Jag klarade det!
I går klarade jag provet som jag pluggat så hårt inför! Nu är jag alltså Certifierad Placeringsrådgivare. Det känns fantastiskt skönt och jag är väldigt stolt över mig själv. Det har inte varit någon walk in the park och få in ett sånt här stor och viktigt kunskapsområde att fastna i huvudet, samtidigt som tiden har varit knapp och jag har varit sjuk.
Men jag bestämde mig - och jag fixade det! En sten har släppt från mina axlar. Nu kan jag andas ut. I alla fall en lite stund. Nu är det bara ta nya tag och plugga inför del 2 - Försäkringsförmedling. Så innan året är slut ska båda delarna vara klara. Puh!
Men jag bestämde mig - och jag fixade det! En sten har släppt från mina axlar. Nu kan jag andas ut. I alla fall en lite stund. Nu är det bara ta nya tag och plugga inför del 2 - Försäkringsförmedling. Så innan året är slut ska båda delarna vara klara. Puh!
3 år sedan
Idag är det tre år sedan vi förlorade lillbebisen. Det här kommer alltid vara en sån där dag som får mig att minnas tillbaka. Tiden går. Det känns så länge sen, samtidigt som min kropp minns händelsen glasklart. Vid den här tiden hade jag fått min värstimulerande medicin och väntade på att kroppen skulle börja krampa. Nyhetsmorgon rullade i bakgrunden på den pyttelilla sjukhusTV:n. Johan satt i en stol bredvid. Vi var nog ingen utav oss riktigt där, själsligt.
Det är trots allt en av det värsta saker som jag gått igenom, och det kommer jag bära med mig så länge jag lever. Ibland när jag tänker på det så känns det så overkligt. Var det verkligen jag som gick igenom detta? Har det verkligen hänt oss?
Så här tre år senare kan jag tänka tillbaka på det och se de bra sakerna som kom ur detta hemska, ofattbara. Jag är starkare. Mer ödmjuk. Mitt skinn tvingade bygga ett tjockare lager. Ett skydd. Det har hjälpt mig att stå upp för mig själv, skydda min insida och mina känslor. Jag är bättre rustad.
För det kommer alltid någonting bra, även ur de värsta händelserna. Man måste tänka så. Man måste tro på något. Hoppas. Det bästa som kom ur detta var ändå vår lilla Signe, som bara Gud vet om jag fått träffa om inte detta hänt!
Att uppskatta det enkla.
Kan det finnas någonting positivt med att ha illamåendesjukan, haft ett migränanfall, fått urinvägsinfektion och dessutom haft månadens smärtsammaste tjejmage på i stort sätt samma gång? Jo. Det gör det faktiskt. Sällsynt är de gånger då man efteråt känner sig lika nöjd med så lite.
Som i dag tillexempel. Jag har vaken spytt eller skitit på mig. Jag har inte haft några vanföreställningar, alla kroppssdelar känns som mina egna och synen är fullgod. Jag kan dessutom kissa, om jag skulle vilja. Vilken lyx, va? Det finns alltså goda förutsättningar för att det kommer bli en bra dag idag!
Tänk om vi här i vällevnadssamhällena hade en lite mer grundläggande syn på livet, emellanåt. Tänk om människor hade lite fler dagar som den här. I det stora hela tror jag det skulle göra folk lyckligare.
I dag ska jag nog gå en promenad på lunchen. Gissar att den kommer bli friskare än på längre.
Vildkatten Estrid
Det är också roligt att se vilka drag man kan framhäva med färg och skuggor. Jag tycker ju att Estrids ansiktsdrag har ett väldigt markerat ögonbrynsparti och en karaktäristisk liten bollnäsa. Minns när hon föddes, den var liksom 90 grader ut i från hennes lilla ansikte. Ju äldre hon blir desto mer näsrygg får hon, men den där lilla bollen till näsa hade ju inte kunnat bli mer tydlig än sminkad som en nos! ♥
Men denna kattsminkning kommer dessa drag verkligen fram ännu mer. Hon är en katt! Hon såg lite chockad ut själv när hon såg sig i spegeln - "Wow! Kolla mamma, jag är ingen låssaskatt. Jag är en riktig katt! "
Mjau!
Johan har precis åkt och hämtat den här puman från maskeradkalas hos en dagiskompis. Hon valde själv att hon ville vara en katt, och det blev inte vilken kissekatt som helst. När jag sminkade henne så levde hon sig mer och mer in i rollen så när jag väl lämnade henne på kalaset både lät, gick och betedde hon sig som en riktig katt.
Ni kan ju gissa vad en dunt 5-åriga tjejer är om de ska klä ut sig? Prinsessor, så klart. En hel drös av Törnrosor, puffklänningar och tiaror skrek och sprang åt alla håll när jag släppte in den här vildkatten. Estrid älskade det! ♥
Jag sydde outfiten själv. Man kommer långt med lite tyg, ståltråd, ett diadem och smink. Väldgt roligt att pyssla med också tyckte mamman. Mer markerad vill vi ha!
