Signe gör rent och snyggt. Eller?



Signe älskar att hålla rent. Putsa, gnugga, tvätta, diska och torka. När man byter blöja skriker som hon en gris tills hon får en egen våtservett. Våtservetter är det bästa hon vet. Hon kan leka med en sån hela dagen. Till slut är den alldeles brun av smuts och kroppstempererad av hennes lilla hand. Johan är ju också noga med städning. Rent och snyggt. Det märks att de är släkt.

När jag bakade sa Signe att hon skulle sköta disken. Hennes favoritsyssla. Men när hon var klar hade hon löddrat in allt förutom det som skulle löddras... Skåpluckor, golv och stolar. Hon hade till och med tvättat insidan på sitt paraply och slickat rent sina egna fötter. Inte dåligt.

Bilder från helgen


Lite bilder i från helgen. Estrid och Siri körde samma frisyr idag - en fläta med varsin "svans".

Det krävs lite mer utav en när man har fler barn, det märks. I natt har vi varit uppe och stökat. Ett barn kräktes och en annan kissade i sängen. Jag tänker på Johan när han sa "Tänk när barnen blivit stor, så fantastiskt lite vi kommer behöva tvätta då!". Men vi klarade det också. Utöver nattens insidenter har ungarna lekt suveränt bra utan att tjivas en enda gång. Det är faktiskt lättare att ha flera ihop, det blir mer som en flock då. På gott och ont. Det bra är att samspelt och anpassningen efter andra ger massa bra sociala egenskaper, medans det mindre bra är att man inte ser varje barn på samma sätt. Eftersom man måste dela uppmärksamheten på flera. Logiskt. 

Men det är mysigt att umgås med barn. De är så lättsama, enkla och okomplicerade. Att höra dem prata med varandra, komma med idéer och leka ihop. Det gör en verkligen glad, och får en att tänka att livet är ganska enkelt trots allt!

Jag kör en double.

Det finns risk att jag tagit mig vatten över huvudet nu, men i kväll har jag bokat in mig på ett dubbelt träningpass. Det blir först en timme styrka med skivstång följt av en timmes kondition på stepbräda. Jag som brukar vara dödens efter ett pass. Hur ska jag överleva detta?

Det som drar är instrukören. Hon är som sänd från ovan. Det finns ingen som peppar mig som hon. Hon är stor som ett berg och stark som en oxe, men med ett sånt tempo och energi att man inte kan låta bli att ryckas med och ge det där lilla extra. På senaste tiden har jag börjat tänka ganska mycket på alla medmänniskor runt omkring mig, allas liv som jag dagligen sammanstrålar med. Hela tiden är man en del av någon annans liv, tänker man så tror jag att man bryr sig om varandra på ett annat vis. Hur som helst. Det här får mig också att tänka lite extra på min träningsinstrukör. För hon är ju faktiskt människa också. Hon ger allt av sig själv och pushar oss - men vad får hon tillbaka? När passet är slut torkar alla sina svettiga pannor, bär tillbaka vikterna och lämnar salen. Undra om hon ens får ett enda tack? Jag ska nog skriva ett beundrarbrev till henne. Tänk så glad hon skulle bli. Det förtjänar hon efter all den energi hon tar från sig själv och ger till just mig varje söndag.

Förresten.
Hon har fått mig att se skönheten i ett annat ideal än att bara vara smal. Styrka och pondus - det är tufft!


Limecheesecake




Se så seriös jag varit idag! Slagt till på stort och bakat limecheesecake efter jordens svåraste recept. Det är hundra olika moment av varierande svårighetsgrad som tillslut sammanstrålar och skapar denna ljuvliga kreation som ni ser ovan. Detta är en desserat av klass. Receptet lyder inte "... krossa digestivekexen" direkt, utan snarare "..börja med att baka digestivekexen". Typ. Men bli inte avskräckta! Jag har förenklat grundreceptet något, så nu är både vattenbad och tempurerade äggulor brottagna.

I skrivande stund har jag 11 st sånna formar i kylen. Lyxigt va?

