Vår i morfars trädgård
Jag ska snart sluta tjata om hur kär jag är i våren. Men visst är det underbart när träden börjar skymta i grönt, knopparna slår ut och solen värmer igen? Livet och växtkraften. Vart kommer det ifrån? Det är så starkt och så skört på samma gång. Så fantastiskt och fint att man nästan blir troende. Bara nästan.
I helgen har vi nästan uteslutande varit utomhus och njutit av solen. När det är så här fint värder är det omöjligt att sitta inne med barnen. Klär inte vi på dem gör dem det själva och hänger på dörrhandaget tills dörren ramlar upp.
Bilderna ovan är i från min pappas trädgård. Trädgården när jag vuxit upp och känner varje gren i klätterträden och varje sten i muren. Jag vet hur marken känns under barfota fötter och hur ljudet från bäcken bakom låter på sommaren. Den trädgården som är min. Jag har flyttat mycket i mitt liv (13 gånger närmare bestämt), men just den här platsen har varit bestående sedan dagen då jag kom hem från BB. Om pappa någon dag skulle få för sig att flytta skulle det vara som att plocka bort en del av mig!
