Drunkna i känslan

I kväll när jag la flickorna slog det mig hur otroligt lycklig dem gör mig. Jag fällde en lyckotår och smeke dem över håret. Vad skulle jag göra utan er?  

Jag skulle lägga Signe för kvällen när Estrid kom och ville vara med. Hon kröp upp bakom sin syster och höll om henne med armen. Jag hann berätta en halv saga om "Mamma Johan & Pappa Pauline" som Estrid önskade innan de båda somnat som stockar.

Mina fina flickor. Mina hjärtan! Ibland fångas jag av en enorm kärleksvåg som rycker med mig och får hjärtat att smälta. Att ligga bredvid mina underbara ungar och känna hur det värker i hjärtat av kärlek bara av att se på dem går inte att beskriva riktigt. Det låter säkert fånigt. Kletigt och tjatigt. Men känslan är enorm, som att väldigt intensivt berusas av lycka i sin renaste form. Som om allt annat runt omkring tappar betydelse, det enda som finns är dem. Mina barn. Mina fina, älskade barn.




Jag tänker på vad olika omständigheterna i mitt liv var när jag väntade de båda flickorna. Egentligen känns det som två olika liv. Två olika sidor av mig själv.

Estrid. Mitt livs överraskning. Oplanerat och omvälvande. Jag minns så väl när jag står inne på toaletten och ser hur plusset på graviditetestestet tonar fram. Jag är ensam i lägeneheten på Malmvägen i Sollentuna och tårarna rinner längst kinderna. Total chock. Hur kommer mitt liv bli nu? Kommer jag klara det här? När alla känslor och tankar for genom kroppen på mig var det hela tiden hon, min underbara lilla flicka som låg där inne och växte. Fick mitt liv att förändras för alltid. 

Och Signe. Så efterlängtad och önskad, långt innan hon blev till. Med den erfarenhet jag bar med mig innan jag blev gravid med Signe känns hon som en stor gåva. Lyckan över att fått en ny chans, att få veta att en ny liten bebis växte i min mage var fantastiskt. Tacksamhet. Förväntan inför det som skulle komma. Allt var ordnat. Vi var redo och livet bara väntade på henne.

Och där ligger dem nu tillsammans. Snarkar som små grisar tryggt i varandras närvaro.

Men en sak känns exakt likadan med båda barnen. Att det är meningen att just dem blev mina barn. Under helt olika omständigheter. Två resor. På olika sätt har de lärt mig massor om livet, och om mig själv. Det är lätt att se barnet som en egen fristående, roterande planet av utveckling och växtkraft men faktum är att man som förälder också utvecklas parallellt med baret. Man gör resan tillsammans. Växer. Lär sig. Utvecklas.

Ja, mycket snurrande blir det nu. Jag är inte hög på något annat än kärlek just nu, även om det kanske verkar så. Men när man upptäcker vad djupt mammahjärtat är, kanske till och med bottenlöst, är det lätt att drunkna i känslan.