Bröd så vitt som snö
Så mina bättre matvanor betyder det att jag ska bli bättre på att laga mat hemma, inget småätande, inget godis istället för att äta mat när jag egentligen är hungrig, inget vitt bröd, inte äta så enormt stora portioner bara för att det är gott och inte äta ut av ren lathet. Inte vara så glupsk helt enkelt! När jag skriver inget, så är det inte så definitivt som det kanske låter. Jag har tex. köpt mig två 86 % chokladkakor för att kunna rädda mig själv när suget efter choklad blir förstort. Bättre att ta en liten bit mörk choklad än att klämma en 200 g. mjölkchoklad (som annars inte var speciellt ovanligt)?
Sen ska jag försöka röra på mig mer. Träning på gym blir svårt eftersom jag ofta är ensam med barnen (och Friskis & Svettis på Gotland inte har barnpassning), men jag satsar på promenader tills vidare. Ett steg i min mer hälsosamma livsstil var att kasta ut det vita brödet som låg och lockade i skafferiet. I stället för att kasta det i sopen gick vi till Almedalen och matade fåglarna.
Tack!
Johan är hemma förresten! ♥ Allt är så mycket roligare (och lättare!) när man är två. Bara en sån sak som att få ta en långdusch alldeles ensam utan att behöva trängas men ungar, badbaljor och ponnyhästar känns ju som rena lyxen! Tummen upp för silverschampo från Toni & Guy förresten. Letade efter de märken som ni rekommenderade mig, men utbudet på Åhléns i Visby bestod endast av två märken, så jag tog det jag kunde uttala.
Jag håller också på att virka en mössa till Signe! Har gjort två stycken tidigare som inte blev nå bra, men jag håller tummarna för den här. Hon kommer bli så söt i den! Förhoppningsvis hinner jag klart ikväll. Bilder kommer i morgon!
När hjärnan kokar över
Ska jag behöva hålla på så? Ibland känns det som det enda jag säger är nej nej nej, hela dagarna. När vi bråkat känner jag mig ledsen, frustrerad och besviken på mig själv. Att jag inte kan förmå mig att vara lugn och sansad och möta hennes utbrott med alla pedagogiska metoder man läst om. I stället vill jag bara skrika ungen rätt i ansiktet. Jag vet att det bara är en utvecklingsfas hon går igenom (säkert en kombination av stora förändningar som flytt / syskon innebär), och att det inte är hon i den bemärkelsen som jag irriterar mig på. Men den vetskapen hjälper föga när man är mitt uppe i konfliken och huvudet brinner på en.
I går kändes det verkligen så. Att det brann i huvudet. Det fullkomligt rann över för mig, så jag gick in till den skrikande ungen som satt i sängen och slog knytnäven i kudden precis bredvid henne. Det var länge sen jag blev så fruktansvärt arg. Sådär arg så varje cell i kroppen glöder och man inte kan tänka klart. Jag måste sätt ut som en dåre när jag stormade in i rummet. Estridh blev alldeles tyst och bara stirrade på mig. Förvånad. Kanske över att jag menade allvar? Jag tycker det är viktigt att förklara för henne varför saker händer så hon ska förstå och lära sig något av händelsen. Så jag tog ett djup andetag och sa "Jag blir så arg när du beter dig så här, Estridh! Jag blir så arg att jag måste slå handen i kudden! Det var därför jag gjorde så. För att mina ord inte räcker till, för att du inte lyssnar på mig." Hon satt tyst en stund och tittade på mig. Tittade på kudden. Sen börjde hon gråta, sa att hon ville kramas och säga förlåt till mig. Så vi kramades. Och sa förlåt. Sen somnade hon helt utmattad i sin säng, utan skrik eller tjat.
På ett sätt upplever jag att hon känner en lättnad när vi klarat av en sån sammadrabbning, hon och jag. Som om hon tycker det är skönt? Kanske inte att bråka, men att få testa en gräns och bli varse att den fanns där. Fortfarande. Sen är jag av den åsikten att barn inte far illa av att se vuxna visa känslor. Bara man förklarar hur det känns och varför. Pratar man om dem kanske hon lär sig att sätta ord på sina?
Efteråt känner jag mig som världens sämsta mamma... Hur kan jag bete mig så mot henne? Varför står jag inte pall för hennes tester? Min fina lilla tjej. Jag lovar mig själv en skärpning. Att nästa gång plocka fram alla pedagogiska vertyg ur föräldraböckerna och göra rätt.
Men vad är rätt? När Estridh var mindre var det lätt att lägga upp planen för den perfekta uppfostran, för den perfekta föräldern jag skulle bli. Men det har visat sig att det inte är så lätt. I bland fansktiskt jäkligt svårt. En början kan vara att skapa sig bättre förutsättningar för att klara av de värsta trotsdagarna. Estridh behöver leka med kompisar. Jag behöver äta mindre socker. Så på tisdag hoppas jag vi nått en vändpunkt, då börjar hon på dagis. Mina bättre matvanor har redan börjat och jag hoppas därigenom har få bättre tålamod och mer energi.
Nu sover hon. I sin säng. Jag ska sätta mig med min virkning och rensa hjärnan lite. Thank God för handarbeten! Hörs sen.
Höstdag i lekparken
För Puff är fortfarande snorig! I natt hade hon jättesvårt att sova för hon fick nästan ingen luft i mellan åt. Hur länge ska det vara så här? Hon har ju varit täppt från och till i över 1 ½ vecka nu. Bröstmjölk i näsan verkar inte heller hjälpa. Kanske ringa BVC?
Estridh fick i alla fall leka av sig i sin favoritlekpark - den med hästar (såklart)! Efter det fick hon se kyrktornen sticka upp ovan för ringmuren och skrek "Ja! Gå till jättestooooora kyrkan!", så vi gick förbi den också. Hon älskar ju kyrkor. Där inne fick hon tända fyra ljus, ett för varje person i familjen! ♥
En helt vanlig fredag
Kolla på den här bilden förresten, Estridh ser ut som en riktigt grining unge! Vi hade precis bakat chokladbollar, så det är därför hon var så kladdig runt munnen. Och dessutom sur för att hon inte fick äta fler.
Kvällens projekt blir nog att bada dem båda två. Om jag orkar. Annars få de förbli skitiga en dag till. Nu ska de kläs på och göras klara för en promenad till lekparken. Hej!
Provhyttshataren
Nej, det var inte barnen som var förfärliga. Utan min kropp sedan jag fick dem! Usch, säger jag bara. Jag som tyckte jag hade en ful kropp innan jag fick barn, om jag bara hade vetat var snygg jag var! Lång, smal och fast i hullet. Nu har allt slappat till sig, magen hänger som en deg, låren och röven är tjocka och överarmarna fladdriga. Och den som ser läcker ut i amnings BH skulle jag vilja se... Provhyttens belysning lämnar ingenting till fantasin. Mina bleka, torra benen liknar mer ett månlandskap. Och helt plötligt har jag fått lovehandles, vilket jag inte hade förr. Vart tog min kropp vägen!? Vart tog jag vägen!? Det där är inte jag. Det där är en sliten tvåbarnsmorsa vars skönhet är förbi. Jag trivs inte med det. Det jag ser i spegeln är inte vad jag känner mig som. Det är inte jag.
"Ja, men det visste du väl att kroppen skulle förändras?" säger min mamma och låter så jävla klok. Men bara för att någonting är helt logiskt behöver det inte betyda att man accepterar det. Förresten förstår jag inte varför alla pratar om sina gravidkilon. Det är ju helt ovesäntligt! Jag är tappat mina kilon, men kroppen är annorlunda. Man kan säga att om förpackningen förändrats, spelar det ingen roll hur mycket man har i den.
Nej. Jag ska banne mig bli snygg igen! Jag kommer aldrig igen se ut som 18 år, men jag vill åtminstonde ha tillbaka en kropp som känns som jag. En kropp jag kan trivas med! Trodde inte jag skulle bli en provhyttshatare, men det är jag nu.
Nu ska jag gå och lägga mig och dra täcket över huvudet. Godnatt!
Så nu är jag blond igen!
Jag har gjort allt hemma. Frisörer är inget för mig. De få gånger (tror jag varit hos frissan fyra gånger i mitt liv..) har jag oftast varit missnöjd. Frisören vet ju inte hur mitt hår regerar på olika färger och inte heller vad det tål och inte, dessutom har färgen tvättats hur håret på bara några veckor. Nej, jag gör det själv i stället. Det brukar funka. Vet man lite grann om hårfärgning tror jag man kan lyckas lika bra själv!
Jag har färgat överhåret en omgång med blonderingscream. Resultatet blev då väldigt gult (mycket röda pigment) så jag la i en färg över hela håret med askton (grönt pigment) för att dämpa det gula. Det hjälpte, men jag tycker fortfarande det är för gult. Inte längderna dock, de blev bra. Men i benan ser håret "färgat" och onaturligt ut, eftersom allting har samma färg (ser inte riktigt ut så på bilden, men så är det). Tror det ser mer levande ut med en slinghätta på detta. Men jag väntar lite med det. Just nu ömmar hårbotten och måste vila ett tag innan jag gör något mer, för att inte slita på kvalitén. Underhåret gjorde jag inte så mycket åt eftersom mörkare underhår gör att helheten ser naturligare ut.
Yes. Projektet fortsätter alltså! Nästa steg blir en slinghätta med extra ljus askblond.
Hur tycker ni det blev?
5-veckors kontroll & 3-års kontroll
Signe skötte sig fint. Hon visade sig från sin bästa sida, log åt barnmorskan och höll upp huvudet själv. Hon är nu 57 cm lång (+ 2 cm på 2 veckor!).och väger 4790 g. (+370g. på 2 veckor). Allt bra med andra ord.
