Bästa vänner
Det här lilla husdjuret som berikar vår familj är bra lustig alltså. Hon (är egentligen en han, men eftersom han heter Törnrosa säger vi hon) har verkligen en egen personlighet. Det kanske man inte tror om en gnagare, men faktum är att hon verkligen har gjort avtryck hos oss alla!
Får vi vuxna möjlighet att hålla i Törnrosa när hon är uppe, så gör vi gärna det. Hon är så mjuk, fin och otroligt snäll. Estrid älskar henne såklart, och det verkar vara omsesidigt. Bäst gillar Törnrosa att vara i Estrids händer. För att vara ett barn är Estrid förvånansvärt duktig på att hantera hamstern också. Trygg och varsam. Tänker alltid på vad det lilla djuret mår bäst av ♥
I helgen var jag och Estrid till ZOO och handlade massa nya och roliga saker till Törnrosa. Bland annat en genomskinlig platsboll som man släpper ner hamstern i, sen kan den springa så lös på golvet. Ser hur kul ut som helst! Estrid gapskrattade första gången när Törnrosa satte fart i den lilla bollen som rullade över köksgolvet. En gnagarglass och nytt motionshjul har hon fått också. Det sistnämnda var väl investerade kronor. Det är nämligen totalt ljudlöst och låter hela familjen sova ostört medans hamster jobbar på med sin nattexercis. Värt varenda spänn!
40 grader
Ser ni vilken sjukling? I helgen fick Signe plötsligt hög feber och har ett par dagar varit totalt utslagen. Alvedon hjälper, men utan den ligger febern på 40 grader. Hon har bara legat och snurrat med ögonen och inte haft ork till något. Bara sovit och myst sig genom dagarna. Inte oss emot, i och för sig.
Men jag tyckte så himla synd om henne, så jag viskade till henne att om jag kunde skulle jag ta hennes onda i stället. Fast hon halvsov måste hon hört mig genom feberdimman, för hon svarade mig med en nickning. Nu verkar det som Gud måste hört min önskan! För redan dagen efter var hon nämligen mycket piggare, medans både jag och Johan fått halsont och det känns som febern kommer krypande.
Man ska stå för det man sagt. Nu hoppas jag bara barnen förblir skonade och att vårat rossel går över snabbt. Framför allt halsontet. Jag ska ju köra KortVasan om tre veckor och behöver vara i form både till loppet men också träningen inför. Håll tummarna nu!
Skrivet 2012-11-16
"Tametusan. Vår önskan har gått i uppfyllelse! Jag fattar inte ens att jag skriver detta. Morgonens graviditetestest visade positivt! Det är väldigt tidigt och jag försöker att inte ta ut någonting i förskott, men det är svårt. Herregud. Vad sjukt. Vilken grej. Det går inte att fatta.
Jag som trodde att det var något fel på mig, varför det nu skulle vara det... Jag hade ställt in mig på att det här skulle ta lång tid, men andra månaden lyckades vi! Det är ju fantastiskt. Vad mer kan man önska?
Hur ska jag kunna tänka på något annat nu? Min hjärna går på högvarv. Jag vill så gärna att detta ska gå bra, men jag har lärt mig den hårda vägen att hålla känslomässigt avstånd. Därför känns det overkligt. Jag begriper inte hur jag ska kunna genomlida de närmaste veckorna utan att oroa ihjäl mig...
Snälla lilla miniärtan där inne:
- Var frisk!
- Väx som du ska!
- Stanna kvar!
