Bloggens nya fotograf?
Det här med att fotografera är något Estrid verkligen tycker om. Jag har visat henne hur min Canon fungerar i stora drag och hon förstår hur det mesta hänger ihop. Jag ställer in grundinställningarna med autofokus och sedan sköter hon resten.
Förra helgen tog vi kameran och gick bort till ängen en bit i från vårt hus. Solen höll precis på att gå ner på andra sidan ängen och Estrid fick ta några bilder på mig i motljuset. Vi pratade om bildkomposition och att hon kunde vrida kameran för att flytta motivet och ändra känslan i bilden. Hon snappade upp det direkt! Det är så kul att göra sånna här saker ihop med henne. Intressen som jag känner att vi delar.
En av bilderna fick bli headern till min nya design och det är Estrid väldigt stolt över! ♥
Nio dagar kvar
Bara nio dagar kvar till flytten nu. Sen får vi nycklarna till vårat alldeles egna hus! Det är svårt att beskriva hur häftigt det här känns. Att få bo på ett ställe som är vårat. Där det är vi som bestämmer hur vi vill ha det. Framför allt, där vi vet att vi kan stanna!
Jag har lite svårt att ta mig i kragen och packa. Känns som jag behöver ha det mesta framme. Så i stället för att packa ner köksgrejer eller det som är i förrådet så ligger jag i trädgården och fotograferar en humla som surrar i våran levendel. Kan man ta med den när vi flyttar förresten? Vår lilla örtaträdgård i pallkrage alltså. Där växer ju vår fantastiska citrontimjan och andra goda örter jag vill ha i nya trädgården. Nåja. Det är väl inte det som skriker värst, som sagt.
Som tur är har vi kvar vår hyresrätt hela september också så egentligen är det väl intensiv stress. Förutom det att vi så gärna vill komma på plats i det nya huset! Herregud vad jag längtar!
Först när karusellen stannat
I två månader till ska jag vara föräldraledig. Jag har älskat att vara hemma med barnen samtidigt som det varit jobbigt. Skitjobbigt, många gånger. Det är väl förbannelsen över småbarnslivet - omöjligheten i att kunna njuta av det som pågår medans vardagen rullar på i hög intensitet. Men jag försöker. Jag påminner mig själv. Ändå är det så mycket lättare att irritera sig på att behöva torka kladd fem miljoner gånger om dagen, än att se härligheten i det liv som faktiskt pågår. Det som jag är mitt uppe i.
När jag jobbat ett tag kommer det säkert den där dagen då jag saknar att få torka en kladdig unge vid lunchbordet. Det är så jag tänker, "det här kommer jag en dag längta efter!", och jag tror det hjälper. Det händer också att jag på kvällen när barnen somnat hamnar i soffan med mobilen i handen. Kollar på bilder från dagen som gått och saknar dem, fast jag nyss hade dem. Det är först när karusellen stannat som man kan fokusera på omgivningen. Se den tydligt.
Det har inte heller varit ultimat för någon utav oss att Johan jobbat borta en vecka i stöten. För även om han varit hemma en vecka i sträck efteråt så väger det inte upp. Det väger in närmelsevis upp alla hämtningar och lämningar på dagis, alla lagade måltider, varje läggning och varje tvätt- och städning som jag tagit själv när han varit borta. I stället är min uppfattning att det skapat två olika sätt för oss att leva - ett mammaliv och ett familjeliv. Det har varit svårt att pendla mellan dessa två. Kanske mest för oss vuxna. Men jag ska inte framställa mig själv som den som dragit kortaste strået - tvärtom. Jag har fått möjligheten att vara med barnen och följa dem i deras världar och för det är jag alltid en vinnare.
Vi behöver bättre balans. Därför tror jag att ett föräldraledigt halvår för Johan kommer vara bra för hela familjen. Jag får zooma ut och Johan zooma in. Då tror jag skärpan blir perfekt.
Nu sover barnen. Den där lilla högen skitungar som jag älskar så mycket. Jag ska gå in och viska det till dem. Estrid brukar uppfatta det, fast hon sover tungt. En långsam nickning i sömnen.
Den sjätte namngvningsdagen
Bara en flicka som just uppnått den magiska längden 120 cm kan beskriva lyckan i att få gå på Gröna Lund. En helt ny värld öppnar sig! Kvasten, Twister och massa andra karuseller blir helt plötsligt åkbara. Det var egentligen på håret, men spikrak i ryggen och med en sandal på foten blev hon godkänd. Stor lycka.