Du behöver (10 port):

Botten
75 g smör
3/4 dl socker
2 msk vetemjöl
2 dl dinkelflingor (eller havregryn som jag tog)

Mousse

3 tsk vaniljsocker
2 dl strösocker
150g naturell färskost
½ dl kesella 10%
½ dl matyoghut
3 st lime
1 äggula
½ tsk maizena majsstärkelse
2½ del mellangrädde

Gelé
1½ gelatinblad
1 dl vatten
½ dl strösocker
2 msk pressad lime
grön karamellfärg

Botten: Sätt ugnen på 200 grader. Blanda samma smör, socker, mjöl och dinkelflingor till en smuldeg. Smula ut degen på en plåt . Grädda i mitten i ugnen tills smulorna fått sin färg. Rör någon gång ibland. Låt kallna. Fördela smulorna i serveringsskålar.

Mousse: Vispa samman vaniljsocker, strösocker och färskost. Tillsätt kesella och matyoghurt och blanda till en slät smet.

Lägg geletinbladet i kallt vatten 5 minuter. Värm saften från limen, äggula och majssträkelse i mikron 1 minut. Ta upp gelatinet och låt det smälta i krämen. Låt kallna. Bland krämen med ostkrämen.

Vispa grädden till ett fast skum. Vänd ner det i krämen. Spritsa moussen i serveringsskålarna. Tänk på att moussen ska täcka enda ut till kanterna, annars rinner gelén ner på sidorna och gör den knapriga botten mjuk. Ställ kallt 2 timmar.

Gelé: Lägg geletinbladet i kallt vatten 5 minuter. Koka upp vatten, socker och lime i en kastrull. Ta upp gelatinet och låt det smälta i sockerlagen. Färga gelén grön med karamellfärg. Låt gelén kallna tills den är trögflytande (annars rinner den ner i moussen). Skeda den då på moussen övert i skålarna.

Jag garnerade med limeskivor och rivet limeskal (som gav extra mycket limesmak!) med det såklart att låta fantasin flöda fritt!

Huset fullt av tjejer!




Estrid
och hennes kusin Siri har haft en riktig farmordag idag. Det har varit på jippo i stan med clowner, lördagsgodis och ansiktsmålning. I kväll ska Siri sova över här. Båda två är helt uppe i linningen och just nu leker hunden (Siri) och kaninen (Estrid) med alla gosedjur i våningsängen. Signe tittar på dem beundransfullt och vill mer än gärna vara med, fast hon i det minsta laget för sin egen säkerhetsskull när de far omkring och brottas i sängen.

Det är lustigt. Nu är jag en sån där mamma som tar hand om andras barn när de sover över. Jag tycker inte det var länge sen jag själv var liten och skulle sova över hos kompisar. Det var spännande. Ofta hade man med sig sin kudde och ett gosedjur, och ibland fick man bli tillbakaburen hem i ett täcke mitt i natten. Längtandes efter mamma.

Ja, det känns ju som det inte var så länge sen. Men eftersom jag har de här två lopporna som lever rövare i rummet intill så har jag nog blivit stor, trots allt. Det är kul att tjuvlyssna lite och höra vad de pratar om där inne:

Siri - "Visst är det roligt att jag är här?"
Estrid - "Ja, tusen miljoner! Så mycket älskar jag dig!"



Lördag



Jag är själv hemma.
Inte riktigt själv, Signe ligger och sover, men så gott som. Hur ofta händer det liksom? Här sitter jag till ingen nytta. Det känns nästan lite konstigt och busigt att bara finnas till på det här viset. Utan krav. Jag har njutit av dagens tystaste stund genom att ligga på soffan. Läst månadens fototidning som kom med posten igår. Berundrat våra orkidéer som blommar för fullt i vardagsrumsfönstret. Lyssnat på klockan som tickat. Tänkt tanken att ta något gott ur skafferiet, men avstått.

Det är en bra förmiddag. Om några timmar kommer resten av familjen hem. Jag började för ett ögonblick fundera på om det fanns något nyttigt jag kunde göra tills dess, men avbröt mig själv. Dagens tystaste stund är helig och ingenting man väljer bort för nyttighetsgöra. Nu ska jag återgå till soffans lugna vrå. Kanske bara blunda en stund och tänka på att det är lördag. Min lediga dag. Hej då!

iPhone


Det finns en till tjej som gillar min nya pryl. Kycklingspelet och Svenska Jägarförbundets Viltapp är grejer det.


Jag är ingen prylänniska. Man skulle nästa kunna kalla mig en antiprylmänniska faktiskt. När det gäller mobiltelefoner så har jag några få krav som apparaturen ska uppfylla, för att jag ska vara nöjd.

