Våningssäng Lisa



Se så fin säng tjejerna ska få idag! Efter jobbet ska vi åka och köpa den. Än så länge är Signe för liten för att byta upp sig från spjälsängen, men det står väl inte på förren det är dags så vi skaffar den redan nu. Jag tror det kommer bli supermysigt. Estrid ser fram emot att få sova där uppe på loftet.

Jag har tidigare inte gillat våningsängar då de haft en känsla av fjällstuga över sig, men den här modellen är riktigt fin. Den heter Lisa och säljs både på Mio, EM och på Haléns.se om jag inte såg fel. Jag gillar att den nedre delen är större också - 120 cm.  Lite lustigt att familjens minsta medlem ska ha den största sängen för sig själv!

Det blir bra. Rent generellt ska det bli lite snyggare på barnens rum nu. Mer hyllor och förvaring. Rena bland alla grejer. Ordning och reda. Hm. Lite av det där som vi alla ständigt efterstärvar där hemma - visst?

En mysig dag med kräksjuka?

Låter som en konstig titel? Men ja, jag är kräksjuk. Eller egentligen är jag det inte längre, men tröttheten dröjer sig kvar. Förut har jag anat att kräkningar måste vara Guds straff till människan, men nu är jag alldeles säker. Det är det vidrigaste man kan ägna sig åt. Fullkomligt avskyvärt. Som tur är behöver jag inte hänga speciellt länge över det vita porslinet, eftersom jag får kvälningar bara av blotta tanken på att mitt ansikte befinner sig i toaletten.

Lyckligtvis är det en snäll magsjuka som i stort sätt är över. Den här dagen har faktiskt varit ganska mysig. Låter det konstigt att säga så? "Jag har varit hemma och myst och varit magsjuk". Jo, men så har det faktiskt känts. Barnen for iväg till dagis och jag kröp tillbaka i sängen bredvid Johan. Där sov vi sedan till 12:00. Hur ofta händer det liksom? Tända ljus i sovrummet och nerdragen gardin. Mitt på blanka tisdagen. Livet har varit sämre.

I morgon fullföljer jag plikskyldigt mina "48 timmar sedan senaste kräkningen". Den lediga dagen tänkte jag fördriva med att dricka ingefärsté och läsa min nya tidning FOTO som dimpte ner i brevlådan idag. Visst är det något extra med att prenummera på en tidning? Sen kommer barnen hem från dagis och då ska jag ta tillfället i akt att vara så mycket jag kan med dem. Det är trots allt inte varje dag vi har så många timmar ihop. 

Nu ska jag prova om magen vill ha svartvinbärsyoghurt. Hoppas det, för munnen är väldigt sugen på något gott.

Godnatt! ♥


En pärla



Ja, hur lycklig kan man vara egentligen?
Tänk att vi har gjort den där underbara, fantastiskt söta, roliga och alldeles makalöst älskvärda lilla personen på bilden. Att vi fick äran att bli just hennes föräldrar. Det är ju så självklart, men ändå helt crazy när man tänker på det...

Hon blir hon snart 1½ år men det känns som hon varit en del av mig för alltid. Någon sa till mig "Ta vara på tiden, man har dem bara till låns". Men jag vill aldrig att barnen ska bli stora! Jag vill alltid ha min lilla bebis att sniffa på. Alltid.


Måla

I julklapp fick Estrid en målarlåda och canvastavlor. Målarkitet har legat i hennes pysselskåp och hon har länge väntat på att få gå lös med penslar och färgertuber. Hon brukar annars vara väldigt inriktad på motivet, men denna gång tror jag målarprylarna förtog hela illustrationen. Att få klämma ut färg, doppa penseln i vatten och kladda över den stora duken var absolut det roligaste!

Hon är ju väldigt kreativ, min flicka. Här om dagen fick hon en femkrona som hon köpte sig tre kakor för. De serverades på en papptallrik. När hon ätit kakorna och även bjudit Signe tittade hon på papptallriken i sin hand. Efter en stund upptäckte hon att det minsann var två papptallrikar på varandra, och då sken hon upp som en sol och sa "Titta mamma! Nu har jag två tavlor! Det ska bli två runda ansikten - en glad och en ledsen"

Sagt och gjort. Fram med målarlådan och penslarna. Hemma hade vi fler papptallriskar så Signe fick också äran att göra en tallrikstavla.