Det var Estrids morbror och tillika fadder Martin som tog med henne till Grönan här om dagen för att fira hennes namngivningsdag. Så himla fint initiativ! Trots att det drog i en storm över Stockholm just denna dag var Estrid mycket nöjd ♥
Källarberget
När jag var liten spenderade vi väldigt många fina sommardagar här, på Källarberget. Vackra klipphällar som fått sin form efter inlandsisen. Jag känner varenda klippskreva, varje vattengrop i berget. Fotsulan formar sig efter den mjuka formen på hällarna. Här brukade vi ha sjögräskrig och fångade småspigg med håv som vi samlade i burkar. När jag nu går på stenarna ut i vattnet är det som om kroppen minns hur den ska parera och placera fötterna på rätt stenar. Vilka som är vickiga och vilka som är säkra. Känslan kommer tillbaka. Det är härligt. Ännu härligare är att komma tillbaka till Källarberget och se mina barn kliva från sten till sten och exalterat leta småfisk mellan skrevorna. Jag önskar de kommer minnas den här platsen som jag.
Min mamma var med och vi picknickade tillsammans. Mackor och kalla korvar, eftersom engångsgrillen precis som befarat inte gick att få fart på. Varför är de alltid så opålitliga? Tur att ungar ändå föredrar en kall korv i handen.
Nästa gång vi åker dit ska jag rista in mitt namn och årtal i berget. Det är många andras inristningar där och det är roligt att gå och kolla på. Kanske mina barnbarn någon gång kommer gå där och peka ut till sina barn vart gamla Pauline en gång skrev sitt namn!
Sommarkväll
Sitter man på ett kontor sånna här fina dagar känns det viktigt att ta tillvara på eftermiddagen. Att åka ner till badplatsen när vi ätit och bara leka vid strandkanten. Det gör att sommaren känns betydligt mer närvarade än framför en datorskärm vid skrivbordet på jobbet! ♥
Fyra små steg
Promenaden som fick avslutas barfota, eftersom mina nya fina Vagabonds med bestämdhet nöter av skinnet från mina fötter. De är så snygga men som för att bekräfta regeln om att ingenting kan vara både snyggt och bekvämt så skaver de nå djävulskt. Skavsårsplåster för en fjärdedel av skornas pris... Nåja. De här skorna ska gås in. För jag känner ju det när jag går, att det är en otroligt skön sko. Ja, bara man får behålla huden på liksom. Så hur lång tid tar det innan fötterna härdats?
Killen på bilden förresten tog sina första trevande steg på egen hand idag! Givetvis var jag på jobbet och missade det hela... Men jag fick ett filmklipp med fyra små steg att röras över. Han har varit på gång ganska länge egentligen. Stått och darrat och kännt sig för. Lilla Knut. Ska du börja gå omkring nu? Har du blivit så stor? ♥
Så får jag ett ypperligt tillfälle att använda min blogg som uppslagsverk igen. Där läser jag att Estrid gick två veckor innan sin 1-årsdag och Signe två veckor efter sin 1-årsdag. Och Knut börjar nu med drygt en vecka kvar till sin 1-årsdag. Som när de började krypa... Estrid kröp vid 4½ månad och Signe vid 6 månader. Och Knut mittimellan vid 5 månader. Det är ju lite som vi brukar säga med den här trion... Knut är en blandning av Estrid och Signe! ♥
Det kommer något bra utav allt, tillslut.
Ett par gånger om året brukar vi besöka minneslunden där lillbebisen vilar. Det är snart fem år sedan nu. Det känns så länge sedan... Som ett annat liv.
Medans Knut sov i vagnen satt jag på bänken och tittade ut över den lilla dammen och alla fina blommor som människor lämnat. Vår lilla bukett med ängsblommor. Jag tänkte att för varje bukett vilar där någon som är saknad. Märkligt hur något så vackert kan maskera så mycket sorg. Jag tänkte också att lillbebisen inte behöver känna sig ensam där. Det är bra.
Jag är inte ledsen över detta längre. Det händer sällan att jag pratar om det, men när det väl sker är det ganska osentimentalat. Det är svårt att förstå att det är jag själv som varit med om detta. Berättelsen blir mer en informativ genomgång om hur det kan gå till. Hur det gick till för oss. Jag minns hur jag kved av gråt och hade svårt att andas när vi fick beskedet. Att Johan lutade sig över förlossningssängen och vi höll om varandra och jag grät. Snörvlade på hans axel. Av smärta innuti och utanpå. Men jag kan inte längre känna känslan. Den bleknar. Precis som minnet av bebisen i min hand. Det är väl som det ska vara, antar jag. Tiden...
Men när jag sitter där på bänken och ser ut över dammen med fiskar i så är det något annat som rör mig till tårar. Jag tänker på mig själv. På den tjejen jag var då och hur jag har vuxit. Jag tänker också att den här erfarenheten som jag tvingades ta mig igenom gjorde något med mig. Den gjorde mig så stark. Och modig! Fem år tillbaka i tiden var jag en ung och naiv tjej som letade efter något i mig själv. Nu blir så det tydligt för mig. Jag har hittat henne nu. Kärnan.
Kanske var det därför det här behövde hända mig, just då? Det tvingade mig att se världen med andra ögon och sprunget ur den känslan har jag vågat ta så många stora steg i livet ♥
Tillbaka på jobbet
Augusti 2013 - Juli 2014
Du kom ju nyss!
Det finns för- och nackdelar med nästan allt. Nu när jag varit föräldraledig i ett år ser jag fördelar med mitt jobb som jag tidigare inte riktigt uppskattat. Men nu gör jag det! Härligheter som kan göra en hel arbetsdag värd att jobba för.
Bara en sån sak som att få gå på toaletten i fred. Ja, det får man ju oftast på jobbet. Eller prata till punkt. Kunderna rycker sällan i kläderna, drar en i håret och stoppar sina fingrar djupt upp i ens näsa när man försöker berätta något viktigt. Det är alltså väldigt trevligt att jobba igen. Jag känner att jag får vara jag och inte bara mamma. Planen är sån att jag jobbar från och till fram till hösten. Under oktober - mars är Johan och någon gång under våren är det tid för inskolning på förskolan. Hua.
På mina arbetsdagar tänker jag på annat och njuter av samtal med vuxna människor. Men innan jag kommit dit, på morgonen när det ska sägas hejdå… Det är tungt. Den där lilla bebisen öppnar och knyter sin lilla näve gång på gång i form av en vinkning och hans blick som håller mig fast. Hans ögon som drar in mig i en tornado. Jag kan inte gå. Jag får slita mig. Det kommer en dag när jag vant mig med det också, men just nu känns det ofta hjärteslitande att lämna honom hemma. Han har ju levt i min kropp, av min kropp och på min kropp i över 1½ år. Det är en självklarhet att det inte bara är han som behöver mig. Jag behöver också han.
Men jag har ett par saker jag stilla repeterar för mig själv när jag kör ut från parkeringen och bort genom allén.
1. Det är bra för Knut. Han behöver få vara själv med sin pappa.
2. Det är bra för hans pappa. Han måste få vara själv med Knut.
3. Vi sparar föräldradagarna till senare = Knut kan vänta med att börja på dagis.
Tre ganska starka argument som gör det lättare. Men fortfarande inte lätt. Den där känslan av avstånd... Det är väl som det ska vara, antar jag.
Tre 1-åringar
Jag satt och tittade på bilder på tjejerna när de skulle fylla 1 år och satt i hop det här kollaget. Det är kul att se dem bredvid varandra i samma åldrar. Likheter och skillnader blir tydligt. För även om de är helt olika varandra så syns de ändå att det ju ändå att de är syskon? Alla har liksom något drag från någon annan.
Som min mamma säger - samma text fast skriven med olika handstilar ♥
Bara jag och en bebis
En katt och en bebis ♥
De stora barnen är på utlåning. Vi har sagt att de får stanna hos mormor så länge se själva vill. Med självsäkerhet i rösten har de sagt att de ska vara borta enda till nästa vecka. De är lyriska över att få vara där, och mormor över att ha dem där. Vi får väl se om de någonsin kommer hem...
Nu har de varit borta två nätter och längre än så har jag aldrig varit ifrån dem. Aldrig! Det är tomt här hemma. Tyst och stilla. Än så länge njuter jag mest av lugnet, men jag saknar dem också. Tittar i deras tomma sängar och leksakerna som ligger kvar på golvet. En avbryten lek. Det totala kaoset i deras lekrum som jag annars brukar stå och hyperventilera över känns istället mysigt. Och jag saknar dem. Överallt hittar jag spår efter dem. En platsgris som ökar i blomkrukan. Ett badrocksskärp fastknutet mellan två stolar. Mitt garnnystan som bildar en linbana från bokhyllan och ner. Allt det där som jag irrirerar mig över att de aldrig plockar undan. Allt det där sitter jag nu och tittar på. Och saknar.
