Det har varit en fantastiskt fin vinterdag idag! Bara ett par minusgrader och strålande sol. Vi packade lite matsäck och åkte ner till vår badplats som såhär års är skridskobana och ett 5 km långt skidspår runt sjön. Johan nötte på med sin skidåkning och jag hjälpte tjejerna med både skid- och skridskoåkning kvar vid bryggorna. Signe fick testa att stå på skridskorna för första gången, men precis som jag trott var det lite för svårt för henne. Eller lite för "halt" som hon själv sa. Men vi nöjde oss med att sitta på bryggorna och brygga varm saft i solskenet.
Sen hände något otäckt. Johan hade precis försvunnit bakom krönet på skidorna, när en annan skidåkare kom farandes från det hållet. Med andan i halsen ropade han att en man fått svårt att andas och att de gjorde hjärt- och lungräddning på honom en bit ut på isen. Ambulans var på väg. Jag hann tänka en miljon olika saker och ringde Johan direkt på mobilen. Inget svar. Tänk om det är han? Tiden går. Jag bestämmer mig ändå för att stanna kvar med barnen för att inte oroa dem, men när Estrid frågade "Är det pappa som är sjuk?" var det svårt att inte låta oron lysa igenom. Efter en stund kom ambulansen och de skyndade sig ut till mannen, efter vägledning från andra skidåkare. Tiden går enormt sagta och jag försöker se i fall Johan åker på andra sidan sjön, men det är långt borta och svårt att se. Kanske var han en av dem som stannade för att hjälpa mannen? Tankarna snurrar. Bara det inte är Johan. Efter lite drygt en halv timme ser jag Johan komma längst strandkanten i skidspåret. Jag andas ut. Det är inte han!
Strax efter kommer ambulanspersonalen tillbaka med båren. En av sjukvårdarna ropar att jag ska akta på Estrid, för det är ingenting hon bör se. Jag ser redan på långt håll att de samtidigt som de springer bredvid båren fortfarande gör hjärtkompretioner. Det har då gått över 40 minuter sedan olyckan. Jag förstår då hur allvarlgt det är. Jag går i väg med Estrid, men hinner se mannen på båren. Han är vit i ansiktet. Stämningen är tryckt. Med anke på hur lång tid som gått, tror jag inte möjligheterna för honom var så stora...
Det var så hemskt. Så verkligt. Mitt i den gnistrande snön och solskenet så kan ett liv släckas. Mitt i det tysta och stillstamma. Om han inte klarade sig så tänker jag att det ändå var en fin plats och en fantastiskt fin dag att få dö på. Det finns många människor som går hemska öden till mötes. Som lider och pinas. Jag hoppas det sista han kände var solen som värmde mot sin kind. Jag hoppas det sista han gjorde, var något han älskar.
Livet är skört och man ska vara glad för varje dag man har varanda. Sånna här händelser får en att stanna upp, tänka efter och uppskatta. Samtidigt går allting vidare försvånansvärt snabbt. När ambulansen lämnat stranden kom nya skridsko- och skidåkare. Helt ovetandende om vad som nyss utspelat sig på platsen knäpper de fast sina pjäxor och tar sats över isen. Som om ingenting hänt. Solskenet och den gnistrande snön är lika stillsamt och tyst som innan. Livet går vidare.
Det var en fin dag idag, men också en hemsk dag. Jag hoppas allt gått för mannen, och skänker en hjärtans tanke till han och alla hans kära.
