Det finns risk att jag tagit mig vatten över huvudet nu, men i kväll har jag bokat in mig på ett dubbelt träningpass. Det blir först en timme styrka med skivstång följt av en timmes kondition på stepbräda. Jag som brukar vara dödens efter ett pass. Hur ska jag överleva detta?

Det som drar är instrukören. Hon är som sänd från ovan. Det finns ingen som peppar mig som hon. Hon är stor som ett berg och stark som en oxe, men med ett sånt tempo och energi att man inte kan låta bli att ryckas med och ge det där lilla extra. På senaste tiden har jag börjat tänka ganska mycket på alla medmänniskor runt omkring mig, allas liv som jag dagligen sammanstrålar med. Hela tiden är man en del av någon annans liv, tänker man så tror jag att man bryr sig om varandra på ett annat vis. Hur som helst. Det här får mig också att tänka lite extra på min träningsinstrukör. För hon är ju faktiskt människa också. Hon ger allt av sig själv och pushar oss - men vad får hon tillbaka? När passet är slut torkar alla sina svettiga pannor, bär tillbaka vikterna och lämnar salen. Undra om hon ens får ett enda tack? Jag ska nog skriva ett beundrarbrev till henne. Tänk så glad hon skulle bli. Det förtjänar hon efter all den energi hon tar från sig själv och ger till just mig varje söndag.

Förresten.
Hon har fått mig att se skönheten i ett annat ideal än att bara vara smal. Styrka och pondus - det är tufft!