Som tur är har jag Knuten hemma. De här dagarna är inte bara för att Estrid och Signe ska få vara med mormor. Det är också för att jag ska få vara själv med Knut. Det händer faktiskt aldrig att bar ahn och jag är själva tillsammans på det här sättet. Så vi bara myser hela dagarna, jag och Knut. Gör inget vettigt alls.
För vad man än säger om att man hinner se alla barnen när de är tillsamans, så är det en väldig skillnad mot att vara själv med ett barn. Nu har jag 100% fokus på bara Knut. Allt sker på hans villkor. Jag behöver inte sätta ner honom, låta honom sysselsätta sig med något annat eller uppehålla honom med en leksak för att jag ska hjälpa ett annat barn. Jag kan vara bara med honom varje minut på dygnet. Från morgonen när han vaknar på min arm, tills kvällen då han somnar med sin kind mot min hand är vi tillsammans. Jag har bara ögonen för honom. Det är härligt ♥
Lindad kring hans lilla lillfinger
Knut 11 månader gammal
Jag säger bara ÅH vad jag älskar den här ungen! Alla säger att han är en sån himla mammagris. Men jag är en riktig Knutgris jag också. Hans linblonda hår och de blåa ögonen som liknar en klar himmel. Att få borra in näsan i hans knubbiga nacke och suga in doften av hans små lockar. Obeskrivligt ♥
Kanske är det för att jag som mamma till tre lärt mig att plötsligt en dag är den här tiden förbi. Kanske är det vetskapen om att han kan vara mitt sista barn och att jag vill ha så mycket bebis av honom som möjligt. Eller kanske är en helt enkelt jordens gosigaste kille som inte går att motstå!
Mammas pojke, brukar det ju heta. Jag gillar inte att generallisera utifrån kön, men det kanske ligger något i det ändå....
Grannpojkarna
Grannpojkarna Knut och Albin ♥
I huset bredvid vårat bor en liten familj som fick en son samtidigt som oss. Lilla Albin är bara 5 dagar yngre än Knut. Dem är så söta tillsammans, kolla bara! Det är en sån där tråkig grej med att flytta... Tror de här två grabbarna hade kunnat ha riktigt kul tillsammans när de växer upp så nära varandra ♥
Längtan efter det nya, en saknad av det gamla.
Kornåkern där barnen brukar plocka blåklint ♥
Bara fyra veckor kvar till flytten och vi har börjat packa lådor. Vi är på väg.
Känslomässigt har jag varit på väg länge. Eftersom vi alltid har vetat att vi någon gång ska köpa ett eget hus, har vi aldrig kunna sätta ner foten på riktigt. Även om vi gjort vårat bästa för att trivas i huset vi bott så har vi alltid varit på väg, i någon mening.
Så i samma stund vi fick veta att huset blev vårat, lämnade jag det här stället för gott. Att komma hem till det hus som bara dagar innan känts som hemma, var det inte längre. Det var inte hemtrevligt. Det fanns inget liv kvar. Det var bara ett gammalt skal från från förr. Mentalt hade jag redan flyttat.
Det är alltså bara de materialla sakerna som återstår. Flyttlådorna. Möblemanget. Jag försöker njuta av dagarna vi har kvar här och tänka att den dagen då jag kommer minnas tillbaka och sakna detta också kommer. Vi går promenader ut på traktorvägarna som korsar åkrarna runt huset. Där jag förra sommaren vankade fram och klockade värkar när Knut skulle födas. Jag går barfota på vägen upp till stallet där både Estrid och Signe lärt sig cykla. Vi har bott i detta hus i tre år. Många minnen finns här, trots allt. Det är en tudelad känsla jag har. Att längta efter det nya och sakna det gamla. Samtidigt.
Men en annan känsla lyser över de andra. Det är känslan av att vi flyttar för sista gången. Vi flyttar hem!
Repotaget i Hus & hem
Att se inredningsbilderna gav också huset ny potential, då de hade lösningar som vi inte ens tänkt på!
Bilder i från Hus & Hem
När jag visade vårat nya hus på Instagram fick jag ett meddelande från en följare som tyckte att hon kände igen vårat hus ifrån en artikel i Hus & Hem. Ni kan ju gissa hur förvånad jag blev efter att klickat på länken och möttes av just vårat hus! Så otroligt kul. Inte bara för repotaget i sig utan för att det ger en bakgrund till huset och uppbyggnaden av det. Det ger liv och själ. Detta är någonting jag definitivt kommer printa ut spara och spara för framtiden! ♥
Utdrag ur atrikeln:
"Tobias hade fascinerats av det avsides liggande huset enda sedan han var liten. Då trampade han förbi varje dag på cykel, till och från skolan. När han för några år sedan nåddes av ryktet att det lilla avsides belägna 1930-talshuset var till salu fanns ingen tvekan. Tomten, med en trädgård som övergår i mossbeklädda berghällar där trollskogen tar vid, var lika betagande som förr. Men det lilla huset hade förstås fått sina skavanker efter årtionden i väntan på renovering."