Sen var det dags för Estridhs kontroll, som inte gick fullt lika bra. Eller jo, hon mår ju bra och utvecklas såklart. Men det var inget hon ville visa barnmorskan. Estridh pratar nämligen alltid frebrilt när hon leker, men just idag sa hon inte ETT ord. Inte ett endaste! Barnmorskan satte sig med en väska och började plocka fram olika djur och fråga Estridh vad de hette. Men utan svar. Jag vet ju att hon kan! Hon kan massor! Hon kan alla färger, hon räknar till tretton, vet vad alla djuren och deras ungar heter. Allt! Men inte hjälper det att jag säger att hon kan, när ungen verkar stum.
Barnmorskan föreslog hembesök för att få höra Estridh prata. Men vi bestämde att nästa gång vi kommer dit får Estridh leka i bakgrunden, utan fokus på sig själv. Kanske går det bättre då.
För övrigt var allt bra med Estridh också. Hon är en smal 3-åring som följer sin egna, smala tillväxtkurva. 94 cm och 12,7 kg. Men eftersom hon redan mäter jättebra, ville de att vi blandar i en extra smörklick i hennes mat. Om man ändå hade sånna beskymmer...
Nu har jag förresten påbörjat min blonda förvandling. Kissgul än så läng. Men det löser sig nog, det också.
Besök på förskolan
När vi var ute på gården satt jag mig och ammade Signe. Då kom en liten flicka fram. Hon var supernyfiken på Signe och berättade att hennes mamma hade en bebis i magen. Jag frågade om hon hade väntat länge på bebisen, och då svarade hon "Ja! Jag har väntat jättelänge! I FYRA MINUTER, och en HALV!". Haha, barn är så roliga :) Nästa vecka börjar inskolningen. Det känns bra. Tror Estridh kommer gilla att börja på dagis igen.
Annars rullar allt på som vanligt. Johan har åkt och jobbat och jag ska med tjejerna till BVC. 5-veckorskontroll för den lilla och 3-årskontroll för den stora.
Och tack för era åsikter om håret förresten! Jag har nu bestämt mig för att bli blond igen. Blond känns ändå som mitt riktiga jag. Vi får väl se hur det blir. Håret kanske inte pallar behandlingen och trillar av, vad vet jag.
Stekar'n
Brunett eller blond?
Så vad tycker ni? Johan röstar på blond.
Såhär såg jag ut sommaren 2009 som blond.
Och såhär ser jag ut i mörkt hår.
Såhär ser jag ut nu.
Godmorgon!
Så här söt är Signebus på morgonen. Nu ska vi göra oss klara för idag har Estridh sin första "ridlektion" på hästen Ceasar. Jag gissar att hon kommer älska det!
♥
Estridh försvann!
I dag tror jag att jag varit med om alla föräldrars mardröm. Estridh försvann inne på affären!
På förmiddagen var jag och barnen och handlade. Estridh var jätteduktig, hade sin egna lilla kundvagn och hjälpte mig och scanna. Vi gick tillsammans genom butiken fram till kassan för att betala i självscanningsdisken. Hon står snett bakom mig med sin lilla vagn, medans jag böjer mig fram för att leta upp kortet i väskan och betala. När jag vänder mig om är ungen inte där! Hon är borta! Jag går runt de närmsta hyllorna och letar, ropar. Går tillbaka till vagnen men ser henne ingenstans. Jag går ett varv till och ropar efter henne, och jag känner hur paniken börjar smyga sig på. Var är hon? Var fan är hon?!
Jag går fram till kassorna och frågar om de sätt en liten tjej gå förbi. När jag hör mig själv bekriva vad hon har på sig slås jag av allvaret i situationen. Hon är borta. På riktigt. Någon kan ha tagit henne! Jag hör paniken i min egna röst när ber kassören hjälpa mig att leta. Vi är tre personer som går igenom hela butiken. Jag ser andra barn överallt men ingenstans är Estridh. Framme vid spelhörnan ser jag en liten grå mössa sticka fram i kön, men när jag kommer dit är det en annan flicka. Min puls stiger och jag hinner tänka massor. Hur långt kan hon ha hunnit? Har någon tagit henne? Minuterna går.
Jag springer tillbaka till kassorna där jag möter en av kassörerna som ler och pekar. De har hittat henne! En av tjejerna hittade henne stående mellan ytterdörrarna vid utgången. Jag drar en lättnads suck och kramar om min lilla tjej. Jag är rädd, arg och ledsen. Estridh är också orolig. Kanske mest över att se mig så skärrad. Jag vet inte hur länge hon var borta innan vi hittade henne. 5 minuter kanske? I en sån situation är det en hel evighet.
Puh. Det var nog det värsta jag varit med om. Panikkänslan som hinner sprida sig i kroppen och alla tankar som far igenom huvudet. Tänk om hon gått ut alldeles själv på parkeringen! Någon kunde ha tagit henne hur lätt som helst! Hur kan en liten tjej bara tränga sig förbi i kassorna utan att någon märker något? Ingen hade ju sätt henne! Det var max 30 sekunder som jag släppte henne med blicken, och då var hon borta.
Jag blev livrädd. Nästa gång vi gå ut kommer jag ha sele på henne...
Signelipuff
Först sjöng hon:
- Byssan lull, koka sindelipuff. Det kommer tre andra på vägen!
Men sen Signe kom sjunger hon i stället:
- Byssan lull, koka Signelipuff. Det kommer tre bebisar på vägen!
Så himla söt. Därför har både hon och vi börjat kalla Signe för just Signelipuff. Eller Puffen. Ibland bara Puff. Det är ju sådär med små bebisar, hur lätt är det egentligen att låta bli att ge dem massa smeknamn? :)
Här är jag och min lilla Puff ♥ Hon har blivit grym på att hålla upp huvudet själv! Hon är en superpuff!
Vad ska vi hitta på idag, måntro? Damsuga. Vika tvätt. Slänga sopor. Kanske gå en promenad till lekparken? Vi får se. Nu ska i allafall jag och Estridh passa på att äta frukost medans Signelipuff sover. Puss & hej!
Estridhs boktips till alla föräldrar!
En ny kategori - "Estridh 3 -4 år". Jag som nyss la in "2 - 3 år" och undrade om jag fortfarande skulle blogga när hon var 3 år. Och nu sitter vi här. Jaja, det var inte det jag skulle skriva om nu.
I mellan åt har Estridh väldigt stark vilja, om jag uttrycker mig milt. Vissa dagar är mer intensiva än andra, och då duger ingenting jag säger eller gör. Hon är helt oresonabel och allt är tvärtom. Jag tycker det är jättesvårt att veta hur jag ska bemöta henne när hon blir sådär enormt tvärtom och trotsig. Det som funkade så bra förut, funkar inte alls längre! Nu när jag har Signe också har jag varken tid eller tålamod att ta konflikter och trotsiga diskussioner.
Så jag lånade den här boken! Den är jättebra! Jag har läst de kapitel som känts relevanta utifrån Estridhs ålder och jag har lät mig massor. Förut var det så lätt att bara tro att hon var dryg och jobbig vissa dagar, men nu kan jag förstå henne på ett helt annat sätt. Jag vet varför hon gör så. Därmed kan jag också förhålla mig till henne på ett bättre sätt och slippa gå in i konflikt.
Framför allt förstod jag att Estridh knappt är trotsig alls. Hon är ju en ängel jämför med många barn som beskrivs i boken! Jag fick perspektiv på situationen och förstod vad otroligt duktig och behjälplig Estridh faktiskt är, mestadels av tiden. Självklart måste hon också testa gränser, möta motstånd och ha konflikter. Det är ju så man lär sig livet! Och nu när jag läst den här boken och fått en helt annan syn på hennes "trots". Ett tips alltså!
Syskonkärlek!
Den stora 3-årsdagen
Estridh gillar att fylla år säger hon. I morse när jag vaknade satt hon över mig i sängen och sa "Fylla år igen, mamma?". Jag tar det som ett godkänt betyg på hennes födelsedagsfirande :)
Födelsedagen började med att jag väckte Estridh med frukost på sängen, present och sång. Hon tyckte det var jättemysigt och frågade om man verkligen fick äta mackan i sängen, och det fick man såklat. Vi hade inget planerat på förmiddagen så jag frågade vad hon själv ville göra. Då blev det öppna förskolan, vilket jag också hade tänkt. Sagt och gjort!
Och den där katten som ligger i sängen är inte riktig. Det är Estridhs present av farmor som hon önskat sig så länge. Den är nästan otäckt lik en riktig katt (den hårar till och med), men det är väl därför Estridh älskar den så mycket :) Här är lite bilder från öppna förskolan också:
När vi kom hem sov barnen middag medans jag passade på att föberedda pannkakskalaset. Tårtbaket gjorde vi tillsammans när Estridh vaknat. Hon hade längtat i flera dagar efter att få göra sin egna tårta! Sen dukade vi bordet, klädde ut Estridh till batman (som hon själv önskat) och inväntade gästerna. 
Det är ganska mycket jobb med att fixa kalas, må jag säga. Även om det bara är ett litet ett. Framför allt när man är ensam och har en miljon grejer att tänka på. Ja, en miljon grejer utöver de redan miljoner grejerna man måste tänkta på ändå. Men jag tror det blev bra. Estridh lekte i alla fall som en tok och älskade alla paket och presenter som hon fick. Tack så jättemycket allihopa! ♥
Sömntuta
Hur kan man vara så liten och söt? ♥
Grattis Estridh 3 år!
Varje gång jag fyller år envisas min mamma med att väldigt detaljerat berätta om dagen då jag föddes. Vad härligt solen sken och hur allting kändes. Innan jag fick barn själv minns jag hur fånigt jag tyckte det var, att hon alltid skulle berätta. Men nu förstår jag! Födelsedagen är så mycket mer än bara barnets dag. Den är minst lika stor för föräldrarna! Jag tänker "För 3 år sedan låg jag på sängen och klockade värkar.." Jag minns fortfarande träden utanför sovrumsfönstret som börjat skifta mer i orange än grönt. Jag minns spänningen. Snart skulle vi bli föräldrar! För det är inte bara barnet som föds, man föds också som förälder. Efter den dagen blir livet aldrig mer som det var. Det blir bättre!
