Dålig uppladdning.
Jag har kommit ur min träning under sommaren. Det känns i både kropp och själ. Jag har blivit lite mjukare i hullet och har mindre energi. Hullet gör faktiskt ingenting, det trivs jag med. Men avsaknaden av energi är ingen födel. Är det inte konstigt att göra av med energi gör att man får mer energi tillbaka? Det märks så tydligt. Tålamod, effektivitet och inre harmoni. Allting påverkas av att inte träna.
Men hur får man till det i vardagen då? Varannan vecka är jag själv med barnen och tiden räcker till att lämna/hämta på dagis, jobba 100%, handla och laga mat och göra nattning. Typ. Veckorna då Johan är hemma skulle jag kunna träna hur mycket jag vill. Men det känns betydligt mer lockande att åka hem direkt efter jobbet, istället för att svänga förbi gymmet. Jag har ju inte träffat honom på en vecka då! Självklart prioriterar jag oss. Svårt att få ihop. Då blir det helt enkelt... ingenting.
Jag tror inte att jag kommer dö, men jag kommer heller inte få någon bra tid. Jag satsar mest på att ta mig runt. Sist jag sprang 1 mil gjorde jag det på 62 min och det var jäkligt tungt. Tar jag med min dåliga uppladdning + långa backar men även det faktum att jag får en nummerlapp på bröstet och lite tävlingsinstinkt så tror jag vi landar på plus minus noll. I bästa fall...
Ni måste alltså hålla tumamrna för mig på söndag! Jag har igen aning om vad som väntar, det enda jag vet är att jag är dåligt förberedd. Det känns inte så bra.
2103 dagar
God morgon! I dag är det fredag och jag och Johan har varit kära i 2103 dagar ♥
Känns som Johan alltid varit en del av mitt liv. På ett sätt har han ju det också. Vi träffade när jag var 18 år och gick på gymnasiet. Idag är jag en 24-årig tvåbarnsmamma. Det är stor skillnad på att vara 18 år och 24 år. Det är en skillnad mellan att vara ungdom och vuxen. Det har hänt väldigt mycket också, inte bara i vår relation utan också med mig som människa. Jag har blivit stor liksom. Och Johan har varit en del av mitt liv under hela den här processen. Jag har växt ihop med honom. Vi har blivit ett.
Jag är väldigt glad att jag så bestämt valde ut just honom den där kvällen, och visade in honom i min taxi. Tänk om jag inte hade gjort det? Hur hade mitt liv sätt ut då? Man brukar ju säga att man ska följa sitt hjärta. Det var exakt vad jag gjorde den där kalla vinterkvällen i december 2006. Med facit i hand var det bästa som skulle kunnat hänt mig! ♥
Stor flicka i liten förpackning
Estrid och grodan. En kall höstdag i sena september.
Mörkret kommer tidigare om kvällarna nu. Utanför vårat hus har gula löv sagta men säkert börja täcka parkeringen. Det känns helt okej. Vi kan börja tända ljus och elda i vedspisen. Alla årstider har sina födelar. I helgen tog vi en höstpromenad och Estrid visade oss vart de går med dagis på skogsutflykter. Hon är så stor nu. Pratar och berättar om allt. Förstår så mycket och är extremt medveten om sin omvärld. Som när jag frågar henne om hon vet hur man gör havregrynsgröst och hon svarar "Menar du enda från åkern eller när man köpt hem de färdiga grynen?" går det upp för mig att hon faktiskt, helt på egen hand, kan berätta om havregrynets väg från havre på åkern till färdig gröt på tallriken. Visst är hon ett litet barn. Men framför allt är hon är smart, och man ska inte missta henne för något annat.
Ni som följt bloggen ett tag vet att Estrid älskar djur. Alla djur. Från minsta insekt till forntidödlor och hamstrar. När vi var ute och gick hittade hon en groda. Men hon är inte som någon annan unge som vill ta hem grodan och låta den svälta ihjäl. Nej. Hon förstod att den var på väg någonstans, kanske hem till sina barn eller till sin mamma och pappa, och självklart ska släppa ner där hon hittade den. Men först lite grodmys. En puss och lite gulligt prat, sen tillbaka på stigen.
Jag känner mig levande.
Jag har blivit gråtmild. Det minsta detaljerna kan få mig rörd till tårar. Det kan vara i möten med andra människor, deras berättelser, ett skratt, en känsla av samhörighet och närvaro. Att för en liten stund få vara en del av någon annans liv är väldigt häftigt. Har du tänkt så någon gång?
Jag träffar många personer som gör intryck på mig. Vissa långvarigt, andra för en liten stund. Men de finns i mina tankar och får mig att reflektera över mig själv. Jag känner mig mer levande när min själ fylls med en annan människas. Tänk om jag kan ha den inverkan på någon som träffat mig? Vad häftigt det skulle var...
Förra veckan kom en äldre man in på jobbet. Han fyllde hela rummet med en fantastisk glädje och innan inom loppet av 10 min hade han delat sin livshistoria med mig. "Jag är 83 år idag och livet har aldrig varit bättre!". Så fantastiskt att känna så vid den åldern!