Under målandets gång fick jag också höra ett nytt ord ur Estrids ordförråd - "konturer". Fint.

Inget nyårslöfte, men ändå.

Gud så skönt att ha helg! Jag har verkligen tagit ut mig i veckan, så några dagars vila var behövligt. Det beror inte bara på jobbet, utan jag har ju börjat träna också. Hör och häpna! Pauline har köpt träningskort. Första träningspasset var Body Pump och jag var otroligt nervös innan. Tänk om jag lassar på för mycket vikter? Tänk om jag inte hänger med i tempot? Tänk om jag glömer raka mig under armarna? Listan kan göras lång. Men väl på plats gick det väldigt bra och träning visade sig faktiskt kunna vara ganska kul.

Dagarna efter var däremot inte lika kul. Träningsvärken var fullkomligt mördande och jag var nära på att få sjukskriva mig från jobbet. Min kropp var i chock. Sedan dess har jag gått på ytterligare att pass och tränat i gymmet. Det går bra. Även om jag mer eller mindre liknar en blek sparris som vuxit under jord, är jag förvånansvärt stark. Det är skönt att ta ut sig. Jag tror detta kan vara något för mig. Men att piska upp en soffpotatis ur sin bekväma vrå är inte detta lättaste, men den här gången har jag bestämt mig.

Hur hinner jag nu med detta? För det tar ju tid ifrån familjen. Jo, jag tänker såhär. Antingen går jag hemma och blir en trött och energilös mamma som inte trivs med mig själv, eller så investerar jag några timmar i veckan i mig själv för att bli piggare och gladare när jag väl är hemma. Det känns som en bra kompromiss.

Mitt schema ser ut som följer:
Tisdag: Gymmar innan jobbet
Torsdag: Gymmar innan jobbet
Söndag: Antingen body pump, body step eller ett boxpass.

Mina mål är:
- Få mer enegri i vardagen
- Använda träningen som ett sätt att rensa hjärnan, ladda ur.
- Bli starkare och få bättre hållning
- Gå ner 4 kg
- Få bättre kondition

Det låter väl inte helt orimligt, va? Jag ser fram emot detta. Det känns kul. Ja, det känns faktiskt kul - det är den viktigaste byggstenen för att lyckas.

Inskolning

Inskolningen med Signe har hittills gått oförskämt bra, även om man alltid är beredd på bakslag. Men jag och Johan var med henne varsin dag, sen har hon varit där själv. När fröknarna pratar om hur fantastikt självständig, nöjd, glad och nyfiken hon är så får jag flashbacks från Estrids inskolning. Hon var likadan. Inga problem. Min superdupertjejer! Om ni visste hur stolt jag är över dem! Ja, det vet ni. De är båda två tuffa, modiga och samtidigt så fulla med kärlek och ömhet ♥

Signe tittar på fåglarna som pickar frön på gården, 2012-01-16


Det känns så stort. Min bebis är där själv, skaffar sig kompisar, äter duktigt sin lunch och låter sig nattas av främmande människor på förmiddagen. Hon gör sig en egen sfär, en egen rymd att utvecklas i. Det är stort.

Förresten. Det har visats sig vara väldigt bra även för mamman att vara med en hel dag på förskolan. Få se hur personalen jobbar, hur barnen leker tillsammans och vilka rutiner som finns. Det har lugnat mig. Jag har sätt att Estrid funkar jättebra med sina kompisar och att de små barnen får den uppmärksamhet de behöver.

Sist men inte minst har det fått mig att inse vilket fantastiskt jobb dessa tjejer gör med barnen varje dag. Att så hängivet ger all sin kärlek och energi till andras barn hela dagarna. Jag är imponerad. Det är ett arbetssamt yrke som förtjänar högre status än idag.


Bakom fasaden bor en helt vanlig människa

Det händer mycket kul under en arbetsdag på banken ska ni veta. Jag får roliga frågor och känner att jag hjälper människor med saker de själva inte kan så mycket om. Men det är inte bara kunderna som lär av mig, jag lär också utav dem. En del i att utveckla min allmänbildning är att googla ord som dyker upp. Den här veckan har jag bland annat googlat:

Kutym. Kalkylränta. Eremit. Bostadsbubbla samt rysk vintervit hamster.