Det har vi gjort idag. Frukost på sängen, pannkakskalas, presenter och ballonger. Att fixa kalas tar på krafterna. Eller för att tala klarspräk är trött som ett as. Men familjens stora lilla 3-åring är mer än nöjd! Hon älskar att fylla år, säger hon. Det tror jag de.
Tack för alla gratulationer till jobbet förresten! Ni är så snälla. Jag lägger upp kalasbilder i morgon. Just nu känner jag mig snarare som 122 år än 22 år... God natt!
If you can dream it, you can be it!
Det är ju egentligen helt galet att jag, som inte har nå mer än gymmasieutbildning och två barn på släp kan kliva in på ett stort företag och få höra att "Vi behöver verkligen någon som dig, med din kompetens! När vill du börja?". För det var i stort sätt så dem sa. Att jag var en stor resurs med tanke på mitt breda kompetensområde. Och jag som inte tyckte jag kunde något alls...
Såhär såg jag ut. Kul att få fixa till sig lite. Kul att för en gångs skull inte behöva ha en sladdrig amnings-BH!
Kontoret var jättefint och vi pratade om familjen, vad jag gjort inom företaget och självklart mina nya arbetsuppgifter. Jag kommer alltså sitta i receptionen och sälja produkter, träffa kunder, ordna det praktiska kring konferanser, sköta bolagets posthantering och såklart svara i växeln och koppla samtal. Det är ju trots allt "bara" ett behovsjobb, men man måste ju börja någonstans! Få in en fot, som man brukar säga...
Så till det praktiska. Jag kommer fortsätta vara mammaledig på heltid med undantag för de dagar jag får hoppa in och jobba. Ammningen fortsätter, men när jag jobbar får Signe sina dagsmål ur flaska. Som minst kommer jag vara deras backup till april, och funkar det bra har jag jobb där hela sommaren. Bättre lön också. 7/12 börjar jag. Förhoppningsvis dyker det kanske upp en fast heltidstjänt, och då vet de redan vem jag är och vad jag kan! Allt känna bra nu. Hoppfullt.
Jag känner mig ungefär lika våghalsig, modig och dunderstark som Pippi Långsstrump just nu. If you can dream it, you can be it!
Födelseannons
Se vilken fin födelseannons på Signe! Den 16/10 var hon med i Uppsala Nya Tidning, min pappa hade satt in den. Tack! Såg precis att det smygit sig in ett litet stavfel, men det gör inget :)
Hästridh
Estridh var som vanligt helt salig på hästryggen. Nöjd, duktig och otroligt stolt red hon fram på sin lilla shettlandsponny Ceasar. Jag och Johan turades om att leda den lilla ponnyn runt de 3 km långa spåret, det gick fint även om Ceasar verkade vara mer förtjust i att äta gräs än att gå på promenad :)
Eftersom hon är så otroligt kär i hästar anmälde vi henne till pytteridning en gång i veckan. Det är barn i Estridhs ålder som får en varsin häst (Estridh får ha Ceasar) att borsta och pyssla om för att sedan rida ut tillsammans. Efteråt ger de hästarna morötter och sadlar av. Tror hon kommer tycka det är superkul!
Och i morgon fyller min hästtjej 3 år! Helt galet. Har hon blibit så stor?! Johan nattar henne nu och jag ska slå in hennes presenter. Det är en stor dag i morgon, inte bara för födelsedagsbarnet. Det ska firas med frukost på sängen, pannkakskalas, paket och tårtbakning. Tyvärr jobbar Johan, men jag har bestämt att Estridh ska få en jätterolig födelsedag ändå!
1 månad!
I dag blir hon en månad gammal! Tänk så fort det gått. På ett sätt vill jag att hon ska vara en nyfödding för alltid, för det är så otroligt mysigt att ha en sån liten bebis att mysa med. Samtidigt längtar jag efter att hon ska bli större, börja skratta, krypa och ta för sig av livet.
Förresten går hon upp jättebra i vikt. Hon gick ner lite direkt efter födseln, från 3710 g. till 3550 g. Sen vände det och på 3-veckorskontrollen vägde hon 4420 g. Det betyder att hon gått upp 1 kg på en månad! Bra! Mjölkfabriken godkänd. Testade förresten att ge flaska för första gången idag. Fröken smålog lite med flaskan i munnen och tittade på mig som om jag vore tokig, men drack snällt upp alltihopa. Kommer nog funka bra om jag skulle behöva åka bort någon stund. Som idag tillexempel...
Och så har jag smittat henne med min förkylning. Stackras bebis ska inte behöva vara sjuk! Hon är väldigt snorig, vilket gör det svårt att både amma och sova. Tycker så synd om henne... Vi har köpt bebisnässpray som hjälper. Hoppas hon blir bra snart!