Åh. Där står jag bakom min disk och känner helt plötsligt att min små problem bleknar. De är värdsliga. Kärleken är det viktigaste. Det är livet! Resten kan vänta.
Jag pudrar näsan och torkar en tår av ödmjukhet, medkänsla och uppvaknande inne på jobbtoaletten. Sen är nästa kund välkommen fram. Ett nytt möte. Är det inte ganska häftigt egentligen?
Signe 2 år
Den här dagen för 2 år sedan kom en underbar liten pärla till världen!
Jag kan inte förstå så mycket som hänt under denna tid. För bara 2 år sedan kom hon upp på min mage, kladdig och skör som en liten fågelunge. Nykläckt. Idag är hon en tuff tjej som ropar "Mamma, fädi' gåååå!" sen springer hon mot mig och kastar sig i min famn. Det är överväldigande att få följa en liten människa på den här resan.
Eftersom födelsedagbarnet hade svinkoppor dagen till ära blev kalaset något bantat. Bara till storleken alltså, inget annat. Vi bakade en stor tårta, brownies och After-Eightkakor. Signe var mycket nöjd, men mest nöjd var hon med After-Eight chokladbitarna. Tacksamt. Nu vet jag att jag inte behöver krångla till det i fortsättningen. Näst bäst var att bli hurrad. Hon sa bara "Igen! Igen! Igen!" och vi fick sjunga för henne många gånger och det räckte ändå inte.
Min lilla tjej - 2 år redan! Estrid tittade på Signe med en fundersam blick och sa "Men... Har Signe alltså blivit större nu?". Ja, det är inte alltid man lägger märke till det är man lever med barnen varje dag. Men rätt som det är slår det en så fantastiskt stora det blivit. Bara över en dag!
Signe, du gör mig rik på kärlek! ♥
Tidig höst
Nu känns det inte bara i luften. Lövträden runt gården har givit upp för i år. Jag tycker om hösten, så jag gnäller inte alls. Jag har dessutom köpt mig ett par redigt snygga höstskor med klack, så jag njuter lite varje dag vädret ger mig en anledning att använda dem. Estrid å andra sidan ser ingen anledning att klä sig efter väder, och kommer nog bo i sina älskade silvriga ballerinas tills snön kommer...
Jag vet varför jag gillar hösten. Båda barnen är födda denna årstid och det får mig att minnas den förväntansfulla känslan, den här liksom till. Tänk att det är 6 år sedan jag spända höstjackan kring bebismagen med Estrid. Jag fattar ingenting. Kolla på henne nu! Svårt att föreställa sig att vid den tidpunkten hade jag aldrig träffat henne. Och nu är hon en av dem viktigaste människorna i mitt liv ♥
För en gångs skull.
En trött och slö svinkoppetjej innan hon somnar i vagnen ♥
Signe är sjuk. För första gången på evigheter faktiskt. På mitt jobb är det här med sjukfrånvaro väldigt uppstyrt och man ringer ett samtal och meddelar sin frånvaro, sedan skickas mejl till chefen och en sjuksköterska ringer upp en varje sjukdag för att kolla hur man mår. Idag när jag ringde bad de om Signes personnr. och det visade det sig att hon inte ens var registrerad i systemet. Då vabbar man inte speciellt mycket.
Enligt Försökringskassan har jag hela 0,125 st VAB-dagar på båda barnen sammanlagt under de senaste 3 åren. Visst, föräldraledighet och annat har självklart gjort att vi ändå varit hemma med dem, men man kan ju lätt konstatera att vi har väldigt friska barn!
Därför känns det nu ganska exotiskt att vara hemma så här mitt i veckan med ungarna och lite svinkoppor. Vi leker, lagar mat, ser på film, spritar allt vi tar i och smörjer Signe med salvor. Det är ganska mysigt faktiskt.
Hemma blir vi resten av veckan. Till helgen hade vi ett tilltänkt 2-årskalas för Signe men det får vi nu boka av. Kvar blev en helg med familjen utan några måsten alls. Självklart tårta, ballonger och sång men inte så myckt mer. Välkommet, oh ja!
Gotland, min gamle vän.
Gotland, min fina ö. Det var fint, roligt och mysigt på alla sätt och vis att ses igen men också med den där lilla skuggan av vemod. Första dagen såg jag mig bara omkring och visste inte hur jag skulle känna. Tiden vi bodde där är förbi och jag antar att det är just precis det som gör det jobbigt. Det faktum att en tid har gått, och en ny har kommit.
Vi gick till grändan där vi bodde och utan att säga något utbrast Estrid "Här känner jag igen mig! I det gula huset längre bort bodde jag!". Det var coolt att se att se hur mycket hon faktiskt mindes. Hon var 3½ år när vi flyttade därifrån och hon kunde alldeles själv visa vägen från hemmet till dagis. Mellan små gränder och kullerstensgator. Det är imponerande! Vilket minne. Fast hon var så liten och det har hänt massor i hennes liv sedan dess fanns detta kvar. Coolt.
