska applikationer. Det finns appar för alla behov en människa kan tänkas ha!

Nu tänker jag bara - varför skaffade jag den inte tidigare?