/ En chockad och förvirrad men väldigt väldigt lycklig Pauline"
Vecka 15
I dag är det lördag och då byter jag och bebis vecka. Tiden går ganska fort fram nu. Även om bebisen är bara 10 cm lång från huvud till rumpa så är min mage stor som en ballong. Lustigt det här, men av någon anledning så syns magen tidigare och tidigare efter varje graviditet. Kroppen vet vad som väntar och sväller ut direkt. Men det gör inte så mycket. Jag är inte orolig för att bli fet. Min kropp brukar justera det där automatiskt efteråt, så under graviditeten slappnar jag av. Förresten tror jag att jag känner något litet som fladdrar där inne. Ibland har det pickat riktigt hårt, så till och med Johan känt det. Vi väntar och ser. Den lilla övertygar oss nog snart ♥
Överlag känner jag mig mycket lugnare nu. Tillfreds med allt. Med livet. Jag känner mig lugn inför att bli mamma på nytt och jag kan faktiskt slappna av och våga tro att det ska gå bra denna gång. För att spexa till det lite har vi bestämt oss för att göra något vi inte gjort någon annan av gångerna - kolla könet på bebisen. Vi (läs: Johan) har ju inte velat det förut, men nu ska vi testa något nytt. Det ska bli kul! I vår ska vi på 3D Ultraljud och hoppas att tillsammans med storasyrrorna få ett riktigt häftigt tillfälle att kika närmre på den lilla!
Mår: De första tre månaderna var vidriga med illamående, trötthet, migrän och ett helvetes humör. Lycklig är jag som kan konstatera att det mesta utav detta faktiskt försvunnit! Migränen vet man aldrig vad den tar sig för, men jag är glad alla dagar jag slipper den. Nu har ju dessutom både trötthet och illamående lugnat ner sig. Och sist men inte minst - jag har blivit snäll! Det går åt rätt håll.
Vikt: 4 +kg (förra gången hade jag bara gått upp 2 kg hittills...)
Dagar kvar till förlossning: 181 st.
Skrivet 2012-10-30
"Mitt liv går i tvåveckorscykler. Varannan vecka sjömansänka, varannan vecka familjeliv. I mitt familjebildande är jag under två veckor på uppladdning och två veckor på omladdning. Därimellan en urladdning. Det är ju trots allt ganska jobbigt att varje ny månad hoppas och fundera för att i slutendan bli besviken.
Jag har aldrig tidigare varit med om att vilja bli gravid, men inte bli det. Jag har förstått att det i längden blir psykiskt påfrestande, vilket jag nu kan sätta mig in i på ett helt annat sätt nu. Jag förstår att det måste vara överdjävligt att slitas mellan hopp och förtvivlan månad in och månad ut. Vi har ju trots allt bara börjat. Man får ju ändå betänka att det är normalt att vänta 1 år på att bli gravid. Så än så länge har jag inte drabbats av någon panik. Ingen hysteri. Ingen fara på taket.
Jag tänker såhär. Vi har två friska, fina barn tillsammans. Det är mer än vad många där ute någonsin får uppleva! Vi är redan nu otroligt lyckligt lottade, och det skulle vara oförskämt att gnälla om mer. Allt utöver detta skulle vara en bouns. Toppvinsten på lotto.
Därmed inte sagt att man inte gärna vill ha den där toppvinsten ockå, och satsar allt varje månad för att vinna."
Skrivet 2012-10-22
"Hej bloggen! Inget nytt från bebisverkstaden. Eller jo, några detaljer kan vara värda att nämna.
Först: Det blev ingen bebis den här månaden. Första försöket. Det är trist, men ingen världsundergång.
Sen: Jag tror min tjejmaskin är fucked up, så att säga. Antingen är det så och då har vi ett problem som måste åtgärdas, eller så läser jag alldeles för mycket skit på internet. Tiden får utvisa vilket.
Hur som helst så ska man inte undervärdera stressens påverkan på kroppen. Mina teorier bygger ofta på att kropp och sinne är tight sammankopplade, och att man genom det ena kan påverka det andra. Det tror jag starkt på. Därför ska jag försöka använda mig utav detta nu och se om det kan vara till min fördel. Fokusera på andra saker - mindre stresss - gladare kropp - bättre rythm i tjejmaskinen.
Tror vi på det? Ja! Då kör vi en månad till då. Tack och hej."
