Dagens lärdom.

Ni vet hur mycket man kan sakna ett Lypsyl ibland? När läpparna är så torra så att det svider och bränner runt käften på en och man skulle kunna göra vad som helst för ett litet, härligt Lypsyl. Till slut blir man galen.

En sån dag var det idag. Jag satt på kontoret i 8 timmar och förgrömmade mig över avsaknaden av ett Lypsyl. Typiskt mig att inte ha hållt rätt på mitt Lypsyl nu när jag som mest behöver det. Inte hade jag tid att springa i väg och köpa ett heller, så där fick jag sitta framför datorn med ilskna läppar som irriterade mig så att jag knappt kunde koncentrera mig på arbetet. Inte vill man be om att få låna en kollegas heller. Det är ju typ som att pussa sina kollegor på munnen där går ändå gränsen.

Dags att gå hem. Jag öppnar handväskan. Vad ser jag till min stora förvåning? Ett fucking jävla Lypsyl! I väskan! Där har den lilla guldklimpen legat hela dagen medans jag suttit och svurit en meter bort. Tänk att jag inte ens hade givit det en chans att leta. Jag hade givit upp på en gång, räknat med att jag inte hade något. Jag blir så besviken på mig själv.

Dagens lärdom. Jag ska aldrig mer ge upp innan jag ens försökt.


Från noll till en Tjejklassiker

Det har tillkommit en ny kategori i min kära blogg. Den nya kategorin har fått namnet "Träning" kort och gott. Men lugn i stormen, detta kommer inte bli någon träningsblogg. Det enda sensationella som inträffat är att träningen gått och blivit en del av mitt liv så jag tyckte det förtjänade en egen hörna i bloggen. 

Faktum är att jag blivit träningsbiten. JAG - av alla människor på jorden. Soffpotatisen har tagit sig i potatiskragen. Jag har kommit igång. Blivit inspirerad. Motiverad. I helgen var vi på en parmiddag där jag blev störtimponerad av värdinnans intresse och motivation för träning. Nu snackar vi inte träning som i en-snygg-muskelbyggar-kropp-träning utan träning som i en-sund-och-aktiv-livstil-träning. Må bra träning liksom. Rolig och varierad träning. Det gillar jag.

Hon berättade att hon från att inte ha åkt skidor på 15 år ställt sig och kört Vasaloppet och samma år gjort en Svensk Klassiker. Wow. Sånt imponerar på mig. Jag vill också utmana mig själv. Nu har jag bestämt att Tjejklassikern är mitt mål 2013. Fattar ni vilket stort steg detta är för mig? Ni känner ju mig. Detta känns nästa som en vändpunkt i livet. Före och efter. Men jag är otroligt taggad och förväntasfull.

Tänk vilken bravad att ha klarat detta. Undra om jag överlever? Helt plötsligt fick mina morgonpas i gymmet en helt annan mening. Nu ska jag lära mig att springa (har aldrig någonsin löptränat), öva cykling(experten Johan får vägleda mitt ömma arsele), simma i öppet vatten samt lära mig allt om skidåkning. Jag måste köpa både löparskor, skidutrustning och våtdräkt.

Jag gissar att det kommer bli en hel del trötta, svettiga och uppmuntrande inlägg om detta, därav den nya kategorin. Vad tror ni om det här? Någon av er som gått från noll till en tjejklassiker? Vad har ni för tips att ge mig?

Vilken jävla vecka, nej nu får det räcka!

Man skulle kunna säga att jag befinner mig i en upprorisk period just nu. Jag sätter ner foten. Säger ifrån. Säger NEJ. Egentligen ligger det i min natur från första början. Jag är en sån person. Det strider mot hela mitt väsen att ta skit och se på medans orättvisor får hållas.

Men att vara en sån person tar på krafterna. Det är arbetssamt att bana vägen. Tungt att bära fanan själv. Ibland har jag önskat att jag kunde vara en sån människa som enkelt tittar åt ett annat håll och låssas som om skiten rinner av. Men det gör den inte. Det är just det. Jag inbillar mig att skiten inte rinner av. Någon måste säga ifrån.

Den senaste veckan har varit tuff. Jag har rört upp slammet på botten. Jag har väckt stora fiskar och samtidigt överraskats över hur många småfiskar som tagit tillfälle i akt att komma upp till ytan. Jag fick höra av en vän "Det är bra att du är sån för då vågar jag också!". Bara en sån sak gör det värt allt. 

