Rutinultraljud

 
 
I morse gjorde vi rutinultraljudet. För mig är det en viktig milstolpe i graviditeten. Jag har varit nervös, men ändå med en bra magkänsla. Vi blev mottagna av en kvinna, väldigt bekant. I samma stund jag hörde henne ropa upp mitt namn så visste jag var vi träffats sist - när hon gjorde ultraljudaundersökningen av lillbebisen. Efter en otäck flash back blev vi visade till undersökningsrummet. När hon vände sig till mig och sa "Nu kommer jag vara tyst en stund och bara se hur allt ser ut, så bli inte oroliga" tänkte jag att exakt så sa du sist också. Men tänk positivt nu, Pauline. Det måste gå bra.
 
Och det gjorde det. Det gick fantastiskt bra! På skärmen fick vi se en frisk bebis som sprattlade och smakade på sin hand. Själv låg jag där på britsen insmord med gele och farsinerades av tekniken. Hur kan de se allt? Varenda litet organ i kroppen, hjärnans delar och blodet som pumpar in och ut ur hjärtat. Är det inte häftigt? Nästan lika häftigt som att kroppen själv kan bygga en bebis och sätta allting på rätt plats. Att allting finns! Att det blir rätt, så ofta. Det måste finnas någon högre makt som skapat detta. Allt annat är otänkbart.
 
Vi fick med oss fina bilder av bebisen och ett lugnande besked om att allting ser bra ut hittills. Ett friskt barn. Den beräknade dagen för förlossning flyttades en dag till 28/7. Jag tror den kommer då. Ett söndagsbarn. Ja, så blir det.
 
Just det! En liten bouns - vi fick också veta vad det blir för sort! Men jag väntar med att berätta det här.
 
Jag känner mig lätt. Jag är så lycklig!
Ha en fin kväll allihopa! ♥

Skrivet 2013-01-03

"Dagarna rullar på och idag går jag in i v. 11. Snart är de första mest kritiska månaderna över och jag hoppas att bebisen där inne fortsätter att växa och må bra. För 3 veckor sedan gjorde vi ett ultraljud och fick se en liten klump med huvud, små knoppar till armar och ben och ett fint litet hjärta som slog ♥ 
 
Den 14/1 ska vi göra ett KUB-test. Jag och Johan har diskuterat det här med fosterdiagnostik fram och tillbaka. Jag har haft svårt att avgöra om ett ofarligt KUB-test egentligen ger mig någonting, eftersom det endast är en sannorlikhetsbedömning. Vi kan få en risk 1:20.000 att barnet har ett kromosomfel. Eller en risk på 1:250. Eller 1:2. Men vad säger det egenligen? Är man den där 1:an av 20.000 personer som trots allt är drabbad så hjälper ju inte en sannorlikhetsbedömning. Att drabbas av det som lillbebisen hade var en risk på 1:50.000 graviditeter. Och att vara den där 1:an liknade ändå skit - hur liten risken än var. Och ett resultat på 1:2 betyder ju faktiskt att ett barn är helt friskt. Ni förstår, man kan vända och virda på detta i det oändliga.  
 
Jag är trots allt mån om att detta barnet blir friskt, eftersom jag har två barn till som redan finns att ta hänsyn till. Alternativet för att få ett 100% säkert svar är då att göra ett fostervattensprov. Alltså sticka en nål genom magen och riskera att få missfall pga. ingreppet. Så vad väljer man?
 
Vi har ju valt att börja med att få en sannorlikhetsbedömning. Känner vi sen att vi inte kan leva med det utan vill gå vidare med fostervattensprov, så gör vi det då. Vi får se."

I min scraplåda

 
Det är skönt att ta tag i ett projekt som man länge gått och irriterat sig på. Tänkt att man ska göra. Som att städa min låda med scrapgrejer. Min fina låda som är full av material, en rktig skatt egentligen! Jag har inte ens kunnat använda sakerna för det var så rörigt. Till slut drar man sig för att hålla på överhuvudtaget.
 
Nu är det ordning och reda! Stämplar, papper och dekorationer har fått sin plats. Hur länge återstår dock att se...

Nu kommer ljuset

 
Det finns fler än jag som tröttnat på mörkret. Ett par av mina 18 st pelargoner har börjat blomma! Jag kan ingenting om övervintring av blommor och har därför låtit dem så kvar på fönsterbrädorna för att stirra ut på snön och vintermörkret. De har varit trötta och ledsna, men tappra.
 