Himmelskt söta
Så dålig så att jag inte ens skull orka baka något gott, det kommer inte hända. Det här är mina och Estrids senaste kreationer - regnbågsmuffins. Såg dem för ett tag sedan på Pinterest och bestämde mig nu för att testa själv. Innuti finns en liten gotta med hallonsylt, så de inte bara ser väldigt söta ut. Det är de också! Kanske inte de snyggaste i bakväg som jag skapat, men 5-åringen tyckte de är dem finaste vi gjort någon gång.
Recepten på chokladmuffins och frosting hittar ni här. Ha en trevlig helg allihopa!
Tur att jag har honom
Jag är ledig. Fortfarande. Mesta dels ligger jag i sängen men ibland när jag vill krydda upp tlllvaron förflyttar jag mig till soffan. Jag sover, försöker sova, leker med min iPhone eller ber Johan springa små ärenden.
Trots min tilltänkta vila så är huvudet i full gång. I veckan som kommer ska jag skriva prov på det jag pluggat den senaste månaden - placeringsrådgivning. Det är en certifiering som hör jobbet till och jag är mån om att klara den. Den stressar mig, även om jag försöker låta bli. Därför försöker jag tillvara på mina sjukdagar så gott jag kan och plugga, ändå. Läsa och skriva. Läsa lite till. Men ni kan ju själva räkna ur hur lätt det är att läsa med ett huvud som nyss sprängdes i ett skruvstäd...?
Men då har vi honom där igen. Johan. Som inte bara servar mig med Treo, pencillin och yoghurtsålar utan lägger sig i sängen bredvid mig och läser högt ur min tråkiga tegelsten till bok. Lycko mig som har honom ♥
Pumpapaj med grädde
Tyckte det var synd att slänga allt vi grävde ur pumpan, så jag bakade en pumpapaj för första gången någonsin. Det var en lustig grej. Liknade ingenting jag någonsin ätit förut, men det var en god och matig efterrätt. Lite julinspirerad i smaken med kanel, ingefära (och kardemumma som jag hade i), det gillar vi!
Ingredienser (10-12 bitar)
3 dl vetemjöl
2 msk strösocker
125 g smör
1 äggula
Fyllning:
4 dl grovhackad pumpa
2 ägg
2 dl strösocker
1 tsk kanel
1 tsk ingefära
1 krm salt
2 msk vetemjöl
2 dl vispgrädde
125 g smör
1 äggula
Fyllning:
4 dl grovhackad pumpa
2 ägg
2 dl strösocker
1 tsk kanel
1 tsk ingefära
1 krm salt
2 msk vetemjöl
2 dl vispgrädde
Gör såhär:
Blanda mjöl, socker och smör till en grynig massa. Tillsätt äggulan och arbeta ihop till en deg. Tryck ut i en ugnssäker form, ca 24 cm i diameter. Låt vila i kyl ca 30 min. Sätt ugnen på 200°. Koka pumpan i lättsaltat vatten 5-8 min. Häll av vattnet i en sil, pumpan ska vara väl avrunnen. Mixa pumpan till puré och låt den svalna något. Tillsätt äggen ett i taget. Blanda ner resten av ingredienserna till fyllningen och häll i pajformen. Grädda i nedre delen av ugnen 40-50 min. Låt kallna. Sikta över lite florsocker och servera med vispad grädde.
Ibland blir det inte som man tänkt sig.
Det är en seg dag idag. Den blev inte som jag hade tänkt mig. Åkte till jobbet i tron om att jag skulle plugga järnet inför min prov nästa vecka, men i stället hamnade jag i en säng på akuten.
Jag har tidigare drabbats av det här. Samma sak. Det böjar med flimmer för ögonen, sen domnar ena kroppshalvan bort och jag kan inte prata. Tungan sluddrar och jag hittar inte orden. Jag tänker dem - men vet inte hur jag säger dem. Efter det smyger sig den mest överjävliga huvudvärken sig på. Marken snurrar och vissa kroppsdelar känns inte som mina egna. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, som gör mig både livrädd och gråtfärdig. Vad händer med kroppen?
Men det har hänt förut. Första gången gissade de på panikångest, andra gången gissade de på stressrelaterad migrän. Denna gången ville de säkerställa att det inte var en pågående stroke. Det går inte att beskriva vilken panik som sprider sig i kroppen när man får hörda det. Stroke. Jag? Jag tänker på alla symtom som stämmer in. Vad händer nu? Ska jag dö eller? Händer det är på riktigt? Man hinner tänka ganska många varv innan man får bekräftat att så inte är fallet.