Matdags
Som ni ser har hon kladdkakesmet runt munnen. Vi har precis bakat och ska snart hälsa på hos min systers väninna ikväll. Blir nog trevligt! Jag ska bara hämta tvätten och, såklart, amma Signe innan vi går.
Puss & hej!
Vinterkläder
Kläderna hittade vi på Tradera och på Familjelivs köp & säljsida som jag aldrig går in på. Men där kunde man visst också göra fynd :)
Mörkbrun FIX-overall som säljs på Lindex för 699:-, men vi fick den för 250:- på Tradera och den är i jättefint skick!
Det här är också av märket FIX som säljs på Lindex. Finns inte i sortimentet nu, men skulle gissa att det ligger runt 500-600:- i butik. Vi betalade 140:- för både byxan och jackan på Familjeliv. De är helt felfria!
Den här söta overallen ska Signe ha i vagnen. Vi har fått låna den av hennes snälla kusin Siri.
Det är jobbigt ibland också..
Det mesta har gått väldigt bra. Ett exempel är våran underbara middagslur! Vi somade alla tre i Estridhs säng. Hur mysigt är det inte att få somna till doften av deras hår? Man kan ju sniffa ihjäl sig ♥
Ja, sen finns det saker som inte gått fullt lika bra. Som när vi skulle åka buss. Om man kliver av bussen vid en hållplats, är det väl logiskt att ställa sig på motsatt sida vägen när man ska hem? Nej, för hel-knas-gotlands-stadstrafikbussarna kör inte fram och tillbaka, utan runt runt. Man kliver allså på bussen som går in till stan, vid samma hållplats man klev av när man kom från stan. Det tog mig en timmes väntan, i snålblåsten, på fel sida av vägen med en hungrig 3-åring att komma underfund med detta...
En annan sak som inte gick enligt mina planer var våran kvällsdusch. Har nämligen köpt en badstol till Signe som skulle vara jättepraktiskt. Nu kan jag duscha med båda barnen, tänkte jag! Men bebisen skrek så grannarna måste trott jag höll på att flå ungarna uppe i lägenheten. Jag satt där i duschen med lödder i håret, och i Estridhs hår, med alldeles för mycket vatten i badbaljan som började svämma över och med ett skrikande, snorhalt spädbarn på armen som hatade sin badstol och allt där till. Jag saknade åtta armar kändes det som. Efter en (alldeles för lång) stund av panik, skrik och tvål i ögonen hade vi rott situationen i land. Men puh! Stresstestet no.1 avklarat. Vi får väl se när jag vågar mig på detta projekt nästa gång...
Nu känns det som jag börjar bli förkyld? Halsont och ömma muskler. När var jag sjuk senast egentligen? Inte sen Signe kom. Inte under hela graviditeten. Inte unner förra graviditeten? Ja, ett år sedan var det minst. Då är det kanske min tur ändå.
Nu: utröstningen i Idol och houngsvatten. Godnatt!
Höstkappa
Se vilken fin höstkappa vi köpt till Estridh! Lite roligare att ha en sån här jacka när hon är på stan än att bara ha funktionskläder. Tycker den här kappan var väldigt mycket "hon", så vi fastnade för den. Den kommer från Cubus, som för övrigt har väldigt fina barnkläder!
Det är kul att köpta tjejkläder till Estridh nu, eftersom Signe också kommer ha användning av dem. Väldigt praktiskt. Och som om det inte var praktiskt nog med två flickor, så är de dessutom födda samma tid på året och kommer ha samma storlekar på vinterkläder, sommarsandler och annat. Otroligt bra "planerat" måste jag säga ;)
På egen hand
Våran första dag ensamma (om man kan säga så när man är tre personer?) har vi hittills klarat fint. Kl. 09:00 hängde vi på låset till Öppna Förskolan där vi tillbringade förmiddagen. Jag hade hoppts hitta några trevliga mammor att umgås med, men i stället hittade jag fem pappor. Det var bara jag och dem som var där, så där satt jag och diskuterade barnmat, kamremsbyten på gamla bilar och hormonella flickvänner. Helt okej.
Estridh gillade inte deras krypbebisar utan umgicks med en miljard bondgårdsdjur i stället. Signe la av en kaskadspya över en annan bebis och sen åkte vi hem. Men det var kul att komma ut och träffa lite folk, så vi åker nog dit nästa vecka också.
Nu ska jag sysselsätta Signebebisen samtidigt som jag rör ihop pannkakssmet. Hej!
3 veckor
Ja, jag vet att jag sagt det förut, men hon är en väldigt nöjd bebis. Sover, bajsar och äter (massor!). Ibland undrar jag hur mycket mjölk det rymms i den lilla halvmetern? Hon älskar att ligga vid bröstet. Förresten tänker vi nte använda napp till henne heller. Det funkade fint att låta Estridh vara nappfri (hon har inte sugit på tummen eller haft något annat heller), så vi gör lika med Signe. Det ligger inga större värderingar i det, annat än att det är dumt att skapa ett behov som hon inte har.
