Vilken jävla vecka, nej nu får det räcka!
Man skulle kunna säga att jag befinner mig i en upprorisk period just nu. Jag sätter ner foten. Säger ifrån. Säger NEJ. Egentligen ligger det i min natur från första början. Jag är en sån person. Det strider mot hela mitt väsen att ta skit och se på medans orättvisor får hållas.
Men att vara en sån person tar på krafterna. Det är arbetssamt att bana vägen. Tungt att bära fanan själv. Ibland har jag önskat att jag kunde vara en sån människa som enkelt tittar åt ett annat håll och låssas som om skiten rinner av. Men det gör den inte. Det är just det. Jag inbillar mig att skiten inte rinner av. Någon måste säga ifrån.
Den senaste veckan har varit tuff. Jag har rört upp slammet på botten. Jag har väckt stora fiskar och samtidigt överraskats över hur många småfiskar som tagit tillfälle i akt att komma upp till ytan. Jag fick höra av en vän "Det är bra att du är sån för då vågar jag också!". Bara en sån sak gör det värt allt.
Hela tiden har jag boostat mig själv, tagit djupa andetag och intalat mig själv att jag fixar det här. I måndags liknade alltihopa skit och jag undrade vad jag egentligen satt igång. Men igår kom belömning i form av ett tack. Ett varmt och uppskattande tack för att jag stått upp och vågat vara ärlig. Vilken vändning! Vilken framgång! Nu blir det bra. Bättre än innan. Jag är så glad och stolt över att jag lyckades vända så tunga stenar. Nu ångar jag inte alls att jag är en sån här upprorisk person. Tänk om jag låtit bli? Då hade jag fortfarande gnällt över eländet.
Ja. Tänk att man oftat når dit man vill bara man är rak och ärlig. Både mot sig själv och andra. Och även om det inte skulle gått vägen, kan jag aldrig ångra att jag varit mig själv. Yes! Nu är det fredag. Välkommen helgen. Jag har längtat efter dig!
Vad bra att du är tuff och står på dig! Men nu blir jag ju förskräckligt nyfiken på vad det är du har gjort. Hoppas på ett mindre kryptiskt inlägg så småningom. :P
Bra jobbat! Jag har själv gjort precis som du för några månader sedan...Det hela startade med besparingar på dagis som eskalerade till den grad att jag hade ångest när jag lämnade barnen...Då tusan fick det vara nog! Men så många gånger jag frågat mig själv om jag orkar ta fajten. Ofta känner jag mig ensam och faktiskt lite utnyttjad...Mycket pga att de va så många som tyckte att de jag gjorde va rätt men dom aldrig vågade baka upp mig vid diskussioner...Men jag har iallafall stridit så att de känns bra igen att lämna dom på dagis. Vårat dagis är ett av dom få som får ta in vikarier. De har högre grundbemanning och får reparation av sin utegård. Vår lokaltidning har även varit där och gjort ett mindre smickrande reportage, o visar exakt den situation som har blivit. Å de är då man får klappa sig lite på axeln :)
Du gjorde helt rätt, skönt att du känner det själv, och jag lovar att det lönar sig ur alla tänkbara perspektiv Du är en stark och imponerande ung kvinna! Kram
