När hjärnan kokar över
Ska jag behöva hålla på så? Ibland känns det som det enda jag säger är nej nej nej, hela dagarna. När vi bråkat känner jag mig ledsen, frustrerad och besviken på mig själv. Att jag inte kan förmå mig att vara lugn och sansad och möta hennes utbrott med alla pedagogiska metoder man läst om. I stället vill jag bara skrika ungen rätt i ansiktet. Jag vet att det bara är en utvecklingsfas hon går igenom (säkert en kombination av stora förändningar som flytt / syskon innebär), och att det inte är hon i den bemärkelsen som jag irriterar mig på. Men den vetskapen hjälper föga när man är mitt uppe i konfliken och huvudet brinner på en.
I går kändes det verkligen så. Att det brann i huvudet. Det fullkomligt rann över för mig, så jag gick in till den skrikande ungen som satt i sängen och slog knytnäven i kudden precis bredvid henne. Det var länge sen jag blev så fruktansvärt arg. Sådär arg så varje cell i kroppen glöder och man inte kan tänka klart. Jag måste sätt ut som en dåre när jag stormade in i rummet. Estridh blev alldeles tyst och bara stirrade på mig. Förvånad. Kanske över att jag menade allvar? Jag tycker det är viktigt att förklara för henne varför saker händer så hon ska förstå och lära sig något av händelsen. Så jag tog ett djup andetag och sa "Jag blir så arg när du beter dig så här, Estridh! Jag blir så arg att jag måste slå handen i kudden! Det var därför jag gjorde så. För att mina ord inte räcker till, för att du inte lyssnar på mig." Hon satt tyst en stund och tittade på mig. Tittade på kudden. Sen börjde hon gråta, sa att hon ville kramas och säga förlåt till mig. Så vi kramades. Och sa förlåt. Sen somnade hon helt utmattad i sin säng, utan skrik eller tjat.
På ett sätt upplever jag att hon känner en lättnad när vi klarat av en sån sammadrabbning, hon och jag. Som om hon tycker det är skönt? Kanske inte att bråka, men att få testa en gräns och bli varse att den fanns där. Fortfarande. Sen är jag av den åsikten att barn inte far illa av att se vuxna visa känslor. Bara man förklarar hur det känns och varför. Pratar man om dem kanske hon lär sig att sätta ord på sina?
Efteråt känner jag mig som världens sämsta mamma... Hur kan jag bete mig så mot henne? Varför står jag inte pall för hennes tester? Min fina lilla tjej. Jag lovar mig själv en skärpning. Att nästa gång plocka fram alla pedagogiska vertyg ur föräldraböckerna och göra rätt.
Men vad är rätt? När Estridh var mindre var det lätt att lägga upp planen för den perfekta uppfostran, för den perfekta föräldern jag skulle bli. Men det har visat sig att det inte är så lätt. I bland fansktiskt jäkligt svårt. En början kan vara att skapa sig bättre förutsättningar för att klara av de värsta trotsdagarna. Estridh behöver leka med kompisar. Jag behöver äta mindre socker. Så på tisdag hoppas jag vi nått en vändpunkt, då börjar hon på dagis. Mina bättre matvanor har redan börjat och jag hoppas därigenom har få bättre tålamod och mer energi.
Nu sover hon. I sin säng. Jag ska sätta mig med min virkning och rensa hjärnan lite. Thank God för handarbeten! Hörs sen.
Pauline, det var de bästa inlägget jag läst på länge!
Det är så otroligt skönt för mig som nybliven mamma att läsa att det öven kan rinna över för dig, du som är en mammaförebild för mig!
Nomi är visserligen bara 2 månader men ibland blir det för mycket även för mig, det är ju inget man pratar om. Alla verkar så himla duktiga och starka, men jag är tacksam att du skrev om det här..
Du är en bra mamma, en jättebra mamma.. Det ska du veta!
Kramar från mig!
Pauline, du är inte ensam! Och det var en sån lättnad för mig att läsa att jag inte heller är det. Vet precis hur det kan vara med en trotsig treåring. Ena stunden är Sixten en ängel och nästa ett monster. Jag försöker djupandas och tänka att det bara är en fas, men det räcker inte alltid och man får bli arg (till en viss gräns, givetvis) och visa sitt barn att föräldrar också har känslor. Men jag känner igen det där dåliga samvetet också...Ja, skulle egentligen bara säga att det där inlägget lika gärna kunde varit skrivet av mig, i princip. Men jag tror vi är jättetoppenbra mammor iallafall som gör vettiga människor av våra barn :) Kram
Håller fullständigt med Annie. Det var skönt och nyttigt att läsa. Och i den stunden förstod nog Estridh allvaret i det hela.