Det sista hade dock inte med jobbet att göra. Ibland funderar jag på vad som skulle hända om jag helt plötsligt bröt normen och bara skrek något rakt ut. Något man inte får. Något som inte passar sig. Ett vansinnesutbrott. Det skulle ibaldn vara befriande att få göra det.
 
Jag befinner mig just nu i ett personligt utvecklingssprång. Vad vill jag och varför? Vad är egentligen viktigt? Jag ska lyssna på mig själv. Lyssna innåt. Sätta gränser. Bli tydligare. Det är mitt nya ledord. Tydlighet. Jag ska lita på min egen känsla och aktivt göra val, istället för att bara låta saker ske. Ni ser säkert på mig som självständigheten personifierad, men glöm inte att det är en bild skapad av mig. Nu ska jag ta hand om Pauline, helt enkelt.

Där till kommer de här sjuka tankarna om att bara tillåta sig själv att tappa kontrollen. Men nej, några snuskord eller vansinnes utbrott blir här inte. Kanske bara en och annan rak åsikt.

Bilder från nyårsafton



Hittade lite bilder från nyårsafton som jag inte lagt upp ännu. Jag känner att jag ligger efter lite med bilderna när i bloggen (well well, inlägg också) men jag håller på att öva för fullt med min nya systemkamera. Fotograferingen blir mer ett experimenterande liksom. Men jag suger i mig allt jag kommer över om kamerainställningar, ljussättning och andra tekniker en bra fotograf behöver veta. Förhoppningsvis kommer jag bli ett med denna kamera inom kort!

Förresten. Ser ni sen fina limecheesecaken uppe till höger? Supergod men extremt komplicerad att göra. Trots det tror jag att jag måste göra den igen. Den var ju så god. Recept kommer.
En sak till. Headern ser lite konstig ut. Jag håller på att göra en ny och fixa till lite här inne, thats why.

Jag har klätt mig i hönsdräkt


Det är väl inte konstigt att man hönsar över en sån här skatt? Bilderna är tagna när årets första dag vaknar till liv och jag och Signe går en promenad på gården. Kamera: Canon EOS 450D som jag håller på att lära mig.


Från och med årsskiftet är pappan är pappa på heltid och själv jobbar jag lika mycket. Det funkar bra. Jag känner mig nyttig. Duktig. Drar mitt stå till stacken. Och i veckan ska den lilla börja på dagis. Min lilla. Många verka slappna av mer med andra barnet, men för mig är det tvärtom. Kanske var jag naiv när Estrid var mindre, kanske kommer oron med åren. Oavsett vilket har jag blivit en hönsmamma som ser faror lura runt varje hörn.

Jag vet att Signe kommer trivas på dagis och älska umgänget med andra barn. Det är inte det. Men hon är ju så liten och försvarslös. Kanske försvinner hon i mängden av andra barn? Tänk om de andra barnen är hårdhänta? Tänk om fröknarna inte har uppsikt? Tänk om hon tappar sina vantar ute och ingen hjälper henne? Tänk om?

Inskolningen har vi delat upp broderligt. Varannan dag mamma - varannan dag pappa. Inte för att Signe knaske bryr sig, men när jag klätt mig hönsdräkten ingår det att kontrollera hur allt går till. Jag vill se. Jag vill veta. Jag vill känna av stämningen. Det är inte bara Signe som ska inskolas, även en mamma behöver tid att vänja sig vid förändringar. 

Som tur är har Signe en stor trygghet på dagis. Sin storasyster. Det finns ingen som längtar så mycket efter att få Signe till förskolan som Estrid. Hon skiner upp med hela ansiktet bara vi pratar om det. Hon har också berättat att hon ska visa det andra barnen hur man är snäll mot någon som är så liten. Det känns bra att de har varandra.

Barnens liv är en lång frigörelse. Från navelsträngsklippet till den dagen de flyger ur boet. Jag antar att det är en miniprövning på hur jag kommer känner den dagen mina tonårstjejer presenterar en tågluffning genom Europa för sin stackars mamma. Lika bra att vänja sig. Slappna av. Känna tillit. Det kommer säkert gå bra.