Vart fanns hon innan hon kom hit?
Signe tröstar liten "bedis" och ger henne nappen.
Min vän Lena fick för en månad sedan sitt andra barn, en liten skatt - Moa heter hon. Älskade lilla unge. Jag kommer alltid vara lika farcinerad av hur en människa föds till världen och från första stunden är så självklar och så kraftfullt kan slå rot i omgivningens hjärtan. Att man kan gå i från ingenting till allting på 9 månader. Vart fanns hon innan hon kom hit? Jag tror alla själar flyger omkring i rymden och bara väntar på att få en kropp att bo i. Det måste vara så. Jag vet att det låter osannorlikt, men jag tror inte man kan hitta en mer naturlig förklaring till något så oförklarigt som livets mirkakel. Nä. Huvudet gör tankevurpa då.
Grattis till Lena och Per som får uppleva det häftigaste i livet, en gång till. En bebis. En Moa. Jag längtar efter er!
"Ninne kan!"
Vem älskar inte tussigt bebishår?
Det bara ramlar nya ord och meningar ur munnen på Signe. Duktig på uttal är hon också. Härmar minsta lilla ändelse och bokstav i ordet så gott hon kan. Meningarna byggs också på med fler ord och blir mer detljerade.
"Åka?" har blivit "Åka nu?"
"Inge" har blivit "Ingenting"
"Dadis" har blivit "Dagis"
"Jappo'n!" (TV) har blivit "Ninne titta Dora!"
"Nä jobba" har blivit "Ninne inte dagis. Mamma inte jobba. Åka hem!"
Sen har hon en favoritmening som går varm där hemma. Den säger ganska mycket om henne som helhet just nu.
"NINNE KAN!"
Ni förstår. Hon har en hel del att säga och det måste vara en sån skön känsla att få ut det i ord. Märka att människor runt omkring faktiskt förstår en. Det som fasrcinerar mest är nästan hennes förmåga att förstå i vilka sammanhang man använder vilket uttryck. Det krävs ganska mycket social kompetens för att uppfatta en situation och veta hur man agerar därefter för att "passa in". Detta förstår hon väldigt bra. Är artig och trevlig och ber (oftast) snällt om saker. Tröstar om någon gör sig illa. Ger folk en kram och tackar för sig när man går. Jag njuter av detta just nu. Det är gulligt. Men jag förstår också att det är ett nyhetens behag hos henne, och snart kommer hon tröttna. Men det är okej. Det är okej att tröttna på saker när man är 2 år.
Ja. Hon är en helt underbar stjärna bara vars uppenbarelse gör mig varm i hjärtat. Tänk att jag fick henne. Just henne! Hon är så fin och gosig och smart och ljuvlig. Hjärta dig Signe! ♥
Hösten gör sig påmind
Estrid gör sig fin med mammas nagellack.
En trött dag idag. Vi har gått om varandra med magsjuka den senaste veckan. Det är ingen hit. Jag får ändå påstå att vi är relativt friska annars, med tanke på allt skit från dagis vi borde dra hem. Varje dag står det någon ny åkomma på witheboarden "Det går halsfluss på avdelningen!", "Det går magsjuka på avdelningen!" eller "Det går löss och springmask på avdelningen, kolla era barn noga!". Så att bara ha lyckats pricka in en av alla dessa, får man ändå vara glad över.
Vi tar det lugnt, med andra ord. Läser böcker, ritar, kollar på Dora the Explorer hundra gånger och låter tvättmaskinen gå dygnet runt. Som en helt vanlig vardag kan se ut, när hösten gör sig påmind hos småbarnsfamiljen.
Cakepops
Cakepops och blommiga cupcakes på Estrids kalas.
Jag hade aldrig tidigare sett cakepops. Men en dag när jag snurrade runt i cyberspace fick jag syn på en bild, och då var jag bara tvungen att prova!
Första gången fick åt skogen. Degen blev för lös och chokladen för smetig. Men ska den som ger till! Till Estrids kalas gjorde jag ett nytt försök som lyckades bättre. Det är inte svårt egentligen, bara pilligt och tidskrävande. Det var ett roligt projekt och resultatet blev ju väldigt sött. Till utseendet. För ska jag vara helt ärlig med er nu, så smakade jag aldrig någon. Hur det kommer sig kan jag inte riktigt förklara. Medan vi bakade åt jag mig mätt på choklad. På barnkalaset lät jag bli för att jag ville att det skulle räcka till alla och på släktkalaset hann jag inte. Låter helt ofattbart, men det är sant.