Skrivet 2012-10-03
"Jag är själv med barnen den här veckan. Tänker ofta på hur livet kommer se ut sen, när vi fått vårat tredje barn och föräldraledigheten är över. Om våra arbetssituationer ser ut då som nu så kommer jag vara själv med tre barn varannan vecka. Men det oroar mig (konstigt nog) inte över huvudtaget.
Det går fantastiskt bra när jag är själv med Estrid och Signe och kan inte föreställa mig att en till liten parvel skulle ställa till någon katastrof. Jag har mina runtiner. Jag är van. Det kommer går bra.
Framför allt skulle det vara otroligt roligt. Jag längtar tills dess! Med tre barn skulle barnaskaran kännas mer som en liten grupp. Jag tycker om den tanken. När vi väl bestämde oss för att vi ska försöka få fler barn så vill en sida av mig bli gravid direkt och helst ha bebisen hos mig nu! Men jag får faktiskt erkänna att det finns en annan sida också, en sida av mig som vill njuta av väntan på en graviditet. Hoppfullheten. Förväntan. Lite som en hemlis, mig och Johan emellan. Det känns bra och pirrigt. Jag vet att jag har något fantastiskt att se fram emot, och försöker njuta av den tanken lite varje dag. Suga på karamellen."
Det finns sämre sätt att vakna på
Vinterljuset lyser in på Signe genom sovrumsfönstret
Fotat 2013-01-19
Att kliva upp ur sängen på morgonen såhär års när klockan ringer är ingen höjdare. Spelar ingen roll om jag sovit sedan Bolibompa kvällen innan. Jag vill ligga kvar. Bara en lite stund till. Jämt.
Tror ni då att det blir lättare när det här grynet kommer tassande och kryper upp under armen på en? Ja, då menar jag inte sånna här morna när barnen kommer skrikandes att de har skitit blöjan full eller vill ha gröt - NU. Nej. Jag menar de här mysmornarna. I morse var det så. Signe var så gosig att jag höll på att bli försenad till jobbet. Det är ju så fantastiskt när den lilla människan viskar "Go'morron mamma!" och sedan smekter mig på kinden, känner på mina ögonfransar med sin lilla hand, ger mig tusen pussar och ber tyst om att få hålla handen. Mamma ♥ dig Signe!
Dem gångerna vill man aldrig att ungarna ska bli stora. Tänk när de kommer skämmas över nähet med mamma och pappa. Hemska tanke! Vad bär man sig åt för att barnen alltid ska vara gosiga? Hur som helst så tror jag det gäller att passa på medans de små vräker kärlek och närhet över en. Nästan så mycket att det är värt att bli lite försenad, bara för att få ligga kvar och suga ut det sista ur studen ♥
Skrivet 2012-09-28
"Hej Bloggen! Nu börjar vi. På riktigt. Ja, det är väl bara vänta och se nu då vad som händer! Blir det bebis nu, eller snart, eller om ett tag? Whos knows.
Jag slås ibland av så konstiga tankar. Jag känner mig busig och hemlighetsfull. Får man verkligen göra på det här viset? Bli på smällen, med flit liksom. Jag tänker att det måste finnas någon man måste fråga om lov. En myndighet dit vi kan ansöka och sedan bli godkända. Jag vet inte om samhället jag lever i är konstigt eller alldeles underbart, men här får man inte sätta sig i en bil och köra utan att kunna visa upp att man är lämplig, men barn det skaffar den som känner för det. Bara en tanke. Bland många andra."
Systrar
Här är några av ett par hundra bilder jag tog på barnen i helgen. Ni ser, de är ganska svårt att styra hur bilderna ska bli. Men jag tycker de blir som allra bäst när barnen är sig själva och slappnar av med varandra, problemet är bara att man ska hinna vara där med fokus och allt i rätt ögonblick! Det är inte det lättaste :)
Skrivet 2012-09-12
"Det är inte många som vet om att vi planerar ett barn till. Några stycken. Men inte många. Jag vill ha det så. Jag tänker att det är skönare att inte sagt något i fall detta skulle dra ut på tiden. Slippa frågor.