"– Det har varit min ambition att det inte ska synas att huset är tillbyggt. Därför valde jag samma dimension på den liggande panelen på tillbyggnaden som den äldre delen av huset har, och så äkta kopplade fönster från Kulturfönster i Norrland. Familjen har fått hjälp både med konstruktionsritningar och själva bygget av Tobias bror och far. Tillbyggnaden som tog ett år att bygga stod klar 2011. Vilken lycka när den gamla ytterväggen, som fortfarande är synlig mellan vardagsrum och matsal, kunde sågas upp! I det nu 132 kvm stora huset finns gott om utrymme för barnen att leka och för släkt och vänner att samlas när det är kalas."
Färgkaramell i mormorsränder
Första gången jag virkar något i mormorsränder.
Symaskiner och tyger står nerpackade i flyttlådor. Känns skönt att röja undan. Nästa gång jag sätter mig och syr är jag på plats i min egna lilla ateljé! Men det är svårt att hålla sig borta ifrån allt pysslande. Det kliar i fingrarna liksom. Tillslut var jag tvungen att starta ett nytt virkprojekt. Några garnnystan kan man alltid gömma undan någonstans. Så en filt i mormorsränder håller just nu på att växa sig större och större.
Jag tvekar alltid inför färgvalet. Det som kändes så självklart i tanken, känns inte alls lika självklart när maskorna bygger nya varv på varandra. Fick för mig ett tag att den kändes lite rastarfari. Speciellt när röd, gul och grön kom efter varandra. Hm... Jag vill ju att filten ska kännas... Pippi Långstrump! Färgkaramell! Picknick! Det är liksom svårt att ändra på en färg efter att ha virkat i typ två veckors tid... Men ju mer jag virkar ju mer gillar jag det. Tror jag. Hoppas jag...
Vänner för livet
Ni vet väl vid det här laget att Estrid är en sällsamt förtjust i djur. När hennes hamster Törnrosa dog i våras tog det henne hårt. Det var en morgon som Estrid öppnade Törnies bur för att säga grattis på hennes 2-årsdag som hon låg där alldeles stel och ihopkurad. Det var tungt. Jag tycker det har varit svårt att veta hur jag ska bemöta henne i det här. Det händer fortfarande att hon brister ut i spontan gråt och saknar Törnie. Det har blivit något för henne att leva med. Så också för oss.
Strax efter att förlusten av hamstern flyttade katten Saga in hos oss. Vi bestämde det tidigt. Estrid har länge önskat sig en katt och eftersom hon har visat stort intresse och ansvar för djur så valde vi att skaffa katt. Det har vi inte ångrat en sekund! De här två tjejerna har verkligen funnit varandra. Saga älskar att gosa och sover ofta i fotändan av Estrids säng. När barnen är ute och leker driver Saga runtomkring och deltar på sitt sätt. Hon följer med när vi går och hämtar posten och ligger bredvid i soffan när vi kollar på TV.
Hon har helt klart hjälpt Estrid i sorgen, men det är fortfarande svårt. Hur pratar man med barn om sånt här? Estrid ställer frågor ibland om hur det kommer bli och kännas den dagen Saga inte finns. Hennes tankar, känslor och frågor finns där. Men hur mottaglig är man för att kunna hantera det när man inte ens fyllt 7 år? Det kanske blir för svårt för henne? Ibland känns det som om jag borde bespara henne dessa tankar eftersom hon är så känslosam. Hur skulle ni gjort?
Estrid och Saga. Bästa vänner ♥
Ninjakattungen
Signe i hennes egenpåhittade spikes
Mars 2014
Min mamma brukar kalla Signe för en Ninjakattunge. Det beskriver precis de egenskaper som den här tjejen besitter. Bakom fasaden av en försynt, söt liten flicka gömmer sig ett krutpaket. En ninja.
Jag har inte bloggat något om Signe det senaste halvåret, men det skulle kunna sammanfattas som ett långt vredesutbrott. Hon har varit fullkomligt omöjlig att ha och göra med. Om något inte gått hennes väg har hon skrikit rakt ut. Om skorna inte gått på fötterna, om böckerna inte fått plats i bokhyllan eller mjölkglaset inte haft den färg hon önskat. Hon har varit en typisk treåring, med andra ord. Vansinnig. Bestämd. Oresonabel.
