Den sköra tråden

Kan ni känna i bland att man älskar någon så mycket att man nästan blir rädd? Jag har haft flera mardrömmar på sistonde där jag drömmer att Johan lämnar mig för någon annan och att Estrid och Signe visar sig vara fosterhemsplacerade hos oss och nu ska återlämnas till en familj de inte känner i ett land de inte pratar språket. Jag vaknar upp och gråter i kudden. Johan tröstar mig. Jag lutar huvudet mot hans bröst och gråter ännu mer. Känslan av förtvivlan och hjärtskärande sorg sitter kvar halva dagen efteråt. Det är vidrigt. Jag tänker att det "bara" är drömmar, men än värre blir det när jag inser att människor faktiskt upplever och genomlever sånna här händelser varje dag.

 

Den här skräcken inför att förlora allt jag har blir bara större och större. För hur trygg och stabil relation man än lever i, så är det skrämmande vilken skör tråd allt vi byggt upp faktiskt hänger på. Det hänger på kärleken. Hälsan. Många gånger slumpen! Men vi vet ingenting. Ändå lever vi som om livet vore oföränderligt och kastar bort en massa tid på skitsaker.  

 

Jag är rädd för död och sjukdommar. Jag är så rädd för det att jag inte vågar tänka tanken för då bryter jag ihop. Därför skyddar jag mig själv och fortsätter leva som om livet var evigt. Jag har aldrig varit så livrädd för det som jag är just nu. Kanske är jag packad av gravidhormoner eller så är det faktiskt så att jag aldrig haft så mycket att förlora, som jag har nu. Jag kan inte tänka mig en lyckligare relation än den jag har till Johan. Jag kan inte vara mer lyckligt lottad än att ha fått två friska barn tillsammans med honom. Nu väntar vi en till. Jag kan egentligen inte önska mig mer och känner därför att det snart borde vara "min tur" att få en släng av skiten. Gå på en riktigt nit. Sorg och förbannelse. Vad som helst!

 

Kan man vara för lycklig? Jag vet inte. Jag känner mig som jordens lyckligaste, men också jordens räddaste. Ramlar jag nu slår jag ihjäl mig.



Pia-Maria

Du har nog redan fått din beskärda del av tråkigheter när ni förlorade ett barn.
Men jag tänker samma tankar varenda dag, men försöker intala mig att det helvete jag fick igenom hela år 2007 har fått mig att uppskatta det jag har idag och att jag är värd den lyckan jag nu lever i.
Om fler människor uppskattade och brydde sig om sina barn som du så vore världen lite bättre att bo i.

2013-06-01 @ 11:16:02


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: