Jag har klätt mig i hönsdräkt


Det är väl inte konstigt att man hönsar över en sån här skatt? Bilderna är tagna när årets första dag vaknar till liv och jag och Signe går en promenad på gården. Kamera: Canon EOS 450D som jag håller på att lära mig.


Från och med årsskiftet är pappan är pappa på heltid och själv jobbar jag lika mycket. Det funkar bra. Jag känner mig nyttig. Duktig. Drar mitt stå till stacken. Och i veckan ska den lilla börja på dagis. Min lilla. Många verka slappna av mer med andra barnet, men för mig är det tvärtom. Kanske var jag naiv när Estrid var mindre, kanske kommer oron med åren. Oavsett vilket har jag blivit en hönsmamma som ser faror lura runt varje hörn.

Jag vet att Signe kommer trivas på dagis och älska umgänget med andra barn. Det är inte det. Men hon är ju så liten och försvarslös. Kanske försvinner hon i mängden av andra barn? Tänk om de andra barnen är hårdhänta? Tänk om fröknarna inte har uppsikt? Tänk om hon tappar sina vantar ute och ingen hjälper henne? Tänk om?

Inskolningen har vi delat upp broderligt. Varannan dag mamma - varannan dag pappa. Inte för att Signe knaske bryr sig, men när jag klätt mig hönsdräkten ingår det att kontrollera hur allt går till. Jag vill se. Jag vill veta. Jag vill känna av stämningen. Det är inte bara Signe som ska inskolas, även en mamma behöver tid att vänja sig vid förändringar. 

Som tur är har Signe en stor trygghet på dagis. Sin storasyster. Det finns ingen som längtar så mycket efter att få Signe till förskolan som Estrid. Hon skiner upp med hela ansiktet bara vi pratar om det. Hon har också berättat att hon ska visa det andra barnen hur man är snäll mot någon som är så liten. Det känns bra att de har varandra.

Barnens liv är en lång frigörelse. Från navelsträngsklippet till den dagen de flyger ur boet. Jag antar att det är en miniprövning på hur jag kommer känner den dagen mina tonårstjejer presenterar en tågluffning genom Europa för sin stackars mamma. Lika bra att vänja sig. Slappna av. Känna tillit. Det kommer säkert gå bra.


Lisa W

Åhh jag känner precis likadant! Även om Arvid inte ska börja förrän i höst då han är två så är jag orolig redan nu. Jag tror inte att så här små barn har något särskilt utbyte av dagis. Jag tror att de har det allra bäst hemma med sina föräldrar tills de närmar sig tre ungefär...



Men det är ju ett nödvändigt ont. Jag kommer också köra på din linje, att ha koll och veta så mycket som möjligt. Vi har ju ett kooperativ med arbetsplikt och möten och grejer så här känner jag ju alla föräldrar barn och lärare vilket också känns tryggt...



Jaja. Det blev en essä det här. Lycka till med inskolningen!

2012-01-08 @ 11:26:50
Annie

Jag är också jättenervös inför Nomis inskolning, börjar den 30:e och det blir nog A som tar störta delen av den. Kanske lika bra?

Men, jag hoppas de har rutin och kan lugna hispiga föräldrar. ;-)

Kommer gå superbra för oss båda..

KRAM!

2012-01-08 @ 11:30:18
URL: http://anniemolarin.blogg.se/


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: