Vi börjar där vi slutade
Jag ryser när jag tänker på honom! Jag är så kär. Förblindad! Värmen jag känner för honom går inte att beskriva. Den är varm och träffar rakt i hjärtat. När jag ligger på sängen för att amma honom drar jag honom tätt intill mig, lägger handen om honom och känner hans lilla ansikte tryna mot min hud. Han ligger så nära. Våra kroppar är gjorda för varandra. Jag hör hur han klunkar i sig av den varma mjölken. Han blundar. Jag också. Böjer jag ner huvudet kan jag känna doften från hans fjuniga hår. Vi är uppkopplade mot varandra och mellan oss flödar kärleken som ett elektriskt fält.
De här stunderna är de bästa jag vet! Av alla platser på jorden finns det ingen annanstans jag heller vill vara. Ingen annanstans är jag så närvarande, betydelsefull och känner sån kärlek som med det lilla barnet ammandes vid mitt bröst. Varm och mjuk. Det här är varför jag finns - för mina barn. Så där. Med den största upplevelsen sedan sist nerknackad och beskriven i ord, kan jag nu fortsätta bloggandet där vi slutade. Det är kul att vara tillbaka!