Nu kommer ljuset! Förstå så underbart! Jag brukar alltid längta efter våren men i år är det olidligt. Jag vill ha värme - nu! Hela vintern har varit rädd att alla mina pelargoner ska dö mörkerdöden, vilket vore en katastrof. Detta är blommor jag ärvt efter mormor och farmor. Varje planta är uppmärkt med "Berit" / "Greta" och jag ser det som en viktig uppgift att få dem att må bra. Leva lite till!  
 
Då förstår ni att det är dubbel glädje att efter så många månaders dvala skymta knoppar mellan bladen.
 
Pauline - Vintern
1 - 0

Tjejklassiker - check!

 
Söndag. Jag ligger på sängen och beundrar ljuset som lyser genom tårna på mina strumpor. Den ena är ut och in ser jag nu, i skrivande stund. Men de har i alla fall samma färg idag. Det är inte alltid.
 
Jag och Johan har kört Kort Vasan. Tre mil på skidor känns i kroppen, milt uttryckt. En kombination av sjukdom, dålig planering och lathet gjorde min skidträning obefintlig. Totalt fick jag drygt en halv mil genomsvettig, jobbig och totalt mördande träning innan det var dags att ställa upp sig i startfållan på loppet. Som med allt här i livet hade jag kunnat skapa mig själv bättre förutsättningar, men lät bli.
 
Därför ligger jag nu här med träningsvärk i hela kroppen. Till och med under fötterna! Mina ben- och ryggmuskler värker. Jag har svårt att röra mig. Kommer inte ur sängen. Men jag är stolt över mig själv. Så till den milda grad att jag satte mig och grinade när jag kom mål. Gravidhormoner eller inte - jag har klarat min Tjejklassiker och jag är skitnöjd!
 
Loppet i sig gick väldigt bra egentligen. Jag tog det i min takt och stressade inte, men jag kämpade och gjorde mitt bästa i varje tag. I varje uppförsbacke, i varje stakning. Men jag unnade mig också att stanna vid varje depå, vända ansiktet mot solen och njuta av blåbärssoppan. Se på alla andra tappra skidåkare som i just den stunden delade samma upplevelse som mig. Som också kämpade! Ibland får man inse sina begrännsingar och jag kommer aldrig bli någon skidåkare. Så är det bara. Men jag ville komma i mål och få en trevlig resa dit. Det fick jag! Gällande bebismagen så var den inte i vägen. Däremot så märktes det på flåset och pulsen att jag har en liter extra blod att pumpa runt i kroppen... Och magmusklerna funkar inte nu som innan. Men det är ju bara anpassa sig.  
 
Johan och jag startade tillsammans med körde sedan loppet individuellt. Han kom i mål efter 3.02 h. Jag gick i mål efter 4:48 h. Nu ska jag beställa ett diplom på min genomförda Tjejklassiker. Jag är så himla glad över att jag lyckats klämma in den mellan mina tre ungar. Inget är omöjligt!

Skrivet 2013-01-03

"Okej. Nu kommer jag vara ärlig. Den här graviditeten har hittills varit hemsk. Den har präglats av allt annat än ett rosa skimmer. Illamående, trötthet, grinighet och migrän. Vilken fantastisk sammanfattning va? Ni kan ju gissa hur kul dessa veckor varit. Det har slitit på oss alla. Jag eftersom jag mår som ett lik och Johan eftersom han behöver stå ut med mig. Barnen tycker också att det är ett riktigt nedköp att ha fått en sån ragata till mamma.  
 
Jag är besviken på mig själv som inte själv kan förmå mig att vara lite glad. Vi har ju önskat detta! I stället ligger jag som ett vrak på soffan och mår illa, eller har migrän, eller är förbannad, eller är trött. Typ.  
 
Jag vaknar varje morgon med spyan i halsen. Jag lämnar inte huset utan min fantastiskt pillerburk som tar udden av illamåendet. Förra veckan tog tabletterna slut jag tvingades ligga en kväll på soffan, helt i illamåendes grepp. Det var fullkomligt vidrigt och jag tvingades hitta på en lösning, snabbt. Jag gör vad fan som helst! Jag drar fram crosstrainern. Kanske hjälper det. Alla vet vi ju att motion har en bra inverkan på kroppen, så varför inte. Fantastiskt nog så gjorde 15 min på trainern mig fri från hulkningar i en hel timme. Fantastiskt! Lärdom: underskatta aldrig att röra lite på fläsket.
 