Nog om nappar och tuttar! Jag sa förut att jag trodde mig fått några små svarskeenden, och nu är jag helt säker! Har försökt fånga de på bild, men det är svårt. Fick i alla fall några söta bilder på henne när hon ser riktigt busig ut :)
I morgon står mycket saker på agendan. Vi ska fastställa faderskapet hos familjerätten, kolla Signes tillväxt/utveckling på BVC samt gå med Estridh på bildoteket, som hon själv säger. Varje onsdag kommer en kvinna dit och läser och dramatiserar en saga för barnen. Förra veckan fick vi sitta i ett sagorum med madrasser på golvet, stjärnor som lös i taket och lyssna till kvinnanas egna, dramatiska version av Mamma Mu. Estridh älskade det!
Nu har mys-Johan bakat scones och fixat té. Puss & godnatt!
Duktig storasyster
Estridh är en makalöst duktig storasyster. Hon har verkligen mognat! Inte till bekostnad av hennes egna behov, utan bara att hon sköter sig så himla bra! Han visar så stor förståelse. När jag är själv med barnen på stan är det inget tjaffs, inget trots eller diskussioner. Estridh lyssnar, hjälper till och förstår. Därimellan springer hon runt, berättar tokiga sagor och pussar sin syster. Så utifrån vad man kan förvänta sig av en 3-åring är Estridh alldeles underbar. Det kommer säkert perioder av svartsjuka och bebisspråk även hos henne, men det ser jag som en normal del av utvecklingen och förändringen det faktiskt innebär att få ett syskon. Hon är en fin människa. Varm, omtänksam och positiv. Jag är så stolt över henne! ♥
Därtill ska nämnas att Signe är världens snällaste bebis. Det underlättar mycket. Hon sover hela nätter (äter 2 ggr bara) och är glad och social på dagarna. Det gör att det oftast finns energi över att lägga på Estridh. Tror det betyder mycket att hon också får känna sig sedd och delaktig. Jag hoppas verkligen hon gör det! En sak är i allafall säker: jag måste vara världens lyckligaste som fått dessa flickor i mitt liv. Att få vara deras mamma, följa dem genom livet och se dem växa upp. Vad mer kan man begära?
Lite bilder från helgen
Lite bilder ska ni få! En farmorfamn full med barnbarn, kusinlek, bebismys och mitt i allt skymtar en gravidmage fram. Estridh och Signes sjätte kusin, i januari kommer han! ♥
Små framsteg
För att vara 17 dagar gammal är Signe väldigt stark i nacken! Lägger hon på magen håller hon upp huvudet kortare stunder alldeles själv, och likadant när man bär henne på axeln.
Ja, just det! Både i dag och igår tycker jag mig sätt små leénden när jag jollrat och pratat med henne. Kanske inbillning, men ändå! Jag smickrar henne med diverse komplimanger och hon ler. Det händer oftast när hon är mätt, nybytt och får ta ögonkontakt med oss. Det är väl inte helt otroligt att bebisen känner sig nöjd då? Hur gamla är de när man får de första svarsleénderna? Minns inte hur det var med Estridh..
Hur som, nu ska jag krångla ner henne i overallen och ge oss ut på stan. Johan och Estridh är redan ute och promenerar solskenet tillsammans med hans familj. Dags för mig och bebisen att ansluta. Puss & hej!
Ett blåsigt Fårö
Besök från fastlandet
Johans familj är ju här och hälsar på, så vi har fullt upp på dagarna. Vi har gått i Visby, ätit gott på kvällarna och igår var vi till Fårö tillsammans. Estridhs kusin Siri är med och de leker hela tiden. Estridh är så glad! Sen har de ju bekantat sig med lilla Signe också för första gången. Och jag är världens stoltaste mamma. Skulle vilja visa upp mina fina flickor för hela världen!
Det finns fer som är stolta över de små, farmorn till exempel. Här är några bilder när hon håller Signe bland de första gångerna. 
Ledighetsministern bloggar
Herregud, vart tar dagarna vägen? Jag vet knappt om klockan är dags för lunch eller middag, än mindre om det är måndag eller fredag. När Johan en måndagmorgon frågar mig "Du, är det fredag idag?" känner jag att vi kommit ut i ledighetens yttersta träskmarker. Man vet tillslut varken ut eller in. Man bara är. Men det gör inget att vara lite vilse i kalendern. För det är förbaskat skönt att kunna göra precis vad man vill, när man vill.
Så det blir en hel del promenader, förmiddagar i lekparker, några mindre shoppingturer, filmhyrning, besök på biblioteket och lite fler promenader på det.
Här stannar vi utefter Strandpromenaden och kollar på fåglarna i kikare. 
Nej, nu ska jag återgå till verkligheten. I natt kom släkt från fastlandet för att hälsa på oss, så det kommer hända massor av kul saker i helgen! Kanske inte så mycket blggande med andra ord, vi kommer nog ha fullt upp med kusinlek och annat :) Puss & kram
Trådlösa förbindelser
Jag kan sitta i evigheter och bara drunkna i hennes mandelformade, blåa ögon. Det känns som hon ser igenom mig. Rakt in i hjärtat. Det är svårt att beskriva med ord hur det känns när kärleken till ett barn bygger bo i ens hjärta. Men det är härligt! På ett sätt starkt, men samtidigt så skört. Varmt, fint och ödmjukt. Det måste vara det bästa i livet. Kärleken till ett barn.