Det är ju lätt att, som jag som själv inte har barn än, lägga upp en bild av hur man ska uppfostra sina egna. Det är nog lättare tänkt än gjort.
Nu beundrar jag dig ännu mer som person och mamma. :) Kanske svårt för mig att säga som då inte har egna barn, men jag tycker att du skötte "utbrottet" fint ändå. Det behövdes nog ren ilska. ;)
Jag tror alla mammors hjärnor (och pappors) kokar över ibland..och det är jättejobbigt :S
Men jag undrar, är Estridh likadan, trotsig o så när Johan också är hemma? Eller beter hon sig annorlunda med honom?
Vi har märkt att våran pojke är mycket "snällare" när han är ensam hemma med pappa och så fort jag kommer hem så blir han trotsig.. Eller om pappa är hemma och så ska jag klä honom, det går absolut inte! Han ålar sig iväg..så då ger jag upp och ber pappan göra det istället.
Kanske man inte ska ge upp? Äsch, det är jättesvårt med barnuppfostran.
<3
Jag läste din kommentar om mitt inlägg om nästan samma sak, och kan ju inte säga annat än att jag känner igen mig i allt du skriver. Och det är så skönt att fler och fler faktiskt berättar att det kan vara otroligt jobbigt med barn (treåringar i det här sammanhanget), och att man inte orkar vara så pedagogisk alla gånger.
Kämpa på! Du är en bra mamma!
TACK för att DU skriver detta inlägg. För att här hemma är det likadant, och värre lär det väl bli när lillasyster kommer om 1 månad.
Vi är mänskliga, och människor visar känslor - vi blir arga, ledsna, frustrerade och ibland alldeles galna av ilska.
Jag vet inte var jag ska ta vägen ibland när Hug driver mig till vansinne.. Men jag har lärt mig att det är okej att visa känslor - vilka de än är. Hugo måste få se hela min känslopalett för att förstå. Jag förklarar sedan precis som du varför mamma känner såhär just nu.
det är inte lätt alla gånger, men vi växer som mamma å pappa och människa varje gång tror jag.
Du är den bästa mamman i hela världen för Signe och Estridh! Kom ihåg det.
kram,
emelie&hugo + lillan i magen
Jag tror att du tar upp en väldigt viktig sak. Barnuppfostran har blivit någon sorts tvång för föräldrar med följder som ständigt dåligt samvete på grund av de krav och regler som läggs på "bra föräldrar". När barn egentligen bara vill se vart gränsen går, hur långt de kan gå utan konsekvenser. Självklart ska ALDRIG konsekvenserna vara skadliga för barnet på något sätt, men som du säger, när vi vuxna visar känslorna så förstår de allvaret av sitt egna handlande.
Vi alla föräldrar blir skolade i att barnuppfostran går ut på att hålla tillbaka känslorna vilket bara, tror jag, gör barnen förvirrade för de vill ju veta vart gränsen går! O vi följer skolboken och bara håller tillbaka för att sen i ren frustration överreagera på någon sak som bara helt enkelt fick oss att rinna över!
Jag tror på att helt och hållet vara i nuet med barnen, sätta sig in i deras sätt att utforska och våga markera, självklart inte på något elakt sätt, utan enkelt, med fast ögonkontakt och sänkt röst när man tycker att de går över den gränsen man själv lagt upp.
Sen är det självklart att det finns gånger då man själv når gränsen, o särskilt som nybliven tvåbarns mamma som (av vad det verkar som) roddar hushållet själv till stor del. Du är en BRA mamma Pauline. Och du är modig som våga ta upp en sån här infekterad fråga. För att våga visa känslor, inte bara följa den pedagogiska skolboken är inte fel. Det enda som är fel i barnuppfostran är om barnet får ta fysisk skada. Men det var det ju aldrig fråga om här.
Åhhh va skönt!
Det är inte bara jag som är den opedagogiska arga mamman som egentligen inte alls vill vara det!
Jag har precis också börjat tänka att jag ska välja mina strider men det är svårt...
Man vill ju ändå ha det på ett visst sätt...
Och som sagt dessa strider var aldrig lika stora innan lillebror kom, eller var de det fast man hade mer tid och ork då?
Hemska tanke att det faktiskt går ut över storebror..
Sådärja då kom det dåliga samvetet.
Men jag älskar ju mina små prinsar och talar om det och visar det flera gånger om dagen så jag hoppas att de nånstans är de som de minns när det blir stora!
Kraaam Jess