Ibland känns det faktum att jag inte berättat något som en tyst lögn. Som om jag lurar min omgivning. En blivande tvåbarnsmamma hörde jag kommenteras med ett "Ojojoj, hoppas verkligen de nöjer sig med två barn. Det är nog. Mer ska man inte ha!" och jag får bita mig i tungan för att inte ge mig in för seriöst i disskusionen.
Jag funderar ibland på hur reaktionerna från vår omgivning kommer bli den lyckliga dag då jag får outa vår nya graviditet. Just detta moment har blivit mindre och mindre viktigt för varje barn upplever jag. När jag väntade Estrid ställdes hela min tillvaro upp och ner efter omgivningens reaktioner. När jag väntade Signe fanns en känsla av att visa att alla att vi faktiskt valde att bli en familj, på riktigt. Den här gången skiter jag i andras åsikter. Det är skönt att säga det och verkligen mena det.
Visst finns det mycket saker man kan tycka att man ska göra innan man får barn, men jag har redan valt väg. Det gjorde jag när jag var 18 år och bestämde mig för att behålla Estrid. Jag har redan börjat, varför inte fullfölja? Jag har med tiden insett att det är livet jag lever nu som gör mig lycklig. På riktigt. Då är det ju det jag ska satsa på! Jag känner mig helt tillreds med hur jag vill leva mitt liv och detta är ett väl övervägt och efterlängtat steg på den vägen vi vill vandra tillsammans. Det räcker för mig."
Skrivet 2012-09-11
"Vi har pratat om det här med att få ett barn till. Bli fem stycken i familjen. Vad ska vi ha för bil? Barnvagn? Vilket barn ska bo i vilket rum? Jag är inte ens gravid ännu, men de här tankarna gör mig lycklig. Min familj är det finaste jag har och bara vetskapen om att den kan bli större gör att jag känner mig fulländad liksom. Det känns rätt.
I dag när jag gick ut på stan för att äta lunch kom jag på mig själv med att le för mig själv. Förstår jag ens själv vilken tur jag har? Det är svårt att förstå vilken ynnest det är att få barnlängtan, leva med en man som vill ha barn med mig och tillsammans göra slag i saken. Sann lycka i livet köps inte för pengar. Den uppnås inte av en förväntad livsstil och hittas inte på den uppmålade fasaden.
Den finns bara där i hjärtat. Och man vet när man hittat den."
Barnfotografering / Ljussättning
Se vilka sötnötter! Tanken var att jag skulle fota min egen gravidmage som börjar puta lite, men eftersom det är mycket roligare att fota barnen så slutade det med att jag bara gjorde det i stället. Nåja. Jag kommer nog hinna dokumentera magen ändå förr eller senare.
Lite synd att jag slarvade med skärpan på några bilder, annars blev jag nöjd. Estrid kan man ju dirigera endel men Signe är ju som att försöka fånga en busig kattunge på bild. Hon har runt precis överrallt och man får lura henne korta stunder för att få henne att sitta stilla, titta åt ett håll eller göra något specellt. Sen gäller det bara att vara jäkligt snabb! Jag har faktiskt laddat ner ett par av Emelie Ohlssons webbkurser, och tycker de är väldigt givande och lärorika. Jag har aldrig riktigt tänkt så mycket kring mitt fotograferande förut, men Emelie inspirerar mig att välja både plaser och ljussättning mer noggrant och därmed också, förhoppnngsvis, lyckas bättre med fotograferingen.
Nu längtar jag efter våren och ljuset för att ge mig ut och lära känna mitt objektiv orentligt!
Den bästa storasystern
Estrid är den som, utan jämförelse, blivit absolut gladast över bebisen som ska komma. Hon pratar om den hela tiden och överröser magen med pussar och kramar! Det var också hon som kring julbordet berättade för morfar och morbröder att det skulle komma ett litet underverk till familjen. När ja la en ost på mackan ropade hon nämligen från hörnet av bordet:
"Mamma, den där osten kan vara farlig för bebisen som ligger i din mage! Moderkakan säger stopp!"