Kunna ringa ifrån.
Skicka SMS/MMS.
Ha en alarmklocka.
Ha en miniräknare.
... samt en kalender.

Inget krångel. Jag hatar krångliga apparater. Inte för mycket teknik. Inga kompicerade funktioner. Då förstår ni säkert att jag varit lite utav en bakåtsträvare när det kommer till iPhones. Johan skaffade en för några år sedan och blev frälst. Han älskar sin så mycket att det har hänt att jag infört iPhoneförbud i sängkammaren. Annars har han hellre pillat på den än mig. Typ. Jag har helt enkelt inte haft sånt gott öga till denna apparat, kännt ett sting av svartsjuka och tänkt att det aldrig i hela livet skulle kunna vara något för mig.

Så fel jag hade!
För tillslut kom den där dagen ca. 100 år efter alla andra när den vita, platta skönheten hamnade i mina ägor. Nu älskar jag min iPhone. Jag kan göra allt med den. Jag har superkoll. Jag minns att jag förut hatade allt som hade med appar att göra, men nu är även min display nersmetad med olika roliga, onödiga, intressanta och praktiska applikationer. Det finns appar för alla behov en människa kan tänkas ha!

Nu tänker jag bara - varför skaffade jag den inte tidigare?


Vem blir inte snäll av en sån här?


Något recept blir det inte, för smeten är en freestylad kladdkakevariant.

Baka är roligt. Estrid och jag brukar göra det ihop, och kan göra nästan allt själv. Knäcka ägg utan skal i smeten till och med. Det värsta med aktiviteten bakning är att det blir så förbannat gott när det är klart. Man tvingas helt plötsligt äta upp 10 cupcakes som man aldrig annars skulle köpt hem.

För att slippa äta upp alla själva, tog vi med ett gäng som en välkomstpresent till vår nya granne. Har jag berättat det förresten? Vi har fått en ny granne på våningen under oss. Den förra flyttade för att hon inte stod ut när barnen lekte ovanpå. Den nya tjejen verkar dock förstå att man inte kan be en 1-åring tassa på tå. Hon förstår förhoppningsvis också att att man som hyregäst har full rätt att få tappa ett blockljus i golvet kl. 12:00 på förmiddagen, utan att mötas av ett vansinnesvrål. Hon är en fullt normal och balanserad människa med andra ord. Ingen är gladare än oss för det.  

Läsa och skriva


Världens bästa radarpar! En bild tagen med min mobilkamera i all hast vid middagsbordet.

När börjar ungarna lära sig skriva och läsa? När de börjar skolan? Känns väldigt långt tills dess med tanke på hur duktig Estrid är redan nu. Skriva hennes eget och familjemedlemmars namn har hon kunnat länge, men då har hon memorerat i vilken ordning bokstäverna ska komma. Nu har hon börjat ljuda och intressera sig för hur bokstäverna låter - och allra mest hur det låter om man sätter ihop dem till ord! De bokstäver hon kan till både ljud och utseende är: A, E, G, I, K, N, O, R, och S. Det är ju faktiskt 30 % av hela alfabetet.

Signe har en pekbok som använder för att lära sig vad saker och ting heter. Det roliga är att Estrid använder samma bok för att lära sig hur saker och ting stavas. De tittar i boken tillsammans. Signe pekar på kossan och säger "Muuu!" och Estrid läser texten under "K-O". Ju äldre Signe blir desto mer har de ut av varandra och det är så roligt att se. De är så fina tillsammans ♥ 

Vi försöker verkligen uppmuntra det här med läsandet för Estrid nu. Det är bäst att ta tillvara på intressent medans det finns där. Jag tror hon tycker det är ännu roligare när hon känner att hon får vara stor och duktig och visa Signe.

Hon är min andliga ledare.



Estrid.
Min stora, lilla underbara och fantastiskt intensiva unge. Hon är en så stor person i sån liten förpackning. Ibland ryms hon inte i sig själv. Jag vet hur det känns. Det händer mig fortfarade.