Kanske konstigt att utvärdera ett recept som man aldrig smakat? Men Johan sa att de var väldigt goda och smakade "pralin" vilket är ett gott betyg. Snygga är dem i alla fall. Och det slår högt bara det.
♥ Estrid 5 år ♥
Du har gjort de här 5 åren till mina bästa!
Estrids 5-årsdag firades med släkt, vänner, dagiskompisar, ballonger och driver utav presenter. Jag är fortfarande chockad av alla fina saker hon fick. Herregud. Allt i från smycken och Barbiedockor till kläder, leksaker och massor av pysselgrejer. Helt enormt. Hon fick nog exakt varenda liten grej hon önskat sig. Nöjd 5-åring! Tack alla! ♥
Mamman å andra sidan, är slutkörd. Det var barnkalaset som tog slut på mig. Eller förberedelserna utav det, skulle man kunna säga. Men jag får skylla mig själv. Vill man bjuda hem två dagisavdelningar på våra 110 kvm samt fixa den perfekta festen och sedan baka allting själv och så ska man inte gnälla sen. Man skulle väl kunna säga att jag lärde mig några saker till nåsta gång.
1. Även mindre kalas kan vara trevliga.
2. Små barn uppskattar inte jobbet bakom perfekta bakverk. Köptans duger bra.
3. Städa innan ett barnkalas är meningslöst, spar städningen till efteråt istället.
Dagen efter kom släkt och vänner och det fixade Johan. Köptans prinsesstårta, enligt Estrids egna önskemål. Enkelt och bra. Jag kände mig glad och hade, för ens gångs skull, tid att prata med gästerna också. Det har med andra ord varit en hektiskt och intensiv kalashelg som hade behövt en söndag till för att jag skulle återhämta mig till fullo. Kanske till och med två söndagar extra.
Men ni vet hur mammor fungerar. Antingen är ni en själva eller så har ni en någonstans. Att se barnens glädje läker alla mammors sår och får dem att orka en liten bit till. Så självklart - en glad och upprymd Estrid gjorde det värt allt! Jag älskar dig fina unge. Du är så klok och bra och får mig att varje dag bli en bättre människa.
Hejdå Pauline! Vi ses 2013, typ.
Jag befinner mig i en väldigt rörig period just nu. Jag har en ständig känsla utav saker som ska göras, samtidigt som min "lediga" tid förlamar mig och låter allt bli ogjort. Det leder till dåligt samvete och ännu mera stressande tankar som saker som borde göras. Det är en dålig cirkel och jag jobbar på att bryta den. Men det är lättare sagt än gjort.
Som om ett heltidsjobb kombinerat med ett liv som ensamstående förälder varannan vecka vore nog, har jag också
bestämt mig för att vidareutbilda mig på jobbet innan året är slut. Det kräver självdiciplin och mycket tid måste avsättas för att läsa och plugga. Det är alltså ingen kurs jag går, utan läser mig till allt och avslutar med ett prov. En certifiering. Mycket fokus på det nu, och bäst av allt vore om allt bara detta var över. Alltihop.
Och någonstans där arbetsdagen är slut och jag välter mig på soffan kommer två barn in i bilden. Hur ska man hinna finnas till för alla? Det finns så mycket jag vill göra. Så mycket jag hellre vill göra men jag hinner inte! Jag vill vara med mina barn. Leka! Fota. Skriva. Virka lite igen. I bland blir jag arg på att livet går ut på att göra det man vill allra mest, allra minst. Förstår ni?
Men Pauline står åt sidan för alla andra saker som ska genomföras. När året är slut ska jag plocka fram henne och damma av henne, kolla hur hon mår. Så ser livet ut just nu. Typ.
EF 50mm f/1.4 USM
Jag har länge velat fram och tillbaka mellan vilken kamera jag vill ha och behöver.
Nu har vi två. En Canon E450 (systemkamera med standardobjektiv) samt en Lumix DMC FZ-45 (digital kompaktkamera). Systemkameran är större men ger mer möjligheter, medans kompaktkameran är mindre och smidigare och blir oftare den vi tar med ut. Det kändes som vi måste bestämma oss nu för vad vi vill ha, eftersom ingen av dem känts riktigt klockren.