Jaha. Då visste alla det också! Som ni förstår bryr hon sig mycket om hur jag mår och frågar ofta vad bebisen tycker om för mat, och håller kolla så jag inte äter dålig mat som blir farlig för bebisen.
Hon är så fin. Om hon varit en omtänksam och ansvarsfull storasyster åt Signe så är det ingenting mot vad hon kommer bli till det här lilla livet! Eftersom hon är så mycket äldre så finns det ingen konkurrens på samma vis. Dessutom är det roligt eftersom hon förstår så otroligt mycket av gravidieten och kan delta i hela upplvenelsen på ett annat vis denna gång. Vi läser om bebisens utveckling i Lennart Nilssons fantastiska bok "Ett barn blir till" och Estrid pekar på bilderna och lyssnar intresserat om celler som delar sig, blodflöde genom moderkakan och hur bebisen lär känna sin omgivnings röster.
Varje gravidtetet är verkligen unik, och varje livssituation man befinner sig i bidrar till att göra upplevelsen unik. Därför är jag otroligt glad över att jag får göra denna resa tillsammans med Estrid denna gång på ett hela annat sätt än förut. Det är häftigt! ♥
Varje dag, kan vara den sista.
Det har varit en fantastiskt fin vinterdag idag! Bara ett par minusgrader och strålande sol. Vi packade lite matsäck och åkte ner till vår badplats som såhär års är skridskobana och ett 5 km långt skidspår runt sjön. Johan nötte på med sin skidåkning och jag hjälpte tjejerna med både skid- och skridskoåkning kvar vid bryggorna. Signe fick testa att stå på skridskorna för första gången, men precis som jag trott var det lite för svårt för henne. Eller lite för "halt" som hon själv sa. Men vi nöjde oss med att sitta på bryggorna och brygga varm saft i solskenet.
Sen hände något otäckt. Johan hade precis försvunnit bakom krönet på skidorna, när en annan skidåkare kom farandes från det hållet. Med andan i halsen ropade han att en man fått svårt att andas och att de gjorde hjärt- och lungräddning på honom en bit ut på isen. Ambulans var på väg. Jag hann tänka en miljon olika saker och ringde Johan direkt på mobilen. Inget svar. Tänk om det är han? Tiden går. Jag bestämmer mig ändå för att stanna kvar med barnen för att inte oroa dem, men när Estrid frågade "Är det pappa som är sjuk?" var det svårt att inte låta oron lysa igenom. Efter en stund kom ambulansen och de skyndade sig ut till mannen, efter vägledning från andra skidåkare. Tiden går enormt sagta och jag försöker se i fall Johan åker på andra sidan sjön, men det är långt borta och svårt att se. Kanske var han en av dem som stannade för att hjälpa mannen? Tankarna snurrar. Bara det inte är Johan. Efter lite drygt en halv timme ser jag Johan komma längst strandkanten i skidspåret. Jag andas ut. Det är inte han!
Strax efter kommer ambulanspersonalen tillbaka med båren. En av sjukvårdarna ropar att jag ska akta på Estrid, för det är ingenting hon bör se. Jag ser redan på långt håll att de samtidigt som de springer bredvid båren fortfarande gör hjärtkompretioner. Det har då gått över 40 minuter sedan olyckan. Jag förstår då hur allvarlgt det är. Jag går i väg med Estrid, men hinner se mannen på båren. Han är vit i ansiktet. Stämningen är tryckt. Med anke på hur lång tid som gått, tror jag inte möjligheterna för honom var så stora...
Det var så hemskt. Så verkligt. Mitt i den gnistrande snön och solskenet så kan ett liv släckas. Mitt i det tysta och stillstamma. Om han inte klarade sig så tänker jag att det ändå var en fin plats och en fantastiskt fin dag att få dö på. Det finns många människor som går hemska öden till mötes. Som lider och pinas. Jag hoppas det sista han kände var solen som värmde mot sin kind. Jag hoppas det sista han gjorde, var något han älskar.