Men mellan varven otroligt busig, knasig och alldeles underbar också. Såklart. Ja, vi kan väl konstatera att 3 år - 3 ½ år inte är den roligaste åldern direkt... Men det börjar vända nu, och snart kan vi lägga ännu en utvecklingsfas till handlingarna. Vi kan diskutera bättre. Hon kan hejda sina utbrott något och i stället försöka sätta ord på känslan. Det är inte det enklaste, men vi övar. Jag tror och hoppas vi kommer gå sträkta ut på andra sidan.
Tills skillnad mot Estrid som är så ömsint och känslosam så är Signe mer utav den hårdnackade typen.
Som min pappa beskrev det:
"Signe blir den där tuffa tjejen som får kliva ur bilden och vrida huvudet av ett påkört djur, om man skulle råka ut för det."
Inget trams alltså. Raka puckar. Samtidigt är hon rolig och kan skoja om saker och fälla kommentarer som ingen annan. Att en sån liten människa kan rymma så mycket humor! Så många olika sidor. Vår färgsprakande lilla Ninjakattunge ♥
Sommarminnen
Estrid och Knut studerar ynglen i vår grodbalja.
Har ni också tänkt på att de starkaste minnena man har från sin barndom, var de som hände utomhus? Lekar i skogsbacken bakom huset, på skolgården, vägen till mataffären eller stranden. För mig är det så. Få av mina vänners rum har jag memorerat, däremot en detaljerad vägbeskrivning hem till dem över ängar, stigar och fördömda brunnslock. Som om den bara himlen gav fritt spelrum för fantasin. Inga väggar stod i vägen. Det fanns inget tak.
Jag minns särskilt vattentäckten där jag varje vår samlade grodyngel. Utrustad med en hink vadade jag fram i vattnet och fångade slemmiga klumpar av grodägg med bara händerna. Det är ett av mina härligaste sommarminnen som barn, känslan när den där prickiga geleklumpen försiktigt rullar från den ena handen över till den andra. Många av mina vänner hade också groduppfödning hemma. Det var lite utav det man pysslade med på sommrarna, tog hand om sina grodyngel. Endel gick dock hemska öden till mötes. Glömdes bort under semestern och hittades sedan fasttorkade i den lilla glasslådan på balkongen. Andra blev föremål för omoraliska expriment. Men många växte och blev färdiga grodor som under högtidliga former släpptes ut i vattentäckten igen.
Sedan jag var liten har jag inte tänkt på detta. Det var därför en överväldigande stund för mig när vi för några veckor sedan hittade en liten sjö full med yngel! Att se mina barn nu vada runt i den grunda sjön, exalterade över att fånga de små liven med bara händerna. Jag blev 9 år gammal igen. Känslan som jag inte haft 17 år kom tillbaka på några sekunder. Det var fantastiskt.
Vi lånade hem 25 stycken små liv, i utbildningssyfte. Nu har de fått bakben och "Snabbis" har även fått framben. Vi ser med spänning fram emot när deras svansar ska tillbakabildas. Miljoner år av evolution nerkokad till ett par månaders utveckling från ägg till groda. Är det inte häftigt egentligen?
Till mina barn.
Min fina lilla hög med ungar!
Spaninen 2014
När Knut namngavs läste jag en text som jag själv skrivit. Jag hade länge letat bland barndikter och texter på nätet i jakten på något fint att högläsa, men när ingen utav de kända författarna sa just det som jag ville säga skrev jag en själv. Namngivningsceremonin kändes som ett fint tillfälle att ta i akt.
Jag grät. Mamma grät. Efter cermenin rev vi ner några dekorativa pompoms från taket och tårkade tårarna med.
Det var en fin stund. Nu vill jag dela den med er.
"Likt en astronaut i rymden svävar det lilla barnet i livmodern.
Fäst i sin navelsträng. Livlinan.
Ensam i mörkret är du, men lilla barn, jag bär dig under mitt hjärta.
Om du lyssnar kan du höra slagen.
I samma ögonblick din kropp lämnade min, förändrades livet för alltid. Jag har aldrig känt mig så stark och samtidigt så skör som den stunden då jag fick dig i mina armar. Det är lätt att tro att barnen lär av de vuxna, men jag tänker att vi vuxna har mycket att lära av barnen. För att vara förälder är inte att läsa någon manual.