Hela tiden har jag boostat mig själv, tagit djupa andetag och intalat mig själv att jag fixar det här. I måndags liknade alltihopa skit och jag undrade vad jag egentligen satt igång. Men igår kom belömning i form av ett tack. Ett varmt och uppskattande tack för att jag stått upp och vågat vara ärlig. Vilken vändning! Vilken framgång! Nu blir det bra. Bättre än innan. Jag är så glad och stolt över att jag lyckades vända så tunga stenar. Nu ångar jag inte alls att jag är en sån här upprorisk person. Tänk om jag låtit bli? Då hade jag fortfarande gnällt över eländet.

Ja. Tänk att man oftat når dit man vill bara man är rak och ärlig. Både mot sig själv och andra. Och även om det inte skulle gått vägen, kan jag aldrig ångra att jag varit mig själv. Yes! Nu är det fredag. Välkommen helgen. Jag har längtat efter dig!


1½ år



Min älskade lilla Signe.
Har hon blivit så stor nu? Det går inte en dag utan att jag vilar ögonen på henne och förundras över vilken fantastik liten människa hon är. Så liten men samtidigt så smart, rolig, kärleksfull och viljestark.

Det hade varit lite roligt att läsa om Estrids färdigheter vid samma ålder, men tyvärr har jag tagit bort det inlägget när jag gjort någon storrensning i bloggen. Men jag hittade i allafall det här ifrån när Estrid var 1½ år och ler lite när jag ser vad jag skrivit om att gunga. Kanske gillar alla ungar i denna ålder det? Hur som helst är det Signes absluta favoritsysselsättning. Hon älskar vår gungställning och ställer sig i fönstret och pekar och skriker tills vi går ut. Estrid verkar ha varit likadan!

Hon är duktig att kommunicera också. Pekar och låter tills hon gör sig förstådd. Hon kan många ord men uttalet är mer eller mindre otydligt. Många ord skulle i en ovans öron låta som vilket bebisprat som helst, men alla i familjen förstår exakt vilket ord hon försöker säga. De "ord" hon kan är:

Mamma
Pappa
Dedde - Estrid
Lällä - välling
Titta dä!
Ta taaa - tack tack
Ta-ta - tappa
Borta
Näsa
Öron
Ögon
Hår
La-la - ramla
Aj aj
Disch - kiss
Baj - bajs
Strumpa
Muu - kossan
Öff - grisen
Äpple
Hej då


De var vad jag kom på nu, sen hon har också en massa rörelser som hon använder.

Pekar i munnen - hungrig
Drar pekringret fram och tillbaka över tänderna - borta tänderna
Pekar på blöjan och rynkar näsan - byta blöja
Lägga mugg och bestick i tallriken och säga "ta ta" - "tack för maten" och vill gå ifrån bordet
Klä på sig ytterkläder och ställer sig vid dörren - vill gå ut

Vi har inte fått någon tid för 1½-årskontroll ännu, så jag vet inte vad hon väger och mäter. Mer om det sen. Grattis Signe på din 1½-årsdag! Du är min pärla!♥

Godmorgon gymmet!


Morgonen är tidig och jag är på språng mot gymmet. Jag har hittat ett bra flow i träningen. Det är kul. Jag längtar till varje pass, även om det är uppvärmning kl. 07:00 på crosstrainern som gäller. Jag skulle nästan våga påstå att jag blivit lite beroende. Träningen gör mig så gott att jag inte vill vara utan den. Tänk vad härligt det är att se fram emot att träna. Det har aldrig hänt förut kan jag lova!

Nu har jag tränat i 2 månader. Sett över hela kroppen lyfter jag 55 kg mer i vikter, har minskat 18 cm runt om och gått ner 2 kg.

Är inte det coolt? 55 kg starkare liksom. Det är en en hel människa för bövelen. För knappt en månad sedan låg jag på 26,5 kg mer i vikter. Tänk vad mina muskelceller jobbar ferbrilt just nu. De är nog överraskade över hur beslutsam jag tycks vara denna gång. Jag är nämligen själv ganska överraskad.

Jag har ett litet pappersark som följer mig mellan maskinerna på gymmet. Där antecknar jag mina prestationer och klappar mig själv på axeln varje gång jag lägger på en till viktplatta. Men under ett par veckor nu har jag kännt mig klen och knappt orkat vad jag tidigare lyft. En dag kände jag mig som en lam sparris i träningsmaskinen. Vek och mesig så att jag tappade fokus helt. Men förra veckan hände det. Plötsligt. Som ifrån ingenstans. Ett utvecklingssprång! Det kändes som mina muskler vilat i ett par veckor för att plötsligt explodera i både uthållighet och styrka. Ett steg bakåt - två steg framåt.

Nu ska jag åka så att jag hinner. Hej då!


Mina barn!


Handmade



Här är resultatet av besöket i glasblåseriet. En handblåst, charmigt ocentrerad och alldeles ljuvligt rosa glasskål! Jag är så stolt över den. Det är min finaste ägodel tror jag.

"Vi får be till hårgudarna idag..."