Egentligen gillar jag min systemkamera mest, men har länge tyckt att den inte presterar som jag vill. Det kan mycket väl bero på att jag inte kan alla inställningar, men det har irriterat mig och tagit död på min fotarglädje. Det har ändå inte blivit så bra som jag velat.
Vi har pratat om att ett nytt, mer ljuskänsligt objektiv skulle ge nytt liv åt systemkameran. Jag skulle få möjlighet att kunna ta sånna bilder som jag vill och tycker om. Vad tror ni väntar på mig när jag kom hem från jobbet efter en sen och stressig måndag? Jo. Först en skattkarta som jag fick följa in under flickornas säng. Där låg en helt ny kameraväska med filter, solskydd och ett...nytt objektiv! EF 50mm f/1.4 USM. Som natt och dag mot det standardobjektivet jag använt hittills. Tar in mycket mer ljus och gör att jag kan skapa mycket häftigare bilder med hjälp av det korta skärpeljupet. Längtar efter att få bli ett med detta objektiv och lära mig fota snyggt!
Det känns så roligt! Jag är så himla glad! Tack Johan! ♥ Du är världens bästa.
Kakbak i väntan på...
Skrev jag såhär på bilddagboken 2007-10-17,
"Jag har tråkigt och går bara och väntar på att grisfisen Minus ska känna sig manad nog att möta världen. Om man bakar går tiden fortare!"
Jag minns det fortfarande det väldigt tydligt. Det kommer jag nog alltid göra. Dagarna utav väntan innan bebisen ska komma. Händelsen som delat mitt liv i ett före och ett efter. Är det inte häftigt egenligen?
Lite lustigt är också att min huvudsyssla så här i väntan på Estrids 5-årsdag fortfarande innebär bakning. Det ska bli barnkalas för dagiskompisarna och släktkalas. Tårta, bullar och chokladbrownie med hallon ska bakas. Eftersom jag ändå är i gasen tänkte jag också ge mig på några nya projekt - cakepops och frukstrutar. Och trodde man att frukstrutar var ett enkelt projekt så går det alltid att göra lite kenpigare, som när man får för sig att man ska baka sina egna glasstrutar. Har min inte jobb så skaffar man sig...
Så i eftermiddag när jag kommer hem hoppas jag att min hyresvärd baxat in en ny spis till oss, eftersom vår gamla varit paj och vi fått leva på mikrolagad mat i flera dagar. Nåja. Det blir nog kalas i stugan tilslut!
Jag längtar tills på tisdag.
På tisdag blir du våran!
Jippi! Efter många månaders letande har vi äntligen hittat bilen vi vill ha. En Peugeot 407 med automatlåda. Jag är så himla glad! När vi provkörde den var barnen helt till sig i baksätet, eftersom bilen har glastak och kunde de sitta och titta upp i himlen. Ja. Jag kan inte riktigt förstå att vi ska åka runt i en sån fin kärra.
Det känns så bra att ha en trygg och säker bil att åka i med barnen. Den har nog allt i vill ha och lite till. Snygg är den också. På tisdag hämtar vi den och skriver papper. Jag längtar!
En försmak på tonåren?
Estrid är grymt duktig på det här med att skriva och läsa. Hon har ritat en teckning föreställande hennes själv och hennes bästa dagiskompis, Jesper. Deras namn skrev hon alldeles själv. Estrid och Gäsbär.
Förresten. Den där Jesper är en ganska drivande pojke med många idéer om saker och ting. Emellanåt är han våldsam och kläcker ur sig svordommar som väldigt avancerade för en 5 åring. Men Estrid gillar honom. Han är spännande och det händer alltid grejer kring honom. Hon kommer hem och berättar den ena saken efter den andra som Jesper sagt eller gjort. Hittills inget värre än att jag kunnat förklara för henne att det är fult, dumt, elakt eller fel att göra på det viset som Jesper gör. Men det gör samtidigt att jag blir lite orolig. Ni vet. Kompisar med dåligt inflytande är inte det man önskar åt sina barn.
Det är samtidigt ganska svårt. Hur ska man vara egentligen? Känns fel att döma ett annat barn eftersom jag vill att Estrid ska vara med de kompisar hon själv tycker om, samtidigt som jag vill betona att ett sånt betende inte är okej. Hm. Det kanske finns en tanke med att man får försmak av sånt här redan i dagisåldern, för jag kan bara föreställa mig hur det blir om 10 år...