Det är att se sig själv i spegeln och bli varse bristerna hos den som tittar tillbaka.
När jag ser dig ser jag mig själv.
Det är svindlande och fantastiskt men på samma gång skrämmande.
Du gör mig till en del av ett sammanhang, där barndomens minnen går som ett eko mellan generationerna.
Jag försöker se mig själv utifrån. Förändra. Förbättra. Förlåta.
Lilla barn, tillsammans bygger vi något större än oss själva.
Estrid, Signe och Knut.
Ni har var och en öppnat en varsin dörr till mitt innersta.
Ni har fått mig att på riktigt våga känna. Våga älska.
Se saker med ett öppnare sinne. Uppskatta olikheter. Vara ödmjuk.
Ni har givit livets strängar en djupare klang.
Oavsett vad livet än tar er med på för resa, så finns jag alltid här.
För ni är inte ensamma i mörkret.
Älskade barn, jag bär alltid en del av er i mitt hjärta.
Bara lyssna så hör ni slagen.
Mamma"
Knuts namngivning
Ömsom regn, ömsom sol. Med paraplyer fick vi springa mellan partytälten under Knuts namngivning, men trots det blev dagen otroligt lyckad! Han var så fin i sin dopklänning och sidenband. Skrattade och charmade alla! ♥
Vi höll till hemma i vår trädgård och bjöd på en lättare lunch i form av nässelsoppa med hembakt bröd, och efteråt fika med bland annat motorscupcakes och blåbärsmazariner. Tidigare har vi själva hållt i barnens ceremoniner men denna gång tog vi hjälp av en förrättare. Vanligtvis håller hon i vigslar, men tog på sig att göra vår namngivning också. Hon berättade om hennes sätt att se på barnen och föräldraskapet och om vikten av Lenas fadderskap. Jag läste en egen text och avslutningsvis spelade vi "För kärlekens skull" av Ted Gärdestad. Estrid ville vara med och ge Knut hans krans, medans Signe höll sig i publiken och på avstånd iakttog det som pågick. Till namngivningen hade jag även ritat en tavla föreställande stammen på ett träd. Ett kärleksträd, skulle man kunna säga. Alla gästerna fick sedan placera sitt gröna fingeravtryck, sitt löv, på Knuts träd. En tavla som han sedan kan titta på och påminnas om alla som finns runt omkring honom och vill vara en del av hans liv.
Och sist av allt kan jag konstatera att ingenting blir riktigt som man tänkt mig! Regnet gjorde dagen omöjlig att planera... Estrid och Signes nyinköpta kläder gömdes bakom galonbyxor och mina egenhändigt pysslade pomspoms hängde tyngda av regn. Men sånt är livet i bland. Trots det blev dagen blev precis så där personlig som vi önskat ♥
Stort tack till alla ni som kom och gjorde Knuts namngivning så fin!
Bubblan
Mamman och bebisen i deras orubbliga bubbla.
Spanien 2014
När Estrid föddes var jag 19 år. Jag och Johan som då bara träffats i ett par veckor hade fattat ett stort och viktigt beslut som skulle prägla resten av våra liv. Reaktionerna var många. Hårda. Jag bestämde mig där och då för att ingen, någonsin, skulle få rätt i sina fördommar om oss. Ingen skugga skulle falla över mig. Jag skulle bli en så jävla bra mamma. Jag skulle visa dem.
Estrid var en enkel bebis och jag kände ingen oro, ingen ångest eller vilsenhet. I stället var mitt ledord självständighet. Hon skulle blir en trygg och självsäker tjej genom att lära sig vara på egen hand. Bli trygg i sig själv. Hon började på dagis dagen efter sin 1-årsdag. När hon var 8 månader gammal skrev jag ett inlägg i bloggen om hur viktigt det var att barnen sov i egna sängar. Jag skäms när jag läser det... Mellan de bestämda raderna skymtar en person som inte är jag. Känslan är inte ärlig eller ödmjuk. Den är skapad. Jag raderade det inlägget eftersom jag inte längre står för de orden.
Hur kunde jag var så bestämd? Vart kom denna självsäkerhet ifrån? Egentligen tror jag att det var tvärtom. När målet är att göra allting felfritt tappar man tron på sig själv. Mitt sätt att förhålla mig till föräldraskapet var inte mitt egna. Det var ett hopkok av andra människor åsikter, min egna uppfostran och alla förväntningar från omgivningen. Faktiska eller inte spelar ingen roll. Jag gav mig inte chansen att känna efter. Du kan inte lyssna innåt, om ditt fokus finns utåt.
