Good guy VS. Bad guy
Ännu en ensamvecka på ingång. För min del går det bra, tiden går fort och det är egentligen inga problem att klara av vardagen själv. Men visst finns det nackdelar, framför allt drabbar de Estrid. Hon gråter av förtvivlan när Johan ska åka, och gråter av glädje när han kommer hem. Det kan låta enkelt att stå ut med att vara i från varandra en vecka, för att sedan få en hel veckas semester tillsammans. Men det är inte så enkelt alla gånger.
Min relation till Estrid slits ganska mycket. När vi är ensamma går allting hur bra som helst - hon lyssnar, hjälper till och är väldigt kärleksfull. Det känns som hon uppskattar mig för att jag är den som stannar kvar och finns där. Men allt det förändras när Johan kommer hem. Då är det han som gäller till 110 % och hon fullkomligt ignorerar mig och allt jag säger eller gör. Jag är inte värd vatten! När det är så känner jag mig arg, ledsen och frustrerad. Eftersom jag alltid finns där och vi är med varandra 24h/dygn blir jag den hon tar förgivet och kastar skit på, medans pappa blir ett underbart helgon som uppstår varannan vecka och som hon därför är otroligt rädd om. De här kontrasterna blir ganska jobbiga, både för henne och mig.
Samtidigt finns det ingenting att göra åt det, eftersom vårat schema ser ut så här hela året ut. Jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till henne när hon förändras såhär, för hennes reaktion är säkerligen alldeles normal utifrån hennes situation. Kanske blir det annorlunda när jag också kommer jobba varannan vecka?
Nu ska jag i alla fall njuta av denna ensamvecka. Ja, det ska jag. För den innebär inte bara en stor saknad efter Johan, utan också en harmonisk vecka med Estrid.
Jag känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Micke är ju borta och pluggar under veckorna, och det är precis samma här vid separationen och återkomsten. Nu börjar även Ebba märka av att han är borta och då blir det dubbelt skrik/dubbel glädje. Men visst är det jobbigt att gå från att vara "favoriten" och sedan bli helt ratad och vara den som får ta fighten om allt. Pratar Estrid mkt om Johan när han är borta?
Vad skönt att vet att det inte bara är jag. Jag tror det är en normal rekation när en förälder försviner så ibland.
Estrid frågar ibland om inte pappa ska komma hem snart, men oftast är det jag som tar upp ämnet och vill hålla pappa som en naturlig del av vardagen, fast han inte är här fysiskt. Det är oftast jag som frågar om hon vill ringa honom, vilket hon med glädje ser fram emot. Men när han väl svarar i luren känns det som saknaden slår henne och hon bara gråter i telefonen. Jag tänker att anlendingen till att hon själv inte pratar så mycket om honom kanske är någon sorts försvarsmekanism mot det som är jobbigt?
Hur länge har Micke hållt på och varit borta hemmifrån? Upplever du att se anpassar sig med tiden, eller är det som det är?
Johannes frågar varje dag om det är fredag, för han vet att på fredagarna kommer pappa hem. Han säger ofta att han längtar efter honom, idag sa han att han också vill flytta till Stockholm. Micke började ju plugga i januari, och jag tycker inte att det har skett så stor förändring alls. Det är lika varje gång han åker och samma prat under veckorna.