Dessutom har gravidhormonerna triggat igång min migrän. Förra veckan hade jag tre migränattacker på under två dygn. När migränen slår till domnar jag bort i halva kroppen, får flimmer för ögonen och tappar talförmågan. Efter det kommer jordens vidragiste huvudvärk som tvingar mig att bara ligga i sängen och blunda, eller kräkas. Ja. Så har jag det i ett 10-tal timmar innan det lägger sig. Eller börjar om.
  
Jag som hade det så enkelt när jag väntade Estrid och Signe. Nu har jag fått igen för de gångerna också. Måtte denna bebis leva och vara frisk, annars kommer dessa vidriga veckor kännas fruktansvärt bortkastade. Håller tummar och tår för att andra trimesterna blir lättare. De säger ju att första tiden är jobbigast, och jag försöker hålla mig vid det. För värre kan det knappast bli.
 
Gode Gud i himmeln. Om du finns. Ge Johan lite extra kraft att stå ut med det monster jag blivit. Ge barnen ett uns av förståelse och tålamod för allt som jag är oförmögen att ge dem just nu. Låt bebisen vara frisk och fin och låt mig gå helskinnad genom spektaklet. Tack och hej!"

Önska mig lycka till!

Vi packar. Skirdor, stavar, pjäxor och allt annat vi kan tänkas behöva ligger i bilen. I morgon åker vi upp till Dalarna och kör KortVasan tillsammans. Det är mitt sista lopp innan jag kan bocka av Tjejklassikern på min lista över prestationer i livet. Jippi!
 
Men en kombination av sjukdom, dålig planering och lathet har gjort min skidträning obefintlig. Totalt har jag fått drygt en halv mil genomsvettig, jobbig och totalt mördande träning. Som med allt här i livet hade jag kunnat skapa mig själv bättre förutsättningar, men har låtit bli. Jag ser alltså fram emot detta väldigt mycket men jag är också nervös. Oförberedd. Framför allt gravid. Men jag tänker inte ta ut mig själv. Det får ta den tid det tar. I värsta fall får jag väl promenera mig genom loppet med skidorna på fötterna.
 
Det känns ändå bra att Johan är med, vi startar tillsammans. Alla andra saker i Tjejklassikern har jag gjort själv, så jag tycker det ska bli extra roligt att få dela detta med honom. Det här är ingen tävling för mig. Jag bryr mig inte om tiden. Mitt mål är att ta mig i mål och få mitt diplom på en genomförd Tjejklassiker.
  
Håll tummarna för fint väder och bra skidföre.
Håll tummarna för mig!

Hemligt projekt

 
Ett kreativt flow sa vi. Jag är ju minst sagt bred i mitt intresse för pyssel och skapande. Vare sig det är att sy kläder, göra gipsfigurer, handarbeta, måla glas, scrappa eller göra smycken så roar det mig. Nu senast har jag ramlat över en ny variant av något så basic som att lägga pärlplattor. När jag hittar något sånt är jag inte sen att prova. Snabbt in på Panduros hemsda och klickar hem ett eget startkit med Photopearls. Jag behöver snart ett eget hobbyrum här hemma tror jag...
 
Men detta är fortfarande ett hemligt pojekt, så jag säger inte mer än så just nu. Ni får se när det är klart!
 
/ PysselPauline

Till mamman

Gillar Estrids stavning på "hjärtans". För det är ju precis så det låter I-Ä-T-A-N-S. Varför krångla till det liksom? 
 
Se vilka fina blommor jag fick av min familj på Alla Hjärtansdag! De blommar fortfarande och pryder vårat köksbord ♥ Tänk vilken skillnad lite snittblommor gör. Nästan så man skulle unna sig en veckoprenummeration. Vad är det inte värt att få känna sig så här glad och uppskattad varje vecka?

Skrivet 2012-12-13

"Hej bloggen!
 
Jag mår illa. Jag kräks inte, men jag kväljer. Hunger och mättnad är mina värsta fiender och jag gör mitt bästa för att hålla det på en lagom nivå. Tabletter har jag fått men huruvida de är värkningssamma eller inte är tveksamt.
 
Om 4 dagar ska vi göra vårat första ultraljud. Jag är nervös men försöker att inte tänka på det. Eftersom jag inte haft några blödningar skulle man ju kunna förutsätta att allt är bra, men jag förutsätter ingenting. Min värsta skräck är att få höra att embryot stannat upp i utvecklingen men bara inte kommit ut av sig själv. Eller att det inte funnits någonting alls, bara en tom fostersäck.
 
