Under en lång tid har jag kännt mig pressad av att uppnå allt som människor i allmänhet uppnår. Göra sånt som folk i allmänhet gör. Göra allt på rätt sätt. Man ska göra karriär. Ha mycket pengar. Köpa hus. Man ska ständigt ha ett mål att sträva efter och vara så jävla nöjd och glad.

Nu har jag tänkt på det här ganska mycket och kommit fram till att det enda som inte gör mig nöjd och glad, är tankarna på just allt det här. Så jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv.

Vad vill jag egentligen? Vill jag göra allt detta som andra gör eller följer jag en förväntad livsstil?
Är det nödvändigt att sträva efter något annat om man redan gillar livet som det är?
Vad är egentligen viktigt?

Om jag dör i morgon vill jag inte känna "Vilken synd att jag aldrig hann uppnå det, och det, och det..." utan i stället "Jäklar vad jag haft det bra!". Ni förstår hur jag menar. Tänker man på det här sättet är det också lättare att uppskatta det man har. Jag vill leva mitt liv som det är just nu, utan att tappa bort det i en förväntad dröm om framtiden. Därför har jag kommit fram till en rad olika punkter.

1. Jag tänker bo där jag bor ett tag till. Jag är trött på att leta vidare och alltid vara på tå. Jag har bestämt mig för att stanna och låta planerna om framtida boende vila. Man måste inte äga ett hus. Däremot måste man trivas, och det gör jag.

2. Jag tänker inte tillåta mäniskor runt omkring att göra mig ledsen längre. Jag har min familj. Jag har min borg. Det är det viktigaste. Det är dags att börja välja och välja bort.

3. Pengar är inte allt. Ofta byggs hela människans existens upp av pengar. Jag tycker inte om det. Det är ingenting för mig. Det bästa i mitt liv har varit gratis.

4. Jag behöver inte bevisa för andra vad jag kan. Det är oviktigt. Jag är nöjd med mitt liv som det ser ut idag, och det duger för mig. Med eller utan omdöme från andra.

5. Min tid viktig. Jag är på jobbet fler timmar om dagen än jag träffar mina barn. Jag ska göra det jag verkligen vill. Det är vitkigt att sysselsättnignen fångar mitt verkliga intresse och engagemang.

6. Kunna ta till mig det fina. Det krävs mycket av en människa för att ge av sig själv till andra, men det krävs nästan ännu mer för att kunna ta emot och behålla sann värme och kärlek från en annan människa. Det här måste jag bli bättre på. Det är sån energi som gör en stark.

Jag vet inte varför jag skriver det här just här. Men det är skönt att knacka ner det man tänker och känner. Se det i ord. Nu har jag bestämt det här med mig själv. Jag tänker inte stressa fram. Jag tänker verken leta eller låssas. Jag är både skitnöjd och skitkär - vad mer kan man begära? Egentligen inget. Det är dags att landa i det nu.

Punkt!

Jag lever i en familjecirkus. Ni vet när allting snurrar på och det är svårt att stanna upp. Johan är hemmapappa varannan vecka och i övrigt hjälps vi åt att dra in brödfödan. Mitt uppe i karusellen går allt så fort att omgivningen bara far förbi och jag vrider huvudet av mig för att ens få en skymt av min egen familj.

Det är fantastiskt på många sätt. Fantastiskt härligt och fantastiskt intensivt. När vi blir gamla, kommer vi se tillbaka på den här perioden som den bästa i livet? Är här och nu det bästa i livet? Det kan mycket väl vara så. Småbarnsåren. I så fall är det dumt om jag låter dessa dagar och nätter fara förbi framför ögonen som svarta och vita lakan. Jag borde vara mer ledig. Vi borde göra mer roliga saker ihop. Vi borde se varandra, inte bara leva med varandra.

Det gäller faktiskt alla. Vänner och familj. Jag är expert på att skjuta fram saker och vara bekväm för stunden. På jobbet träffar jag många människor varje dag. Tillfälliga möten där våra liv för några minuter sammanstrålar, för att sedan skiljas åt igen. Jag tycker det är häftigt. Fint på något vis. Jag tänker ofta så när folk är suriga och vresiga och jag bara gör mitt jobb. Vi möts här och nu och tar tid i från varandras liv. Jag tänker att det är en ära att för en kort stund få vara en del av någon annans liv. Vem var det som sa att man blir till i mötet med andra? Jag försöker tänka så. Det är en ära att få fläta ihop livet med andra människor som sedan går därifrån med en tanke, ett intryck, ett minne av mig.

På så vis finns jag, liksom. Herregud vad det blev djupt nu. Det blir lätt så här när cirkusen snurrar på och man väl tar sig tid att stanna upp och fundera. Då kommer allt på samma gång.

Så här ser jag ut i all cykelmundering. Fast cykelskor som man knäpper fast i pedalerna känns direkt livsfarligt så det hoppar jag över. Kör med mina vanliga löparskor i stället.


En dålig sak med att styrketräna är att det syns och känns på en gång när man kommer efter. Då var det softare att vara en soffpotatis. Märkte aldrig någon skillnad från en vecka till en annan.

Men okej, jag har kommit efter lite och det är helt och hållet vardagscirkusen och det trevliga försommarvädrets fel. Men jag ska skärpa mig. Har jag kommit så här långt tänker jag inte ge upp! Dessutom är ett av mina första mål inom sikte - Tjejvättern i morgon. Gnida arsle i 5 timmar (mitt mål är att cykla på under 5 timmar). Herregud - hur ska detta gå?!

Jag har cyklat till och från jobbet några dagar, totalt 3,6 mil/dag. Duscha och sminka mig gjorde jag på jobbet. Denna vecka ligger jag däremot lågt så min halsinfektion får lugna ner dig. Jag har kommit fram till att min utmaning till Tjejvättern inte kommer ligga i min kondition, för den är uppenbarligen hyffsad. I stället blir det träsmaken i rumpan och tröttheten i axlarna som blir en utmaning att hantera. Kanske kommer jag vänja mig med tiden eller så får jag snällt acceptera den totalt oergonomiska ställningen cykling på en racer innebär.

I morgon smäller det. Skänk mig en tanke imorgon när jag startar och hålla tummarna! Jag är pirrig och förväntansfull!

"Vad fint och härligt du beskriver kärleken till Signe! En fundering bara, är det olika känslor för dina två barn? Jag har själv inga barn (än), men tycker att det är intressant hur det fungerar med kärleken och känslorna.. Jag förstår att du älskar dem lika mycket, men skiljer sig känslorna åt? Tack för en otroligt fin och inspirerande blogg!"

Tack Linn! Det är en intressant fundering och jag har tänkt ganska mycket på den sedan du skrev detta. Det är svårt att klä känslor i ord så att det gör dem rättvisa. När jag försöker se på känslorna med lite perspektiv kommer jag nog ändå fram till att det inte är någon skillnad. Känslorna är lika stora, lika varma och lika överväldigande. Det som skulle kunna utgöra en skillnad mellan dem är egentligen att de är olika personer och man har olika relationer till olika människor, även om det är ens barn. Barnens olika personligheter gör att man närmar sig barnen på olika vis och visar sina känslor på olika sätt. Även barnets ålder gör att man förhåller sig olika till barnen och därmed skapar en skillnad. Men känslorna i sig är dem samma.

Jag vet inte om det blev luddigt? Men det är svårt att jämföra och sätta ord på känslor. Ni andra flerbarnsförsäldrar som läser detta. Hur känner ni och hur skulle ni jämföra känslorna? 

Tack Linn för dina fina ord om bloggen, och jag hoppas du ska fortsätta läsa och uppskatta den!

Whipped cream cheese frosting
300 gr cream cheese (ex Philadelphia)
3 dl grädde
1 knivsudd bakpulver
1 msk citronsaft
2 dl florsocker (det går att öka på mängden om den ska spritsas upp till 3 dl. Dock blir den mycket sötare då).

Gör så här:
Sätt ungnen på 175 gader. Blanda de torra ingredienserna. Vispa på låg hastighet i hop detta med olja och ägg till en jämn smet. Riv morötterna, mosa en halv banan och tillsätt sedan det i smeten.

Smeten blir ganska tjock (väldigt tjock innan morötter och banan tillsatts...), så det enklaste är att skeda ut den i cupcakesformarna. Fyll formarna till ca 75%. Ställ sedan in formarna i ugnen i ca. 25 min.

Börja med forstingen. Vispa grädden och bakpulvret (gör så att du kan vispa grädden längre utan att det blir smör) hårt i en skål. Blanda cream cheese, florsocker och vaniljpulver i en annan skål med en slev. Blanda sedan ihop de två skålarna och vispa, på låg hastighet, tills allt är blandat och den är fluffig. Smaka av med lite citronsaft. Blir den lite för lös kan du ställa in den i kylskålet en stund så att den kyls ner.

Sen är det bara spritsa ut det vita fluffet på kakorna och njuta!

Puss och kram! ♥