Jag andas ut. I stället har jag, som de tidigare trott, migrän. Migrän med aura för att vara exakt. Auran är allt det här härliga runt omkring i form av bortdomningar och sluddrande tal. Migränmedicinen jag fick på plats gav effekt, vilket det inte gjort vid en stroke. Det känns som en stor lättnad att få veta vad det är, och hur jag ska hantera det nästa gång. Jag kommer inte att dö. Även om det känns så.
Migrän är tydligen vanligt och yttrar sig på många olika vis, och kan även triggas igång av i stort sätt vad som helst. Stress, brutna vanor, sömnbrist, dålig kost, hormonella svängingar, vädertryck och Gud vet vad. Min bästa vän just nu är de utskrivna tabletter som ska rädda mig nästa gång det sätter igång. Har nån av er migrän? Hur yttrar sig det sig och vad hjälper er att lindra?
Folk man inte gillar.
Alla vet vi människor som vi inte gillar. Så är det bara. Ibland har man dessa runt omkring sig, vare sig man vill det eller inte. Det kan vara påfrestande. Men jag har ett knep som jag tänkte dela med mig av.
Tänk dig personen som en bebis. Föreställ dig när den där irriterande, dumma eller sura människan föddes till jorden. Ett erfterlängtat barn. Ett oskrivet bland. Ren och fin. En mamma och pappa som fällde en tår och höll det lilla knyttet i famnen. Åh.
Tänk på när den lilla bebisen sitter vi bordet och äter kladdig mat. Oförmögen att ta hand om sig själv. Gråter på natten och vill inte vara ensam. Ett barn som bara har en önskan i världen - att bli älskad. Med bara en liten stunds mental bearbetning av sig själv i den här stilen så kommer synsättet på den här människan att ändras.
Man ser individen.
Man ser sårbarheten.
Man ser det mjuka bakom det hårda.
Man ser likheten med sig själv.
Det gör en lite mildare och mer ödmjuk. Tänk beeeebis och allt det fula suddas bort. I allafall för mig, och jag tror inte jag är speciellt myket sjukare i huvudet än någon annan. Prova nästa gång ska ni få se.
Godmorgon badtrosa
Kolla vilken liten fis hon är. Äter frukostgrösten med badtrosorna på huvudet. Vad annars, liksom?
Det första Signe gör på morgonen är att skrika efter mat. "Äta gröt! Äta gröt!" väcks man till strax efter 06:00. Hur mycket hon sedan faktiskt får i sig när man i mörkret famlat ihop en grötkastrull, är mer varierande. I bland kastar hon i sig allt och ibland landar det mesta på golvet, i haklappen, i håret och på mamman.
Men fast hon är så liten får jag faktiskt säga att hon är en förståndig unge. Att inse vilket kladdmonster man är, och sedan skydda frisyren där efter är det inte många 2 åringar som skulle komma på!
Uppbokad av ingenting
Signe sover middag när vi går en höstpromenad ner till stallet
När jag bodde hemma hade vi hästar. En arab och en islandshäst. Men jag skulle inte kalla mig själv för någon hästmänniska, ändå är det ganska trevligt att gå ner till stallet och hälsa på djuren ibland. Vi är dem enda som bor här på gården som inte har häst i stallet, men det duger bra ändå. Vi kan titta, klappa och lukta på dem och de räcker för mig. Djur gör en rofylld, på något vis. Man behöver inte göra sig till. När ett djur visar att den tycker om mig, så tycker jag också om mig själv lite mer. När beskräftelsen kommer ifrån ett djur så är den i sin renaste form. Tror ni inte?
Vi har en ledig helg tillsammans. Första helgen på hundra som vi inte bestämt något som vi ska göra och herregud så skönt det är! Boka in att inte boka in något. Det enda jag vet och vill göra just nu är att besöka minneslunden där vår lillbebis vilar och tända ett ljus för den och andra nära och kära som inte finns här längre. Det blir en bra helg ♥
Happy Halloween då!
Vi brukar inte fira Halloween. Jag är inte speciellt förnybar när det kommer till att lägga sig till med nya traditioner. Sen tycker jag det blir lite tramsigt med hela den här köpgrejen. Amerikanskt och kletigt. Nä. Det är inget för mig. Däremot är det kul med lite pyssel! Allting som ger en anledning att pyssla något nytt med ungarna är välkommet.
Våran Hallween består alltså av denna pumpa. En arg Jack-o’-lantern som virrat runt mellan himmel och helevete och landat på vår bro. Estrid gillar den historien. Nu står han utanför vår dörr och lyser upp natten med sitt bistra leende.
Hoppas Johan känner sig välkommen av den här när han kommer hem i kväll! Bara han kommer innanför dörren så kommer han garanterat bli glad, för här doftar det pumpapaj i hela huset. Även detta något jag aldrig gjort förut, men det luktar otroligt gott och det brukar vara lovande. Ingefära, kanel och kardemumma.
Trevlig helg då allihopa! ♥