Usch. Det skulle uppriktigt göra mig väldigt ledsen om detta inte går bra. Jag vet att mycket händer omkring mig just nu och jag har inte haft tid att varken fokusera på mig själv eller njuta, men jag är väldigt stolt över graviditeten och vill så gärna att detta ska gå bra.
 
Snälla. Må bra där inne!"

Kreativt flow

 
 
Hittils har jag gjort ett par solhattar, börjat på en tredje samt ett par sockor och en som väntar på en maka. Till det har jag också börjat på en turkos uggla och en sminkväska. Bäst att hålla lågan uppe när man ändå är i gång!
 
Jag är inne i ett kreativt flow. Ett rus. Inspiration som brusar i kroppen och som ger mig massor av glädje och energi! Skapande är verkligen helande för själen. Det gör mig lycklig rakt igenom. Ren, liksom.  
 
För det finns ingenting som renar huvudet som att sitta med stickor eller en virknål i handen och låta tråden från nystanet sagta växa fram till något annat i händerna. Allra roligast är när man gör någonting som på förhand är bestämt att bli till någon annan. Då ägnar jag alla tankar åt denna person i varje maska och varje stygn jag gör. Det bara blir så. Skapad med kärlek, skulle man kunna säga.
 
Det som skiljer denna inspirationsrusch i från andra är att jag gör klart. Jag avslutar. Jag har till och med givit raggsockorna en maka, och det händer sällan! Oftast blir mina halvfärdiga projekt liggandes i garnkorgen tills jag tröttnar och nystar upp allt igen och börjar om. För det är egentligen inte den färdiga produkten som bertyder något. Det är resan dit.

Jag håller också på att lära mig nya virktekniker. Snäckskal och kräftgång heter ett par. Ni hör ju själva. Bara namn gör ju att man vill lära sig!

Pooki Booki

Signe är fullt koncentrerad på sina djur i Pooki Booki
 
Om ni inte laddat ner den appen till era småbarn så gör det vettja! Jätterolig och pedagogisk. Signe är superhaj och bläddrar själv mellan olika djur och sagofigurer. Barnen är ju himla lättlärda och hon fattade direkt att om man klickar på djuret får man höra hur den låter, klickar man på texten får man höra vad den heter.
 
Hon älskar den! Snygg är den också. Ett tips för alla uppkopplade småbarn där ute i cyberspace alltså.

Vecka 18

Vecka 18. Här kan ni läsa om Estrid och Signe i samma vecka.
 
Ny vecka. Tiden går fort! Jag hinner knappt med att ta mina magbilder som jag planerat. Det är ju faktiskt sjukt att snart halva tiden redan passerat. Jag har gått in i en lugnare period nu, magen växer och jag älskar att se den i spegeln. Den passar mig! Den lilla som gömmer sig där inne har också börjat göra sig mer och mer till känna. Från ett fladdrande kittel till små puffar som ibland, om man har tur, går att urskilja på utsidan. Oftast blir bebisen blixxtilla om man lägger handen på magen. Trist för pappan och storasyrrorna som gärna vill känna, men sånna är bebisar!
 
Om en vecka är det dags för Rutinultraljud och jag håller tummar och tår för att allt ska vara bra. Jag borde vara mer orolig, men det är jag inte. Det kommer gå bra. Jag måste få tro det. Vi har bestämt oss för att ta reda på bebisens kön, men jag har inga förhoppningar om att få veta det då. Vi har istället bokat en tid på en privat klink för detta. Men jag har börjat bli mer och mer övertygad om att det är en flicka, så till den milda grad att det till och med känns lite onödigt att åka enkom till Stockholm för att kolla! Jag vet ju liksom redan.
 
Mår: Jag mår bra! Det vände verkligen vid andra trimestern, precis som barnmorskan sa. Magen växer och jag känner mig fin i min gravida kropp. Just nu är graviditeten endast njutningsfull och jag ser fram emot att få känna bebisen buffla runt lite mer där inne!
 
Vikt: + 5kg 
 
Dagar kvar till förlossning: 160 st

Skrivet 2012-12-13

"Hej bloggen!
 
De närmsta månaderna i mitt liv kommer vara en tid av förändring, och det är med säkerhet ingenting konstigt att våndas ibland. Tänka både ett och två varv. Ibland när ungarna skriker eller inte vill somna eller inte vill äta eller inte vill ta på sig skorna blir jag rädd. Undrar vad jag givit mig in på? Tänk om jag haft en nyfödd också! Sen kommer det stunder när kärleken till de små är så överväldigande att jag funderar på om det ens är möjligt att känna så här mycket för en till? Är mammahjärtat ett bottenlöst hål av kärlek eller räckte det bara till två?
 
Jag är både rädd och förväntansfull. Därimellan grinar jag en del. Jag grinar framför TV:n, när jag sjunger godnattsånger för Estrid och när jag drar in lukten av Signes underbara lilla huvud och förstår att hon är född ur min kropp. Alltså min. Jag. Pauline. Jag har byggt en människa. En egen fri individ. Två till och med! Nu gör jag det en gång till. Vem blir det?
 
För visst är det ett mirkel allt. Den mänskliga hjärnan kan klura fram nanofysik och resor till månen. Men dem kan inte bygga en bebis i från noll. Det kan däremot jag och min kropp. Det är ganska coolt."

Skrivet 2012-12-03

"Hej bloggen!
 
Nu har jag gått in i graviditetsvecka 7. Det känns som om tiden sniglar sig fram. Jag följer bebisens utveckling på min gravidapp och räknar dag för dag. 6+0... 6+1... 6+2... Värst är rädslan för missfall. Jag kollar efter blod i trosorna varje gång jag går på toalettten och letar smärtor i magen. Än så länge har jag inte hittat något, och har aldrig tidigare gjort heller. Men ändå. Oron finns där. Oron för att bli besviken. Oron för att hoppats i onödan.
 
Om ett par veckor ska vi göra ett tidigt ultraljud. Jag vet att man aldrig kan få några garantier, men jag vill veta om allting ser bra ut, så långt. Jag hoppas så innerligt att allt ser bra ut då och att vi får se ett litet hjärta slå. Det hade varit den finaste julklappen.
 
I övrigt har den här graviditeten hittills varit betydligt jobbigare än de andra. Tröttheten är förlamande vilket gör det svårt för mig att plugga. Jag somnar så fort jag sätter mig med boken, oavsett vilken tid på dygnet det är. Men värst av allt är mitt humör. Jag känner mig som en genomsur och bitter ragata som går där hemma och spyr på allt och alla. Allting stör mig. Ingenting är kul, ingenting är bra. Det känns fruktansvärt att vara ett åskmåln när jag egentligen är så otroligt lycklig över min familj och graviditeten. I det stor hela känner jag mig nästan hela tiden nedstämd. Sur. Förbannad. Irriterad.
 
Jag har frågat barnmorskan vad jag ska göra åt detta, men hon gav mig inte mycket hopp. Vissa blir hormonhäxor. Så är det bara. Det enda hon kunde trösta mig med var att ett stor hormonpåslag i kroppen oftast indikter mindre risk för missfall såhär tidigt, då graviditeten sitter där den sitter och utvecklas. Jag vet inte vad jag ska tro om det. Även om det är svårt, så försöker jag väl se något positivt i det.
 
Usch. Jag beter mig som en häxa. Mår som en rutten skit. I mina värsta stunder tänker jag att jag inte är värd den här graviditeten, att jag inte uppskattar den tillräckligt mycket eftersom jag inte kan vara glad. Visa att jag är glad! Jag tänker också att jag säkert kommer få missfall bara för att jag känner såhär. Som om bebisen märker vilken sur och irriiterad mamma den kommer få, och därför inte skulle vilja stanna kvar.
 
Ja. Ni hör ju. Jag är sjuk i huvudet. Måtte detta lugna sig längre fram. Jag tror inte jag pallar 7 månader till med en vanställt psyke."

Skrivet 2012-11-20

"Någonting lustigt hände mig idag. Under en lunch med min svägerska berättar hon om en dröm hon haft. Hon hade en dröm om att jag fick barn. Tvillingar - en pojke och en flicka. Dessutom hade vi utöver dessa massvis med barn, men jag var själv inte säker på om det var 8 st eller 20 st. Det hade nämligen "kommit så många varje gång". Plupp plupp! Haha. Snacka om sjukt! En sak visste jag i allafall, och det var att vi hade fått 80% av vår barnaskara.
 
Är det inte ett lustigt sammasträffande att hon drömmer detta, just nu? Undra vad det betyder? Kanske är det hennes kvinnliga intution som talar till henne. Kanske betyder det att vi ska få tvillingar. Eller så betyder det att vi nu kommer få resterande 20% av ett helt barn? Ett ben då kanske. Eller en arm. Bara.
 
Verkar väldigt märkligt, spännande och lite läskigt på samman gång. Den som lever får se!"