Vart efter dagarna gick landade upplevelsen i mig och jag kunden njuta lite grann också. Estrid fick träffa sin älskade kusin Elba och Johan cyklade 42 mil runt hela Gotland inklusive Fårö. Det har varit intensiva dagar och nu är vardagen tillbaka. Estrid saknar sina kusiner, Signe har lärt sig massa nya hyss och Johan är öm i baken. Själv känns det fantastiskt skönt att ha åkt dit och konfronterats med något som känts lite otäckt. Nu kanske jag kan få en normal relation till detta semesterparadis, igen.
Weekend på Gotland
Idag händer något roligt. Johan ska i helgen delta i cykeltävlingen Gotland 360, så jag har tagit ledigt torsdag och fredag för att kunna följa med och dessutom få en liten weekend tillsammans med familjen å ön.
Vi har inte varit där sedan vi flyttade därifrån förra sommaren. Det ska bli roligt att återvända, men samtidigt vemodigt på något vis. Vi har lovat Estrid att besöka hennes gamla dagis. Få se om hon känner igen sina gamla dagiskompisar, vägar där vi brukade gå med vagnen och huset vi bodde i. Lekparken i Almedalen. Strandpromenaden. Katthemmets Loppis och ICA Atterdags. Jag är tudelad till det här med Gotland. Jag älskar ön och hela den värmande känslan som omfamnar den. Men sedan vi flyttade därifrån är Gotland ett avslutat kapitel i min bok. Det är någonting som varit, någonting som passerat. Lite som en gammal vän som man skiljts ifrån. Hur ska relationen nu se ut?
Vi kommer bo i Visby innestad hos in syster. Hur kommer det känns att gå som turist i gränderna där vi förut gick på vägen till dagis varje morgon? Jag har hittills inte saknat ön ett dugg, utan det är först nu som jag kan tänka mig att återvända. Johans cykeltävling gav oss en bra anledning.
Vi sitter i bilen nu på väg till färjan. Solen skiner och det är höst i luften. Ska bli spännande att se Gotland igen. Puss och kram!
Snabbresumé
Här inne var det tyst hörrni. Ska vi ändra på det elle'? Det tycker jag. Min blogg har haft en paus. En lågintensiv period. Egentligen inte för att jag inte haft något att skriva, utan för att jag tyckt det varit så ofantligt tråkigt att sitta vid datorn. Gör ju inget annat på dagarna, därför känns det rejält motigt att parkera sitt arsele i ännu en datastol när man kommer hem. Men ni har inte missat speciellt mycket, var inte oroliga.
Jag skulle kunna summera lite snabbt så ni håller er uppdaterade!
Signe har blivit grym på att prata! Orden bara ramlar ur munnen på henne. Hon har också visat sig bli en betydligt mer intensiv unge än vad Estrid är. Signe är högljud, bestämd och omöjlig att tillrättavisa. Dels för att hon är söt, men också för att hon ler sitt sötaste leende och bjuder på de godaste pussarna. Hennes föräldrar slits mellan att gå i taket, tappa tålamodet och sedan smälta totalt av kärlek. Hon är smart, den där ungen.
Estrid har blivit en stor och fin tjej. Pratar, berättar och analyserar. De veckor jag är själv med barnen tar hon verkligen ansvar för sitt och hjälper till. Hon är pricipfast och rätt och fel har blivit viktigare än någonsin tidigare. Här får man passa sig, säga fel eller missta sig går inte! Ni som läst bloggen ett tag känner Estrid vid det här lagt. Ni vet att hon har ett stort inre känsloliv, och det blir bara tydligare ju äldre hon blir och ju bättre hon kan uttrycka sig.
Johan då? Ja, han fortsätter att bevisa sig vara världens bästa karl. Han växlar mellan att jobba på båten en vecka och vara hemma-pappa den andra. Däremiellan gör han andra saker som imponerar. Bygger vedförråd. Inreder lekstugan. Lagar underbar mat. Eller som när han tog barnen och åkte själv till Gotska Sandön i 3 dagar. Åkte båt dit med sjösjuka barn, vandrade på ön med egna ungen i bärsele och den andra på axlarna, sov i tält, gick ut i kalongerna mitt i natten och bryggde välling samt spenderade massor med tid till att bara umgås och ha det mysigt. Ja. Om jag inte vore tokkär i honom sedan innan så blir man det ju av att läsa det här ♥
Och sen var det jag själv. Vad har jag gjort? Snurrat omkring mellan de här tre ovanstående och bara njutit av tillvaron. I bland försöker jag vara en god anställd på mitt jobb och ibland försöker jag ta mig i kragen och löpträna. Annars blir det mest vardagskarusell som, trots allt, är det bästa jag vet.
Det har inte blivit så mycket bilder (förutom med iPhonen då, vill ni se så följ Pillemin på Instagram). Men jag har i allafall lite fina bilder från en dag i Furuviksparken som jag inte visat er. Lägger upp dem i eftermiddag. Hoppas jag.
Puss & hej!