Hon är som en båt på havet. Ständigt på väg och med en strävan efter att nå andra sidan vilar hon genom lugna vatten för att sedan ta sats genom häftiga stormar. Hon vet hur man njuter och uppskattar, men också hur man kämpar och står stark. När jag tänker på Estrid blir jag så otroligt stolt och rörd över att jag av alla människor på jorden får möjligheten att stå henne så nära. Navelsträngen är klippt sedan länge med vi kommer för alltid ha en osynligt band mellan oss. En öppning. En kanal som pumpar in kärlek och värme i hjärtat.

Estrid är varm och fin. Det är sällsynt med människor som är så uppmärksamma och lyhörda inför andras känslor så som hon. Hon kan läsa av de mest diskreta signaler, blickar och känslostämmningar. Mig läser hon som en öppen bok, här går det inte att fejka. Men en annan sida av myntet är envishet, rättvisa och en vilja att alltid få sista ordet. När vi argumenterar mot varandra känns det ibland som jag pratar med mig själv. Mot mig själv? Hon svarar som jag, och får mig därför att reflektera över vem jag själv är egentligen. Jag fattar nog. Hon är inte bara mitt barn. Hon är min andliga ledare.

Folk som tror att barn bara är blanka bland som sedan formas har fel. De är redan från den dagen deras kroppar lämnar mammans färgstarka personligheter som vet vad de vill. Det är coolt att vara förälder. För det handlar inte bara om att få se en liten människa växa och bli stor. Det handlar om att se sig själv i spegeln med ett par nyfödda ögon.

Det handlar om att simma ut i det enorma havet, inte veta vart man ska man ändå fyllas av en utomjordlig kraft att orka simma hela vägen fram.


Söndag


Morgonpigga barn vid frukostbordet. Och Signe... Hur många knasiga ansiktsuttryck kan det där lilla ansiktet göra egentligen?

Här hemma äter vi grötfrukost - som alltid. Egentligen så länge jag kan minnas tillbaka så har havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk varit standard i den här familjen. Det går fort att laga och barnen älskar det. Mätta blir dem också. Undra hur många gånger jag sanerat bord, golv och barnstol inklustive barn efter en härlig havregrynsgröstorgié? Man blir lite utav en specialist på att få bort detta klister tillslut. Förresten tror jag att Estrid skulle kunna hålla både sig själv och sin syster vid liv här hemma så länge det fanns havregryn i skåpet. Alldeles själv lagar hon gröt på vedsprisen. Det enda hon behöver ha hjälp med är saltet. Vilka stora barn vi börjar få ♥ 

Jag har gått i morgonrock och Johans raggsockor hela dagen och njutit av att inte göra någonting. Men alldeles strax ska jag dra på mig trikåerna och gå på ett Bodystep-pass. Det är min favoritinstruktör som håller i taktpinnen i eftermiddag så jag är taggad. Det brukar vara alldeles mördande att gå på hennes pass, men det gillar jag.

Nu ska jag se om jag hittar ett par likadana strumpor att ha på mig på träningen. Kan låta enkelt, men med förutsättningarna min garderob erbjuder just nu så är det en högoddsare.  

När en tanke byggt bo i huvudet.

Ibland trillar det ifrån ingenstans ner en tanke i skallen som från första stund känns så tydlig, självklar och viktig.

Precis så blev det för mig förra veckan.  En tanke blixtrade till i huvudet och där bor den nu. Det var en vardagkväll likt många andra. Jag och Johan låg i soffan och såg på TV när jag plötsligt attackeras av något som känns som jordens viktigaste tanke. Jag vill gifta mig. Nu. Vi måste gifta oss nu, varför har vi inte gjort det tidigare? Tänk om jag dör imorgon. Då skulle jag dö ogift fast jag redan hittat mannen i mitt liv? Här såsar jag omkring utan att göra göra slag i saker och ting. Det här går inte. Jag vill inte dö och känna att jag gått minste om något så viktigt, när jag hade chansen. Vi måste gifta oss! Så är det bara.