Jag ser verkligen fram emot att få följa Signes utveckling och alla framsteg. Bara under de här veckorna som gått har det hänt så mycket med henne. Hon följer oss med blicken och kämpar med sitt tunga huvud. Nosar oss på halsen och trycker sin mjuka kind mot våra. Hon växer för varje dag! Det är ju faktiskt helt fantastiskt!
Hon utvecklas till en liten människa - och jag får vara med!
Två veckor sen förlossningen
... och vågen visar -11 kg. Det betyder att jag har 2 kg kvar att tappa innan jag väger lika mycket som innan graviditeten. Det känns lovande. Lite promenader och fortsatt amning ska nog ta bort det sista.
Men även om jag väger i stort sätt lika mycket som innan är kroppen betydligt degigare nu. Ett orealistiskt mål hade varit att vilja se ut som innan jag fick barn, eftersom ingen kvinna ser ut som 18 år hela livet. Däremot vill jag ha tillbaka mina muskler och kanske lägga på mig lite nya. Det skulle vara bra.
Ja, efter att ha lagt ut magbilder på bloggen i ett års tid kan jag ju lika gärna fortsätta. Så här ser min mage ut nu. Helt galet egentigen hur snabbt huden kan dra ihop sig, efter att ha varit stor som en basketboll så länge...
Appropå vikt förresten. Vi får hembesök av BVC idag som ska väga och inspektera Signe. Ska bli kul att se hur mycket hon gått upp sen sist!
Nu ska jag fixa håret och klä barnen. Puss & kram!
Mammahjärtat är ett bottenlöst hål av kärlek
En lugn morgon. Estridh ser på barnprogram, Johan och bebisen sover fortfarande. Jag borde tvätta av mig gårdagens mascara, men jag bloggar i stället.
Måste säga att Signe är världens lugnaste bebis. Hon har ganska långa vakenperioder nu också, vilket är jätteroligt! Då är hon pigg och social flera timmar. Gillar då att ligga i famnen, titta en djupt in i ögonen eller sitta i sin babysitter och låta sig underhållas av storasyster. Bra dynsrythm har hon också. Sover till efter 9:00 på morgonen och somnar för natten 22:00. Under natten sover hon som en stock, men vaknar för att äta ca. 01:30, 04:30 och 06:30. Jag vaknar däremot lite oftare än så. Det räcker med att tösen sträcker på sig eler drar en suck så är jag på språng. Bra instinkt.
Ja, hon är världens finaste bebis! Jag hade ju lite tanker under graviditeten hur det skulle gå att älska två ban lika mycket. Estridh var ju ändå först, hur ska någon kunna mäta sig med henne? Men det är inget problem! Mitt mammahjärta verkar ha ett bottenlöst hål av kärlek till mina barn. Jag blir bara mer och mer kär i den lilla för varje dag som går. Det går inte en dag utan att jag luktar på det där lilla, mjuka huvudet och förundras över hur lyckligt lottad jag måste vara som får vara mamma till en sån liten guldklimp 
Visbydagen
Här är morfar'n som håller sitt andra barnbarn för första gången! Stolt är han, det vet jag.
Den här lördagen är det också Visbydagen. Det betyder kulturfrossa här i stan med musik, dans, uppträdanden, konst och aktiviteter. Vi har gått på museéum, provmsmakat praliner och kollat i gamla ruiner. Stan är full av folk och det känns lite lustigt att själv kunna strosa runt i gränderna, för att sedan gå hem. Ja. Vi bor riktigt gött här.
Just nu är Johan nere i en av rutinerna på filmvisning. De har slagit upp en bioduk, några bänkar och lyst upp hela ruinen innifrån. På duken visas en gammal skräckis. Riktigt häftigt! Men själv är jag hemma. Har precis avklarat min första läggning av två barn samtidigt. Det gick bra! Jag ammade den lilla samtidigt som jag läst bok för den stora - båda nöjda och glada.
Visst är barn underbara när de är vakna och far omkring, men de är inte så tokiga när de sover heller. Nu ska jag göra mig en kopp myntaté och kolla på SVT. God natt!
Lekpark & förkoleplats
Förresten har hon fått dagisplats! Från och med 1 november börjar hon på en liten, närliggande förskola. Vi är väldigt nöjda, det blev nämligen vårat förstahandsval hon fick plats på. Tror hon kommer gilla det. Få lite rutin i vardagen och en massa nya kompisar! För även om det är jättemysigt att ha henne hemma kan vi inte hålla igång likt en barngrupp på 15 ungar. Jag tror hon saknar det lite, alla andra barn och lekkamrater. Hon har ju trots allt varit hemma med oss nästan 4 månader...
