Jag ska vara ärlig mot mig själv.

Under en lång tid har jag kännt mig pressad av att uppnå allt som människor i allmänhet uppnår. Göra sånt som folk i allmänhet gör. Göra allt på rätt sätt. Man ska göra karriär. Ha mycket pengar. Köpa hus. Man ska ständigt ha ett mål att sträva efter och vara så jävla nöjd och glad.

Nu har jag tänkt på det här ganska mycket och kommit fram till att det enda som inte gör mig nöjd och glad, är tankarna på just allt det här. Så jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv.

Vad vill jag egentligen? Vill jag göra allt detta som andra gör eller följer jag en förväntad livsstil?
Är det nödvändigt att sträva efter något annat om man redan gillar livet som det är?
Vad är egentligen viktigt?

Om jag dör i morgon vill jag inte känna "Vilken synd att jag aldrig hann uppnå det, och det, och det..." utan i stället "Jäklar vad jag haft det bra!". Ni förstår hur jag menar. Tänker man på det här sättet är det också lättare att uppskatta det man har. Jag vill leva mitt liv som det är just nu, utan att tappa bort det i en förväntad dröm om framtiden. Därför har jag kommit fram till en rad olika punkter.

1. Jag tänker bo där jag bor ett tag till. Jag är trött på att leta vidare och alltid vara på tå. Jag har bestämt mig för att stanna och låta planerna om framtida boende vila. Man måste inte äga ett hus. Däremot måste man trivas, och det gör jag.

2. Jag tänker inte tillåta mäniskor runt omkring att göra mig ledsen längre. Jag har min familj. Jag har min borg. Det är det viktigaste. Det är dags att börja välja och välja bort.

3.
 Pengar är inte allt. Ofta byggs hela människans existens upp av pengar. Jag tycker inte om det. Det är ingenting för mig. Det bästa i mitt liv har varit gratis.

4. Jag behöver inte bevisa för andra vad jag kan. Det är oviktigt. Jag är nöjd med mitt liv som det ser ut idag, och det duger för mig. Med eller utan omdöme från andra.

5. Min tid viktig. Jag är på jobbet fler timmar om dagen än jag träffar mina barn. Jag ska göra det jag verkligen vill. Det är vitkigt att sysselsättnignen fångar mitt verkliga intresse och engagemang.

6. Kunna ta till mig det fina. Det krävs mycket av en människa för att ge av sig själv till andra, men det krävs nästan ännu mer för att kunna ta emot och behålla sann värme och kärlek från en annan människa. Det här måste jag bli bättre på. Det är sån energi som gör en stark.

Jag vet inte varför jag skriver det här just här. Men det är skönt att knacka ner det man tänker och känner. Se det i ord. Nu har jag bestämt det här med mig själv. Jag tänker inte stressa fram. Jag tänker verken leta eller låssas. Jag är både skitnöjd och skitkär - vad mer kan man begära? Egentligen inget. Det är dags att landa i det nu.

Punkt!