Innan starten var jag dundernervös. Men när jag väl stod i startfållan var jag otroligt laddad och fokuserad. Nu lite kort om loppet.

0 - 2 mil. Det går väldigt lätt och jag kör på i nomalt tempo, ändå blir jag inte omkörd av en enda person. Misstänker att jag säkert gör ett nybörjarfel som går ut alldeles för hårt i början, men sätter ändå upp mitt första mål: Ingen får köra om mig de första 2 milen.

2 - 3 mil. Jag blir omkörd av två duktiga tjejer. Först tänker jag "Fan!" men kommer på tanken att utnyttja deras stryka och lägger mig tätt bakom istället. Då blir luftmotståndet mindre och jag kommer upp i en högre hastighet till en mindre ansträngning.

3 - 4 mil. Första depån. Jag väljer att inte stanna eftersom tjejerna jag åker efter forstätter. Då kommer uppförsbacken from hell. Min puls ligger på 102 % av maxpuls och tjejerna drar från mig. De flesta går upp för backen, men här bestämmer jag mig för mitt andra mål: Mina fötter ska inte nudda marken under hela loppes gång.

4 - 5 mil. Mitt motto på cykeln "Efter en uppförsbacke kommer alltid en nedförsbacke!" stämmer bra. Jag håller ungefär 45 km/h nerför och jobbar hårt för att komma i kapp tjejerna som jag tappade i uppförsbacken. Men det blir jobbigt att hela tiden jaga, så jag bestämmer mig för att köra ensam.

5 - 7 mil. Andra depån. Jag väljer att inte stanna här heller, utan tar min energigelé i farten. Hakar på en trio tjejer som håller bra tempo, men känner efter bara någon mil att jag orkar mer än så och väljer att köra före dem.

7 - 8 mil. Jag cyklar själv och håller förhållandevis bra fart för att vara ensam. Måste varit enegigelén som satte in. Det viktigaste är att inte bli omkörd av de jag nyss körde i från, det hade varit pinsamt. Målet börjar kännas nära!

8 - 10 mil. Tredje och sista depån. Inget vatten kvar i flaskorna men jag gör en snabb övervägning och bestämmer mig för att jag klarar de sista två milen i mål utan vila eller vatten. Det känns ganska tungt nu och det enda jag fokuserar på är att hålla farten. Jag vill inte sänka min snitthastighet även om jag är trött och har ont i rumpan.

10 mil. Jag går kör i in Motala igen och blir grymt peppad av alla som står efter gatorna och hejar på. Jag går i mål! Fy i helvete vad skönt! Tiden blev över förväntan!

När jag tänker efter finns inte egentligen ingenting jag hade kunnat göra annorlunda för att lyckas bättre. Jag är liksom 100% nöjd. Förutom att det var skitkul att köra loppet var hela arrangemanget runt omkring också jätteroligt. Hela centrala Motala var avstängt för Tjejvättern och stan kryllade och cykelmänniskor och åskådare. En riktig folkfest! Medans Johan väntade på att jag skulle gå i mål drev han runt i stan och hade det väldigt trevligt.

Vilken KANONKUL upplevelse! Det där kommer jag lätt göra om fler gånger!