Livet är skört och man ska vara glad för varje dag man har varanda. Sånna här händelser får en att stanna upp, tänka efter och uppskatta. Samtidigt går allting vidare försvånansvärt snabbt. När ambulansen lämnat stranden kom nya skridsko- och skidåkare. Helt ovetandende om vad som nyss utspelat sig på platsen knäpper de fast sina pjäxor och tar sats över isen. Som om ingenting hänt. Solskenet och den gnistrande snön är lika stillsamt och tyst som innan. Livet går vidare.
Det var en fin dag idag, men också en hemsk dag. Jag hoppas allt gått för mannen, och skänker en hjärtans tanke till han och alla hans kära.
KortVasan nästa!
Kompisar! Ni missar väl inte att det börjar dra ihop sig till skidåkning för min del? Om en månad ska jag åka Vasan, 3 mil. Jag har bara en ynka sak att bocka av innan jag har min Tjejklassiker, så tro inte att en bebiskula ska hindra mig.
Johan har gjort en stor insatts och köpt ny skidutrutning åt mig, varit med mig och provat ut pjäxor, stått en hel kväll och vallat mina skidor efter konstens alla regler och till och med kört mig ut i skidspåret. Men där blev jag ganska snart varse att det verkliga jobbet var det ingen annan som kunde göra åt mig. Jag har alltså åkt längdskidor för första gången i mitt liv (en gång på lågstadiet räknas knappast) och efter det var jag sängliggande 1½ dygn med utomjordisk träningsvärk i muskler jag inte ens visste att jag hade! Det var hemskt. Och vidrigt. Men det var skönt också.
Jag lärde mig även ett och annat, och det är ju fint om man kan göra det:
1. Underskatta aldrig en skidåkare. Det krävs massor av teknik och styrka för att kunda röra sig graciöst på ett par skidor. Sånt skrattar man inte åt.
2. Det spelar ingen roll hur bra utrustning du har - suger du på att åka skidor så går det ändå åt helvete.
3. Om min gravids kropp ska överleva 3 mil på skidor kommer det krävas träning. Så det är bara på't igen 'ba!
I morgon ska jag ut i spåret igen. Jag ska banne mig klara detta! Så det så!
Skrivet 2012-07-31
"Hej bloggen!
Det här är en märklig dag. Det här är också ett märkligt inlägg, eftersom jag nu börjar författa min lilla följetång som inte kommer publiceras förren långt, långt fram. Om någonsin? Den som lever får se.
Det är mitt i sommaren och vi har bestämt oss, jag och Johan. Det blir ett tredje barn. Det känns konstigt att ens skriva det här. Tre barn? Vad är det vi ger oss in på? Vi har bokat tid för uttag av p-stav och då går startskottet. Jag är spänd, förväntansfull, lite rädd men väldigt väldigt glad. Jag är glad över det vi bygger tillsammans.
Tanken på att vår familj kan växa känns fortfarande surrealistisk. En till liksom...? Men jag älskar mina barn och jag älskar Johan och kärlek kan man inte få för mycket av."
Tack alla!
Om ni visste vad jag längtat efter att få berätta detta för er.
Tack så jättemycket för alla gratulationer och lyckönskningar. Ni är så fina ♥
Nu är jag i v. 13 och den mest kristiska perioden i avseendet missfall har passerat. Däremot har jag fått lära mig den hårda vägen att vad som helst kan hända, så jag håller ett litet avstånd. Känslomässigt. Min hud har blivit hårdare och det kommer jag alltid få bära med mig. I veckan gjorde vi ett KUB-test och gick därifrån med den lägsta uppmätbara risken för kromosomfel. Bebisen växte fint och mådde till snyes bra. Jag försöker fokusera på sånt. Försöker hoppas att allt ska gå bra.
Men det ska Gudarna veta att den graviditetet inte varit någon dans på rosor hittills! Dessa veckor har varit turbulenta och jag har mått som en rutten skit. Illamående, extrem trötthet och ett humör sänt från helvete. Lindrigt uttryckt.