Jo jo. Att vi ska har jag vetat länge, men aldrig tidigare har det kännts så viktigt som nu. Men lugn. Jag är en långsam människa. Här är det förlovning följt av giftemål inom ett år som gäller. Men inget ordinärt och tråkigt. Inget för sakens skull. Inget jävla tjaffs. Nej, om det ska vara ska det vara på riktigt och då ska det ånga av kärlek och passion i varje detalj. Äktenskapet är stort. Som ni själva förstår får inget lämnas till slumpen, och då förstår ni också hur oändligt mycket det finns att grubbla kring:
 
- Vilka ska komma? Stort eller litet? Barn eller barnfritt? Mina barn ska självklart vara med, men sen då?
- Vart ska vi vara? Resa i väg eller vara på hemmaplan? Gotska Sandön är en dröm. Kan det bli verklighet?
- Vad ska vi ha på oss? Johan vet inte, men spånar på en 1700-talsdräkt. Hm? Jag då?
- Vad ska vi äta? Något fantastiskt gott givetvis. Efterrätten är viktigast. Ska den vara varm eller kall?
- Vilken färg ska inbjudningskorten gå ì? Rosa och grönt kanske.
- Vilka blommer ska vi dekorera med? Rosor är för klyschigt. Ängsblommor och nån gerbera blir bra.
- Vill jag ha någon tärna? Nej. Näbbar får räcka.

Nu får det inte plats mer i mitt huvud. På ett sätt är det skönt att veta att detta inte kommer bli verklighet på ett tag, och därför kan jag bara släppa tankarna. Jag behöver inte bestämma nu, även om det skulle vara kul. För vad jag förstått så är det här med bröllopsbestyr en djungel, åtminstonde om man vill ha ett sånt bröllop som jag önskar.

Okej. Jag får se det så här. Jag har avklarat den svåraste biten - att hittar karln i fråga. Nu återstår faktiskt bara det enklaste. Egentligen är det ingen bråska heller. Det har hänt ganska mycket i våra liv sedan vi träffades. Som jag brukar säga - vi måste ju spara något kul till sen också. Men det är svårt att sluta drömma när man väl börjat!


Gräsänkor

I helgen var min svägerska här, Anna. Vårar karlar var på Svenska Rallyt ihop, så därför var vi gräsänkor ihop. Vi lagade god mat, pratade strunt och lekte med barnen. Åt cheesecake gjorde vi också. Herre min Gud så gott! Det är inte ofta någonting slår choklad i efterrättsväg, men just den här cheesecaken spelar i en klass för sig. Jag skulle kunna äta en hel form själv. Minst.

Lite Melodifestivalen blev det också för sakens skull, men vi tittade ganska ointresserad och jag kunde endast konstatera att arrangemanget var lika tråkigt som vanligt och att schlager inte längre är schlager.

Här är lite bilder i från middagslagningen i fredags! Fyllda paprikor med färk pasta.  


Ser ni förresten vilken magnifik pryl från yttre rymden som flyttat in på köksbänken (bilden högst upp)? Vid första anblicken skulle man kunna tro att det var en skithäftig köksmaskin, men tyvärr. Det är en mopedmotor som Johan ägnat tid motsvarande en arbetsmånad till att renovera. Ja okej, nästan. Det har varit hans käraste ägodel under en tid nu, och han har putsat på den så febrilt att han glömt gå och lägga sig på kvällarna. Det har hänt att jag vaknat mitt i natten av stök nere i från vårat kök som nattetid förvandlats till ett garage. Men det är okej, eftersom vi inte har något vanligt garage. Gör mopedmotorn honom glad så är jag glad.

Men nu är den klar! Nu står den uppställd på köksbänken som ett monument. En installation. Jag har blivit så hemmablind nu att jag inte ens tänker på att den står där i ljusets sken. Ett konstverk på sitt sätt.

Knatteskutt



Estrid har börjat på en aktivitet.
Egentligen är det inte en aktivitet, utan ett rullande schema av olika idrotter som barnen får prova på under terminens gång. Ny vecka - ny idrott. I helgen var det introduktion med lekar. Barnen i hennes grupp är födda 2006, 2007 och 2008.  Jag tror detta kommer passa henne väldigt bra! Hon skrattade så mycket under lekarna att hon knappt såg vart hon sprang...

Alltid i sånna här sammanhang blir jag så stolt över Estrid. Hon är inte blyg, utan nyfiken och intresserad på ett lyhört vis. Hon sitter inte i mitt knä och tittar på, utan hon är med och leker och verkligen suger in allt som de  andra barnen gör. Sagta men säkert flyter hon in i gruppen och samspelar så bra med andra. Det är grymt. Det är faktiskt himla häftigt hur anpassningsbara ungar är. Hur de söker kontakt med varandra och flyter ihop till en stor oformerlig blobb. 

När timmen var slut satt alla i en ring och barnen skulle berätta vad som varit roligast. Ingen sa något. Men så böjde sig Estrid fram till mig och sa "Mamma, jag tyckte Ketchup och Senap var en jättekul lek - säg det!", vilket jag såklart gjorde. Gullunge! ♥

Nästa vecka är temat gymnastik, och Estrid har fått i uppgift att titta på bilder och TV vad gymnastik är för något. Hennes egen gissning var att man gör kullerbyttor, och det var väl inte så illa gissat.

Boost boost!

Jag måste få skryta lite om mina träningsresultat. Det här är kul! Det är överraskande hur mycket som kan hända på så kort tid. Snacka om inspirerande!

Innan jag köpte mitt träningskort tog jag måttbandet med mig in på toan och antecknade alla tänkbara omfång på kroppen. Jag vägde mig. Jag tog även kort på mig själv, men de var för fula för att sparas. Allting i studiesyfte för att på riktigt se vad lite motion skulle kunna ha för inverkan på min stackars bulldeg till kropp. Nu har jag tränat i prick 3 veckor. Träningsschemat har varit 3 dagar/vecka, varav en dag konditionspass och två dagar styrketräning. Här kommer resultaten i en ordning av prioritet för mig.

Jag mår bättre.
Jag känner mig mer stabil, sover bra, har mer energi och tålamod. Ni vet precis allt det där som man behöver för att vara en bra mamma. Jag prioriterar också tiden bättre och blir mer effektiv. De timmar varje vecka som jag lägger på träning är väl investerade, då jag får ut mycket mer av tiden jag har tillsammans med familjen sen.

Måttbandet har talat och skulpteringen av den kropp jag vill ha har börjat.
Överarm: - 2 cm
Midja: - 7 cm
Mage: - 3 cm
Rumpa: -2 cm
Lår: - 2 cm

Jag har blivit starkare.
Sett över hela kroppen lyfter jag 26,5 kg mer i vikter.

Vad vågen säger är inte viktigt, men målet att inte väga mer än innan jag blev gravid närmare sig.
Vikt: - 1,4 kg

Tufft va?! Starkare och tajtare. Precis vad jag vill. Jag är nöjd. Jag är faktiskt jävligt nöjd! Fy fan vad duktig jag varit som tagit mig i kragen, dragit upp mig själv ur soffan, stått och väntat utan för gymmet kl. 07:00 två dagar i veckan och givit allt jag har. Jag har för första gången i mitt liv upplevt känslan av målmedvetenhet, känslan av vinnarskalle. Mig själv är det viktigaste jag har, självklart ska jag må bra och trivas med min kropp. Varför skulle jag ge mig själv något sämre?

Detta var den bästa boosten jag kunnat få!


We made a wish and you came true ♥



Signe är en sån fin person. Hon är så rolig och har massor av bus och fjanterier för sig. I en text från när jag var liten beskrev mig som en fyrverkeribebis, och det stämmer precis på Signe. Hon sprakar av bus och glädje!

Framför allt är hon så otroligt smart. Hon förstår typ allt vi säger, och även om vi inte säger något så läser hon ändå av situationen och förstår vad som är på gång. Det enda som avslöjar att hon är ett barn egentligen är att hon inte kan uttrycka sig i ord, skiter på sig samt roas av att kladda med maten. I övrigt känns hon lika klok som en annan. Hon är som en vuxen i en liten kropp. Jag brukar tänka så när jag pratar med henne också. Jag har ju en teori om att barnen lär sig bättre om att göra som vuxna, utan några större förenklingar. Ja, till en viss grand givetvis. Ni förstår säkert.

Jo förresten. I helgen klev Signe upp ännu ett steg upp på vuxentrappan och gick på toaletten för första gången. Sedan en tid tillbaka har vi märkt att hon uppmärksammar vad som händer och sker i blöjan, vilket vi tänkte uttnjyttja. Nu är det en insats på toastolen och glada miner som gäller, och det har faktiskt givit resultat. Hon har både kissat och bajsat där och verkar tycka att det är roligt och spännande. Vi är på rätt väg!

Allt går så mycket fortare med andra barnet. Herregud. Hon var ju liten nyss?