Det var först när jag förra sommaren födde mitt tredje barn som jag kunde se skillnaden, och förstå den. För första gången visste jag vem jag själv var, vad jag ville och hur jag skulle lyssna på mitt barn. Det har gjort att bandet mellan mig och Knut är fullkomlig orubbart. Det spelar ingen roll om någon tycker att jag borde sluta amma, att han måste lära sig sova i sin säng, att han borde lära sig att bli bortlämnad och sluta vara så mammig. Jag och Knut är i en bubbla. Vi lever i symbios. Har ett samspel ingen annan kan se. Det räcker med att se i hans ögon och jag vet vad han vill, och det är det enda som räknas. Han är jordens nöjdaste bebis och jag är jordens nöjdaste mamma.
Och det här med självständighet, vad är det för dumheter egentligen? Fullkomligt obegripligt hur ett litet barn som kommer utav sin mammas kropp, ska klara sig på egen hand. Idiotiskt. Trygghet och självständighet byggs inte upp genom att utsättas för seperationer. Den kommer naturligt om barnet får så mycket närhet att de själv vågar ta sitt första kliv därifrån.
Men jag förlåter mig själv. Jag hade inte den erfarenheten att kunna göra annat. Det har inte sin grund i min ålder, utan det faktum att Estrid gjorde mig till mamma för första gången. Alla är vi någon gång nybörjare. Jag ångrar bara att jag inte litade mer på mig själv. Att mina ambitioner var att bli en bra mamma, istället för att vara lyhörd inför samspelat mellan mig och min dotter. Jag kan fortfarande idag bli så ledsen när jag tänker på att vi lämnade henne till barnvakt första gången när hon var sju veckor. Hur kunde jag? Vart hade jag fått den uppfattningen i från? Definitivt inte i från min bebis.
För idag är det vad som är viktigast för mig - vad bebisen vill. Det låter så enkelt. Men att leva i bruset av information och förväntningar på hur man ska vara som mamma är allt annat än enkelt. Jag önskar bara att jag vågat vara mamma när jag fick mitt första barn, i stället för att spela sådan.
Avslutningsvis - tack till alla mina tre barn som fått mig att bli såhär insiktsfull. Att leva mer er är den viktigaste skolan ♥
Spanien 2014
Varning för bildomb! För hur summerar man bättre en utlandsresa? Våran första dessutom. Vi är ingen resande familj så när det väl händer känns det stort. Men det var bra meckigt för en ovan familj att få ihop logistiken... Flygresan på 4 timmar var på gränsen till vad man vill utsätta sig själv för, om man reser med tre små barn. Lär aldrig bli någon Thailandsresa för oss, men andra ord. Men vi överlevde och väl på plats var det absolut värt det! För livet var så enkelt där nere. Sol, bad, jordgubbar i massor och dagsutflyter. Barn var så glada. Och vi också! ♥
Vi hade turen att via en bekant få hyra ett hus i Marbella. Tillsammans med min bror och hans familj spenderade vi 10 dagar där. Helt fantastiskt! Vi hade också hyrt en liten minibuss så att vi kunde upptäcka små bergsbyar och stränder runtomkring.
Det är ju härligt att resa, det förstår jag nu. Så mycket så att jag redan bokat nästa resa dit i november...!
Bilder från stranden Bonos Beach i Marbella. Kallt i vattnet men en underbar strand!
Dagsutflykt upp i bergen till byn Istán.
Ska man behöva åka så långt egentligen, när poolen ändå var ungarnas favorit? När resan var slut hade Estrid blivit otroligt duktig på att simma och Signe mycket säkrare i vattnet. Knut ägnade sig mest åt att äta småsten.
Kusinpuss och kärlek!
Min brorsson och tillika fadderbarn Leon ♥
Efter en lång promenad ner till Pouro Banús nädde vi äntligen stranden. Knut ägnade sig åt sin favoritsyssla - stoppa saker i munnen. Det var också här som jag alldeles för sent upptäckte att han hade hittat ett gäng lösnaglar i sanden... Gott.
Vi åkte också upp till Sierra Nevada. Otrolig utsikt. Vyerna går inte ens att fånga på bild.
Knut ♥
Signe ♥
Estrid ♥
En dag åkte vi upp till bergsbyn Benahavis.
En glasspaus på fiket. Jag får en bebiskram. De här stunderna är de bästa jag vet.
Den finaste lilla högen med ungar ♥
Sista kvällen tillsammans åt vi middag nere vis San Paulo. En fin avslutning på en underbar resa!