Allt detta har jag faktiskt bloggat om vart efter veckorna rullat på, men ännu inte publicerat. Det tänkte jag börja göra nu. Ni kanske har sett den nya kategorin "Vägen dit"?. Där kommer jag samla mina tankar, funderingar, vansinnesutbrott, våndor och framtidsdrömmar som rört sig i min kropp och huvud sedan dagen vi bestämde oss för att vi ville ha ett barn till, till graviditeten nått sina första tre månader. Där är vi nu.
Som någon utav er skrev "Tänk att jag fått följa dig genom fyra graviditeter, genom två barns hela liv!". Ni ger mig ett fantastiskt stöd och jag ser fram emot att dela även denna resa med er.
Puss & Kram!
Säg hej till Bebis!
♥
Stor människa i liten förpackning.
Jag och Estrid sitter och ser på TV när det flimrar förbi ett nyhetsinslag om en 8-årig flicka. Hon omkom efter att bilen hon satt i blivit påkörd av ett tåg. Estrid sitter tyst och lyssnar.
"Mamma. Hon var 8 år. Vad betyder "omkom?""
"Att hon dog", svarar jag.
Estrid ser sammanbiten ut. Efter en stund frågar hon;
"Fick hon en begravning då?"
Vi pratar en stund om flickan och Estrid är uppenbart fylld av känslor kring detta. Hon vill prata. Hon vill berätta. Så jag frågar vad hon tänker.
Då berättar hon, på ett sällsynt empatiskt vis hur ledsna flickans föräldrar och syskon måste vara nu. Och flickans hamster, om hon har någon. Sen brister hon ut i tårar. En hejdlös gråt där hon mot min axel snörvlar otröstligt. Kopplingen till henne själv är inte långt borta och snart hör jag henne prata om sin egen död. Snyftningarna eskalerar och hon säger:
"Tänk vad ledsna ni skulle vara om jag dog! Om jag aldrig mer fanns! Törnrosa skulle inte ha någon som tog hand om henne. Min säng skulle vara alldeles tom, så Signe fick sova själv i stora rummet. Ni skulle få packa ner alla mina kläder i en låda..."
Då brister det för mig också. Med Estrid uppkrupen som en liten boll i famnen storgråter jag. Jag gråter över den vidriga tanken på att förlora sitt barn. För vem som helst är denna tanke ofattbar, och det ska den vara. Men för ett ögonblick, bara en hundradels sekund, hugger knvien mig i brösten och jag känner smärtan. Det räcker. Men jag gråter också över storheten i få vara mamma till en sån fin människa som hon, som fast att hon bara är 5 år gammal känner så stor empati för andra. Dessutom kan hon uttrycka det hon känner i ord. Det finns vuxna människor som aldrig lär sig behärska den konsten.
Mitt hjärta värker av kärlek för dig, Estrid ♥ Du är den häftigaste människa jag nånsin lärt känna. Fortsätt att vara precis så stor som du är. Den kraften kommer ta dig precis dit du vill.
6-års verksamhet
Två pärlor i vinterland
I veckan har Estrid börjat 6-års verksamhet. Egentligen skulle hon ha börjat till höstterminen, men efftersom så många nya småbarn behöver ha plats få det större barnen byta upp sig en termin tidigare. För Estrids del, som är ganska tidig i utvecklingen, tror jag bara det är en fördel. Hon läse roch skriver redan och får mycket stimulans genom att få vara med de äldre barnen.
Nu har hon och de andra blivande 6 åringar har flyttat till en ny byggnad och äter mat i skolmatsalen med förstaklassarna. När blev hon så här stor? Jag begriper ingenting. Nästa år börjar hon skolan. Alltså s k o l a n! Jag tycker det känns som man nyss gick i grundskolan själv..
Även för Signe tror jag detta kommer bli ett lyft. Hittills har det gått tillsammans och de har hängt ihop jämt. Jag tror det kan vara bra att det får utvecklas på olika håll.