Estrid ♥ Törnrosa
Estrid och hennes älskade lilla hamster Törnrosa. Eller "Törnie" som hon också kallas. Fast egentligen är han en kille, men vi låssas att han är en tjej. Hur som helst!
Med tanke på Estrids ålder hade jag trott att hennes intresse för Törnrosa skulle svalna ganska snabbt. Fast där får jag faktiskt medge att jag hade fel. Jag är otroligt imponerad över hur väl hon tar hand om sin lilla hamster, som vi haft i ½ år nu. Hon pysslar i buren, byter vatten och ser till att Törnrosa alltid har något gott att äta. Hon är också väldigt intresserad av djuret som sådant och ställer mycket frågor om vad hamstrar tycker om, när de sover och när de är vakna och hur de lever när de är vilda. Hon är en duktig lillmatte!
I går när jag hämtade henne från dagis sa hon "Jag har längtat efter att få komma hem och mysa med lilla Törnie!". Så fint ♥ Jag tror det är bra för barn att leva/växa upp med djur. De lär en känna empati och förstå hur man förhåller sig till andra levande varelser. Det är fina egenskaper.
Lidingö Tjejlopp 2012
Jag drog iväg på min första Lidingömil, lyckligt ovetandes om vad som väntade. Man skulle kunna säga att den som uppfann ett lopp i löpning uppför backarna på Lidingö måste haft en skruv lös. Detta var det värsta jag varit med om. Fy fan, säger jag bara.
Visst visst. Jag är ingen löpare från början, jag hade inte tränat tillräckligt och när jag tänker efter har jag nog aldrig sprungit i en uppförsbacke någonsin förut. Alltså aldrig. Som jag skrev förut hade jag ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Jag försökte hålla samma tempo som annars men insåg ganska snabbt att det skulle bli omöjligt, åtminstonde uppför. Efter 5 km stod det på en banderoll "Välkommen till Abborrebacken!" och jag tittar upp. Är det ett skämt eller? Vadå backe? Det är ju för fan en vägg! Ja. Det blev till att gå i uppförsbackarna för min del. Men när man ser att sjukvårdspersonal står och väntar på en vid backens krön, förstår man att man inte är ensam om att tycka att detta är en tuff sträcka.
Jag måste ändå betona att det var en väldigt trevlig tillställning. Det är en märkig stämning på sånna här lopp. Jag kände det på både Vansbrosimmningen och Vätternrundan. Människor är laddade. Det finns en sammanhållning. En gemenskap. Oavsett vad vi gjort tidigare så är vi just där och då på samma plats i livet, med samma mål framför oss. Det är nog det som ger mig mest av deltagandet i det här loppen. Känslan. Upplevelsen. När jag passerat mållinjen ropade jag rakt ut "Fy faan vad duktig jag var!" och kvinnan bredvid mig skrattade och höll med, och tillsammans kramades vi. Hur ofta händer det att man faller ut i en spontan kram med närmsta främling? Inte så ofta. Det finns en storhet i den här känslan som skapas med sina medtävlande. Jag gillar den. Jag gillar att tillhöra.
På upploppet drabbades jag av något jag sällan upplever annars - tävlingsinstinkten. All trötthet och värkande muskler som gjorde sig så påminda för några minuter sedan var bortblåsta. Jag såg målet och helt plötsligt känner jag inte av min egen kropp. Det finns bara målet - och jag. Och i från någon okänd egergidepå långt inne i kroppen få jag kraft och styrka. På några sekunder växlar min kropp upp hastigheten och jag rusar. Jag kutar. Det är helt sjukt för det känns som jag flyger! Jag passerar mållinjen och det är svårt att hålla tårarna tillbaka. Vad var det som hände? Var det jag som gjorde det där nyss?
Ja. Som vanligt är det de känslomässiga som sätter djupast avtryck i mig. Den fysiska prestationen skulle jag aldrig mer i livet vilja utsätta mig för, bara om jag visste att jag fick uppleva den där sista utomkroppsliga upplevelsen som jag fick på upploppet. Det var helt galet. Den gav mig ett uppvaknande som jag tycker om. Det visade att jag klarar banne mig allt, bara jag vill!
Jag är nöjd med mitt lopp. Det vart svintungt och jobbigt men jag gjorde det bästa jag kunde. Tid: 1h och 11 min. Nu är det bara skidorna kvar, sen är målet uppnått.