Varför Därför



Jag ramlade över en helt galen utförsäljning av ytterkläder från Varför Därför förra veckan, så jag gjorde några riktiga kap. Lite större storlekar än vad Signe har nu men alldeles lagom till nästa vinter. Skaljackan och byxan tror jag passar bra redan i vår. Jag brukar försöka fynda när tillfälle ges och lägga i lådor i förrådet så att det bara är att plocka fram när säsongen kommer. Då vet man vad man har och spar både tid och pengar.

Jag köpte en vinteroverall (ord. 699 kr), täckjacka (ord. 499 kr), skaljacka (ord. 399 kr) och skalbyxa (ord. 299 kr). Nu sålde de ut varje plagg för 99 kr/st. Grymt!


Jag är precis som människor är mest



Jag har upptäckt en sak, en ny grej med mig själv. Min kropp verkar mot förmodan fungera som precis alla
andra människokroppar där ute. Jag mår nämligen bättre av att träna. Det trodde jag inte! Min övertygelse har varit att min kropp är som gjord för att ligga på soffan och äta bakverk, och minsta lilla aktivitet har min kropp motsatts sig i form av trötthet, tjockisångest och total utmattning. Men nu har det blivit andra bullar! Jag är gladare, har mer tålamod och är både lugnare och effektivare på samma gång.

Jag och kroppen har kommit överrens. Vi samspelar. Drar jämnt. Vi har hittat en sorts medelväg som gör att min hjärna kan stå ut med ansträngningen som min kropp behöver, och i gengäld får sinnet lugn och ro. En bra deal.

Faktum är att det inte alls känns så motigt som jag tänkt mig. Det är kul att ta på sig träningskläderna. Det är spännande att se hur ett nytt pass går till. Det är skönt att komma bort och rensa tankarna. Det absolut bästa är söndagseftermiddagen efter ett hårt pass när jag tassar in i bastun. Alldeles själv är jag eftersom alla andra har så vansinnigt brottom hem på kvällskvisten. Så där sitter jag på den brännheta bastubänken, njuter av att andas svettig luft samtidigt som balsamet verkar i mitt hår. Veckans belöning. Yes.  

Barnens rum


Vi har gjort om lite på barnens rum. Eller vi och vi, det är uteslutande Johan som lagt ner två dagars arbete på att möblera om, montera ihop sängen, sytt gardiner, köpt hyllor och kopplat in lampor i rummet. Jag tycker det blev jättebra! Nu är det mer strukturerat. Lättare att hålla ordning. Leksaker i ett hörn, skrivbord i ett hörn (en gammal snickarbänk efter min morfar) och en mysig och vilosam hörna vid sängen. Nu är det bara lite fina ramar som ska upp på väggarna så får det duga sen.

Förresten. Våningsängen är kanon! Estrid älskar att sova där uppe och det är betydligt enklare att ligga brevid och läsa saga om kvällarna nu. Ser fram emot när det blir dags för Signe att sova där under. Tror de kommer älska det!

Pappa-Estrid-dag



Estrid framförde ett önskemål häromdagen. Det gick ut på att Johan skulle lämna Signe på dagis för att åka hem med Estrid och vara själv med henne en hel dag. En pappa-Estrid-dag.

Sedan en tid tillbaka har Estrid kommit in i en period av enormt stor närhetstörstan. Hon vill vara nära jämt och i ständigt fokus. Det går inte att ge henne uppmärksamhet nog, det är aldrig tillräckligt. Saker som förut gått utmärkt att göra själv går inte längre. Nu ska vi sitta tätt intill henne när vi äter mat, mittemot duger inte. Vi ska sitta brevid henne i soffan när hon ser på barnprogram, för det vill hon inte göra själv. Hon är kramig, mysig och väldigt mån om att familjen ska hålla ihop. Som när jag hoppade ur bilen för att göra ett snabbt ärende, då bröt Estrid ihop totalt för hon trodde att jag skulle gå vilse och inte hitta tillbaka...

Undra vad det beror på? Kanske en effekt av att Signe blir större och kräver mer? Pratade med en vän som har en dotter i samma ålder, och hon var exakt likadan. Kanske en normal del av utvecklingen? Jag vet inte riktigt. Men jag vet att den här pappa-Estrid-dagen är precis vad hon behöver just nu. Johan och Estrid åt köttbullar på IKEA och handlade saker till tjejernas rum. Estrid köpte en trollerihatt till Signe. Gullunge! Du är bäst ♥