En lat lördag
Lördag. Vi har varit ute och gungat, kokat ärtsoppa och tittat på alldeles för många avsnitt av Jake och Piraterna. Även om vi inte gjort något speciellt så gillar jag sånna här dagar. I veckorna får jag så lite tid med barnen, så vi behöver sånna här lata dagar ihop. Det märks på dem också. Signes ögon glittrar när det första hon utbrister på morgonen är "Mamma inte jobba idag!?". Lilla snuffs. Jag ska inte göra något annat än att vara hemma med dig i helgen ♥
Signe-update
Här är hon, Signe. 2 år och 3 månader gammal. Minstingen som inte är så liten längre. Hon går på pottan själv, pratar och bubblar och lär sig nya ord varje dag. En sak som jag farcineras av med Signe är så otroligt duktig hon är med talet. Hon sätter rätt ord i rätt sammanhang och uttalet är väldigt uppmärksamt och nogrannt. Självklart har hon draghjälp av Estrid i sitt lärande och det märks tydligt. Så fort Estrid lär sig något så kan Signe det vecka efter. Nu efter nyår kommer Estrid och Signe gå i från att ha varit på samma avdelning på dagis, till att gå i olika byggnader. Det finns nog både för- och nackdelar med det. Det har kännts bra att ha dem tillsammans och vetat att de alltid haft varandra. Samtidgt är det nyttigt för båda två att få utvecklas som individer och klara sig utan varandra i barngruppen.
Men jag är inte orolig. Signe är smart och intensiv. Självsäker, modig och lyhörd för sin omgivning. Hon snackar verkligen om allting hela tiden och lämnar inte ett ämne förren hon tömt ut allt hon någonsin kan komma på att fråga. Det duger tillexempel inte att vara lat och bara ge svar som "Ja" eller "Nej". Hon ger sig inte för en man utförligt bekräftar med svaret att man fattat. Man får alltså upprepa det hon nyss sa, som för att bevisa för henne att man förstod. Då är hon nöjd.
Lilla Signe ♥ Även du lär mig så mycket om mig själv. Som förälder så tvingar varje barn en att utveckla nya sidor hos sig själv. Det är häftigt. På så vis är man också annorlunda i sin roll som förälder, till sina olika individer till barn. Tack fina lilla barn för allt du ger mig! Det är en ynnest att jag får följa dig på vägen.
Berättelsen om Pi
Ikväll har jag ordnat en liten överraskning till Johan. Barnen stannar hemma med farmor och jag har bokat biobiljetter till "Berättelsen om Pi" i 3D. Jag läste boken 2006 och älskade den! Som jag minns det så var det fantastiska miljöbeskrivningar om berättelsen lämnade också utrymme för en hel del fria tolkningar, så jag ser väldigt mycket frame mot att se vad de kan ha blivit för film utav detta!
Sedan väntar en lugn och icke uppbokad helg. Det ser vi också fram emot. Puss & kram!
Här inne ekar det tomt
Jag har varit julledig och bloggledig. Smickrande är att ni trots min frånvaro är ett tappert gäng som varje dag kommer in hit i hopp om en uppdatering. Men nu är det ett nytt år och jag tänker försöka mig på en nysatsning på bloggandet. Vore kul att komma igång igen. Hoppas ni vill fortsätta hänga på!
Helgerna som varit har faktiskt varit lugna och sköna. Sådär som man ofta säger att man vill att det ska vara, men som det sällan blir. Jag har varit ledig i stort sätt halva December och har ingenting att klaga på. Tvärtom. Både jul- och nyår var väldigt lugna och städade och bjöd på umgänge med släkten och enormt mycket god mat. Ganska perfekt ♥
Jag har varit lite lat med kameran, och istället kommit på mig ganska ofta att faktiskt bara njuta utav studen. Men några fina stunder har dock fastnat på bild, och dem tänkte jag samla ihop i morgon.
På återseende! (även om ni tro´t eller ej)