Det här var innan.


Jag har varit till frisör'n.
Det är inte ofta det händer. Tre år sedan sist. Jag har ju allt som oftast gått ifrån dessa specialister både besviken, fattig och ful i håret vilket är anledningen till att jag numera både klipper och färgar håret själv.

Men så vet ni ju hur det är att vara blond. Det är ett ständigt projekt att hålla nyansen snygg. Det blir för gult, för ljust, för varmt eller kallt och som grädde på moset slitet. Nu kände jag helt enkelt att jag inte längre bemästrade uppgiften och behövde hjälp av en expert. Jag letade länge med hittade till slut en "Klipp och färgmästare" - det låter bra va? Hans kalender var smetfull och även det är ett gott tecken. Därför bokade jag honom.

Jag blev faktiskt nöjd! Mest nöjd var jag nog med hans sätt att läsa mitt hår. Han förstod vad som krävdes för att få dett resultatet jag önskade, och det är det inte alla frisörer som gör. När håret är så slitet och preparerat som mitt så är det inte bara kasta i en färg. Ja. Han var duktig på sitt jobb. Sen fällde han en hel del ärliga kommentarer. 

"Vilket fruktansvärt ovårdadat hår!" 
"Vi får be till hårgudarna idag."
"Så som du behandlat ditt hår får du vara glad att det ens sitter kvar på huvudet..."
"Den här oranga, starkt gula färgen som du har visar att man misslyckats med´sin hemmafärgning."

Hård men sann. Jag fick skämmas en del. Jag fick också veta att det var "kvartalets utmaning" att komma tillrätta med mitt hår, och att det kräver en process för att bygga upp ett pigment och en fin hårfärg från början. Jag är beredd på det.

Jag kan alltså inte säga att jag var 100% nöjd med resultatet när jag gick därifrån, men jag är 100% nöjd so far! Nu har jag ännu inte hunnit fota resultatet. Men det kommer! Skillnaden är inte häpnandsväckande, men en bra grund att bygga vidare på.

Blåsa glas

I helgen var jag och mina två börder och infriade våra julklappar - prova på glasblåsning. Vi fick detta av pappa, och när vi kom dit kunde han inte låta bli så han blåste också en skål. Jag har alltid imponerats av glasblåseri. Det är en helt egen konstform och ett häftigt material. Därför har jag verkligen sett fram emot att få testa om jag kan få en glödande liten klump av glas att bli något fint! 

Det var svårt, varmt och krävde mycket koncentration men med lite assistans så lyckstade jag faktiskt forma till en skål till slut. Kreativ som jag är visste jag redan innan exakt hur min skapelse skulle se ut, men när jag väl började förstod jag att jag fick vara nöjd om jag överhuvudtaget lyckades få till något som liknade en skål.

 


Just nu står den på kylning på glasblåseriet (kyls långsamt ner under flera dagar från 480 grader) så jag har själv inte kunnat granska den. Men jag tror den blev fin. Det är min skål i mitten som ni ser tar form när jag trycker ut kanterna. Den är rosa krackelerad och lite charmigt ocentrerad. Så fort jag får hem den måste ni se den!

Vad ska jag ha den till? Som en godisskål såklart!


Ett stukat finger



I helgen gjorde Estrid illa sitt finger när hon hoppasde i sängen med sin kusin. Estrid som inte är den som piper i onödan, grät i flera timmar och fingret svullnade upp och började skifta i blått. Jag fick en flashback från när hon klämde fingret i bildörren och det hela slutade med att fingret läkte ihop snett. Därför tänkte jag inte vänta med att kolla upp skadan denna gång!

Men efter 3,5 timme på aktuen kunde jag däremot lugna mig med att det bara var en stukning. Tur det. Efter hanteringen av hennes förra fingerskada kändes det otroligt skönt att veta att skelettet var helt i alla fall.

Estrid var så fantastiskt duktig som satt och väntade så länge inne på akuten. Inte ett enda gnäll eller tjat, bara tålmodig och förstående. Hon börjar bli stor. Man kan prata med henne. Förklara. Nu kan hon böja fingret och säger att det inte gör ont längre. Förhoppningsvis lärde hon sig att man inte ska hoppa på varandra i sängen heller...

Är våren här?



Solens strålar värmer genom fönsterrutan. Estrid hittar vårtecken. I blomkrukan ser hon en liten gerberabebis som kämpar sig upp mot värmen.

För visst är våren här nu? Allt känns ljusare, friskare och livet lite lättare på något vis. Jag älskar våren. Det är verkligen min tid på året. Eftersom jag inte är någon människa som dyrkar hetta och solgass blir sommaren ofta väldigt intensiv, men våren är sådär precis lagom.

Allting börjar på nytt. Det är härligt.